Min Stålhästen

Efter lång och tålmodig väntan fick jag äntligen hämta mitt exemplar av cykeln Stålhästen. Den var värd den långa väntan. Min händiga fru fick montera ihop cykeln. Det gick i ett huj (om man bortser från frampakethållaren).

Tidigare har jag haft en 16-växlad cykel. Jag har knappt cyklat på den, för den har varit så tung och trög. När jag tog en premiärtur till Skogskyrkogården med min Stålhästen, kom cykelglädjen åter. Den var lättcyklad! I nedförsbackar susade jag förbi min fru (som har en Skeppshult) och uppförsbackarna var inte så tuffa som jag hade räknat med.

Jag fick en riktig nostalgitripp. Min mamma har nämligen ropat in en och annan gammal cykel på auktion och dessa cyklar utan växlar, med fotbroms och med ballongdäck har alltid varit en fröjd att cykla på, ja - fram tills dess att de blev stulna. När jag pluggade i Uppsala blev jag av med tre cyklar. Den jag minns bäst var en cykel som jag hade målat svart med röda hällristningar. Tre dagar hann jag cykla på den innan den blev stulen.

Det försvinner ju även cyklar i Stockholm och jag håller det för troligt att även denna cykel kommer någon att sno, men den här gången har jag skaffat mig en rejäl cykelförsäkring.

Lådan har jag fått från Citygross (tack Camilla Mathsson Kolonial/Specialvaruchef!). Dock var den lite för stor, så vi fick såga till den. Äppellådan passar utmärkt, åtminstone tills jag får råd med en Bates porter crate.

Bakpakethållaren har min svärfar Ulf fixat i ordning. Han hade en fått en gammal, rostig Svalan som han slaktade. Ulf sandblästrade pakethållaren och hans granne lackerade den. Grannen hade inget mattsvart lack, men det gör inget. Den blev görsnygg, eller vad tycker ni?

Inom snar framtid kommer jag att skriva ett långt inlägg om hur vi förvandlar Stockholm till en riktig cykelstad. Vi Socialdemokrater i Stockholm har många förslag på hur vi ska gå tillväga för att detta skall ske. Här kan ni bland annat läsa om ett av dessa förslag. Tyvärr har vi en borgerliga majoriteten som bromsar Stockholms utveckling som cykelstad.

Fler bilder på min Stålhästen finns här.

Statliga myndigheter skall inte ägna sig åt propaganda

Trafikverkets "informationsblad" om Förbifart Stockholm delas ut till 900 000 hushåll i Stockholm. 20 sidor med glorifierade bilder på cyklister och bussar och knappt några bilder på bilar. Till saken hör att det inte finns någon planerad bussfil, vilket medför att bussarna kommer att fastna i samma köer som bilarna. Jag har vidare svårt att se cyklister trängas med bilar, bussar och lastbilar.

Hälsoriskerna nämns inte över huvud taget i informationsbladet. Dödligheten med Förbifart Stockholm ökar. Denna förbifart kommer att leda till 20-30 fler dödsfall varje år.

Myndigeter i Sverige ska ge medborgarna allsidig och objekt information – inte ägna sig åt politisk propaganda. Förbifart Stockholm är ett kraftigt ifrågasatt projekt av såväl forskare som intressegrupper. Utskicket ”Förbifart Stockholm gör din vardag enklare” är ett uppenbart övertramp och ett tydligt exempel på en myndighet som ägnar sig åt politisk propaganda. Därför borde Riksrevisionen granska Trafikverkets propaganda för Förbifart Stockholm, säger Per Bolund (MP), oppositionsborgarråd Stockholms stad.

Trafikverket skall ägna sig åt opartisk samhällsinformation och inte åt reklam. Som motvikt till denna propaganda rekommenderar jag Naturskyddsföreningens folder 5 skäl till att Förbifart Stockholm är omodern.

Tidigare inlägg om Förbifart Stockholm:Den kollektiva resan, Ytterligare ett skäl till att satsa på kollektivtrafik istället för ökad bilism, Cykelstaden Stockholm?, Säg nej till Förbifart Stockholm!, Jag vill inte ha Förbifart Stockholm! Jag vill ha mer kollektivtrafik, Jag vill inte ha Förbifart Stockholm! Jag vill ha mer kollektivtrafik (Del II).

Illustration: Magnus Bard.

Cykelstaden Stockholm?

Velociped Jag minns när jag var liten och jag och vi cyklade de sju kilometer till Hällsjön för att svalka oss i sommarvärmen. Jag minns, att efter att ha cyklat hem de sju kilometrarna, var vi lika svettiga som innan det begav sig (om inte svettigare, med tanke på alla uppförsbackar).

När jag bodde i den lilla byn, mellan Västmanland och Dalarna, kunde det ibland hända att jag cyklade till högstadiet i Sala. 22 kilometer dit (och 22 kilometer hem). Då hade jag en 12-växlad Crescent med bockstyre. Den var turkos. Jag älskade den.

När jag pluggade i cykelstaden Uppsala blev jag av med en rad cyklar. Jag minns specifikt en cykel: min mamma hade ropat in en ursnygg, gammal cykel på auktion. Jag målade den svart med röda hällristningar och jag cyklade exakt tre dagar på den i Uppsala innan den blev snodd. Men cykla det gjorde jag minsann i Uppsala. Vintertid bytte jag däck på min cykel till vinterdäck.

En vinter, när jag jobbade i Stockholm och bodde i Flogsta, var det 25 minusgrader. Klockan fem cyklade jag på oplogade vägar till centralstationen i Uppsala och åkte tåg till jobbet. En morgonpigg anställd, undrade vad som hade hänt med mina glasögon. Jag gick in till toaletten och såg att mina franska designerglasögon á 5500 kronor hade vitnat i kölden. Limmet mellan glas och bågar hade inte klarat av 25 minusgrader. Dock fick jag ett par nya märkesglasögon av min optiker och det hindrade mig inte från att fortsätta cykla.

Sedan flyttade jag till Stockholm. Min (och min dåvarande flickväns) första bostad låg i Björknäs. Att cykla blev plötsligt obehagligt. Jag nyttjade hellre mina apostlahästar och kollektivtrafiken.

Ny flickvän. Flytt till Rågsved. Jag köpte en ny cykel. Knallgul. Jag döpte den till Proud Chick. Tanken, med den nya cykeln, var att jag skulle cykla från Rågsved till Riksdagen (där jag jobbade). Om jag inte missminner mig, cyklade jag sammanlagt sju gånger till Riksdagen från Rågsved. Det var ju belagt med livsfara att cykla till jobbet från Rågsved. Dåliga vägar, bilister som tutade och cyklister som prejade.

Singel. Flytt till Högdalen. Fortfarande samma cykel. Jag hade slutat cykla in till stan, men cyklade, sommartid, till Farstabadet respektive Ågestabadet.

Nu. Gift. Bor i Farsta och jobbar på SVT/SR. Aldrig i livet att jag kommer att cykla till jobbet. Däremot kan jag tänka mig att nyttja lånecyklarna som finns i Stockholm. Men...

... Dagens Stockholm City (2010-04-08) har tema cykel. På sidan 4 läser jag att att Stockholms stad (läs Moderaterna, med Ulla Hamilton i spetsen) stoppar lånecyklar. I ett lager i Västberga står 1000 oanvända cyklar. De har stått där sedan 2007. Clear Channel, som tecknat avtal med Stockholms stad, har ansöt om 500 bygglov för lånecyklar, men har fått avslag. Medan antalet cyklister har växt i Stockholm, satsar Stockholmspolitikern på bilism.

Till Stockholm city säger oppositionsborgarrådet Lars Dahlberg (S): Det är en skandal att trafikborgarrådet Ulla Hamilton inte har fått fart på detta, särskilt nu under miljöhuvudstadsåret. Det är förresten samma trafikborgarråd som sade nej till Earth Hour förra året, men som detta år sade ja till Earth Hour.

Näst sist i Stockholm city läser jag en debattartikel, skriven av Fredrik Falk (som driver sajten Cyklisten). Artikeln, som finns på sidan 42, bör läsas i sin helhet. Falk skriver bland annat:

I takt med att fler cyklar i Stockholm satsar staden allt mindre på cyklisterna. Den extrema obalansen i satsningen på bilister respektive cyklister ökar till bilismens fördel. [...] Nya cykelfält på dessa gator kommer att ge cyklisterna "bättre framkomlighet, säkerhet och komfort under 2009" mässade borgarrådet Ulla Hamilton (M) utan att rodna, när hon presenterade "satsningen" våren 2009. Det var den första lögnen. Det gjordes cykelfält på bara en av dessa gator under 2009. Nu ett år senare forsätter trafikkontoret med fler lögner. På en förfrågan via mejl i slutet av mars vilka arbeten som är påbörjade respektive färdigställda svarade en tjänsteman efter tio dagars betänketid att "alla nya cykelfält utom ett redan är klara". Sanningen är att alla utom ett är inte ens påbörjade. [...] Det finns goda skäl att vara djupt skeptisk vare gång företrådare för Stockholm stad söger något positivt [om] cyklismen. Och det är fullt begripligt att företrädeare för Cykelfräjandet i samtal på tu man hand säger att man skäms över att man förleddes att utse Stockhom til "Årets Cykelfrämjarstad" 2007 och önskade att utmärkelsen gick att dra tillbaka.

Cykelstaden Stockholm är med andra ord ingen cykelstad. Den är inte för fem öre cykelvänlig. Medan Moderaterna och Socialdemokraterna, med Carin Jämtin i spetsen, talar sig varma över Förbifart Stockholm nynnar jag på Katie Meluas låt Nine Million Bicycles:

[Dagens ord] Skärmkråka

Till vänster: skärmkråka tillhörandes en Crescent.

Till höger: skärmkråka tillhörandes en Hermes

-

Skärmsvala, skärmkråka, skärmprydnad, Schutzblechemblem, maskot... kärt barn har många namn. Ett är dock säkert, förr i tiden kunde man göra rejäla cyklar (utan dessa förhatliga växlar) som håller än idag och särdeles vackra är de cyklar med skärmkråkor.