Ilmar Reeplau har blivit en belastning för Socialdemokraterna

Magasinet Neos intervju med Malmös starke man Ilmar Reepalu fastställer en gång för alla att Reepalu har ett komplext förhållande till judar i allmänhet och till judar i Malmö i synnerhet. Jag vill betona att jag här uttrycker mig synnerligen diplomatiskt. I likhet med Ulrika Knutson vill jag inte kalla Reepalu för antisemit. I senaste numret av Fokus (nr. 13, s. 12. Ännu ej utlagd på nätet) skriver Knutson i sin slutkläm:

Jag påstår inte att den gamle arkitekten Ilmar Reeplau skulle vara antisemit - långt därifrån! Men varför envisas han med att fälla nedsättande eller okunniga kommentarer om Malmös judar? Den ende som har svaret på frågan är Ilmar Reepalu själv.

Knutson lägger dock fram en teori i texten varför Reepalu gång på gång kommer med "konstiga" uttalanden om judar: han vill få cred bland Malmös alla Sverigedemokrater och/eller Malmös många Israelkritiska muslimer, med eller utan antisemitiska åsikter. En annan teori jag vill lägga fram är att Reepalu, på grund av sitt baltiska arv, de facto har fördomar gentemot judar. Det kan vara så illa ställt att Reepalu är helt omedveten om sina fördomar och därför gång efter annan seglar i grumliga och fördomsfulla vatten.

Hur det än förhåller sig så förstår jag varför judarna i Sverige är heligt förbannade på Reepalu. Jag är beredd att gå så långt som att säga: Ilmar Reepalu är antisemit, säger Lena Posner-Körösi, ordförande i Judiska centralrådet, till Världen idag. Judarna kräver svar från Löfven och Socialdemokraterna.

Våra politiska motståndare gnuggar händerna av förtjusning och varför skulle de inte göra det? Om det hade varit ett borgerligt kommunalråd som hade uttryckt sig så som Reepalu har gjort hade den grönröda oppositionen kokat och avgångskraven hade haglat. Det hade rent ut sagt tagit hus i helvete.

Många av länkarna i detta inlägg är hämtade från just högerns ekokammare. Står Socialdemokraterna bakom Reepalus påhopp? är till exempel rubriken på en artikel skriven av två kristdemokrater. Slutklämmen lyder:

Reaktionerna har varit starka från alla håll men från dem som företräder samma parti som Reepalu har det varit tyst. Socialdemokraterna måste ta tydligt avstånd från de ständiga påhoppen på den Judiska församlingen i Malmö från Reepalus sida som öppnar för strömningar som inte hör hemma i ett samhälle som skriker efter förståelse och integration.

Jag är benägen att hålla med artikelförfattarna om att det har varit oroväckande tyst från socialdemokratiskt håll. Förvisso är Helene Fritzon, partiets distriktsordförande i Skåne, kritisk till det Reepalu sagt men hon har ändock fortsatt förtroende för Reepalu. Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven är bekymrad och på måndag ska han och partisekreterare Carin Jämtin träffa Judiska centralrådet i Sverige för att diskutera Reepalus uttalanden om judar.

Men räcker det? Nej, anser jag och därför väljer jag att lyfta bladet från munnen. Denna tystnad från socialdemokratiskt håll är olidlig. I inledningen av vårt partiprogram står följande att läsa:

Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.

Så det är lika bra att jag säger det: Ilmar Reepalu har blivit en belastning för Socialdemokraterna och i förlängningen Sverige. Det är inte första gången och troligtvis inte sista gången som Reepalu hemfaller åt bisarra uttalanden om judar. Ikväll ska Reepalu uttala sig i Aktuellt. Jag bävar.

I egenskap av socialdemokratisk partimedlem tänker jag inte längre vara tyst och titta på när en av Socialdemokraternas mäktigaste kommunpolitiker gång på gång klampar i klaveret.
 
Sydsvenskan med en rykande färsk intervju med Reepalu som säger att han är medveten om kritiken men ändock inte tänker avgå.

Tidigare inlägg: Något skaver


Foto: Lancastrian (bilden är beskuren)

Ett spännande ordförandeval

Tobias Baudin. Foto: Bengt-Åke Persson/NSD

Om Socialdemokraternas påveval har jag skrivit om ett otal gånger. Ingen kandiderar öppet till posten som partiordförande. Alla som vill bli ordförande, säger nej, nej, nej, nej. Nu senast, när Håkan Juholt avgick med omedelbar verkan, hade S en ypperlig chans att öppna upp partiet, men återigen valdes en ny ordförande bakom stängda dörrar av sossekonklaven. Trist och tråkigt.

Den 12 januari 2011 meddelar LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin att hon tänkte avgå. Under kongressen i maj 2012 skulle LO ha valt avtalssekreteraren Per Bardh till ny ordförande, eftersom det är så LO alltid har gjort. Trist och tråkigt.

I maj 2011, ett år före LO:s kongress, händer något som väcker mitt intresse för LO:s ordförandeval. Karl-Petter Thorwaldsson bryter mot den trista och tråkiga traditionen i arbetarrörelsen och går ut öppet med att han kandiderar till posten som ordförande för LO. Bakom honom står den starka fackföreningen IF Metall. Wow! Här har vi en person som vågar bryta med det gamla. Kaxigt säger han att han vill bli ordförande för LO. Valet står därmed mellan Thorwaldsson och Bardh. Valet för mig är självklart. Jag vill ha Kålle (som han kallas inom rörelsen).

Därmed trodde jag att jag hade min kandidat klar, men ack vad jag bedrog mig. Handels valde nämligen i slutet av förra året att nominera Hélen Pettersson. Är det någon som jag verkligen gillar är det Pettersson. Hon har varit en flitig bloggare fram till och med nomineringen men har tyvärr inte uppdaterat sin blogg sedan dess. Hon har dock blivit en flitig twittrare och använder twitter, inte som en envägskommunikation (som många politiker gör), utan på det sätt som Brit Stakston efterlyser. Pettersson svarar på frågor och kastar sig gärna in i diskussioner. Den senaste diskussionen vi hade handlade om mitt blogginlägg LO:s nomenklatura. Hon håller inte med mig.

I och med att Stefan Löfven valdes till ordförande för S, håller jag det för troligt att Thorwaldsson är ute ur leken. Vad vill Hélen Pettersson göra som LO:s ordförande? Jag vet inte. Jag är orolig över att hon inte förstår (eller vill förstå) medlemmarnas krav på öppenhet, transparens och delaktighet. Jag är orolig för att hon vill att LO kör på i samma, gamla, vanliga spår.

Fredag 17 februari ligger ett rykande färskt nummer av Fokus utanför min dörr. Fokus denna fredag har en intressant artikel om LO:s ordförandeval med rubriken Pamparnas kamp. Artikeln redogör för de fyra män och den enda kvinnan som kandiderar till posten som ordförande för LO. När jag läser artikeln är det en person som lyser starkare än alla andra. Hans namn är Tobias Baudin och är vice ordförande för Kommunal. Fokus skriver:

I november 2011 meddelade Kommunals styrelse att det var Baudin man ville se som ordförande för LO de kommande åren. Han lyftes fram som en person med gedigen fackbakgrund, som samtidigt inte satt fast i gamla rutiner. Ett fräscht val.

Skulle Tobias Baudin bli vald i maj har han klarat av ordföranderesan från sektion till Landsorganisation på nio år. Han skulle med sina då 37 år också bli den yngsta LO-ordföranden sedan Herman Lindqvist (ja, släkting till författaren) tillträdde år 1900. Mycket av diskussionen runt honom har handlat om ålder – kan man verkligen välja någon som är så ung?

Passande nog vurmar Baudin för medlemmarnas möjligheter att snabbare ta sig till den fackliga toppen. Arbetarrörelsens tradition att låta människor med långsamma steg röra sig uppåt på trappstegen; arbetsplatsombud till styrelseersättare, ledamot till ordförande lokalt, sektion till avdelning till förbundskontor – det vill han riva upp. Når man toppen fortare sjunker medelåldern i förbundsledningarna.

– Det är jätteviktigt, både för hur vi uppfattas och för mixen i styrelserna. Det är inte fel på dem som är äldre men för att vara relevanta behöver vi också de som inte har lika lång erfarenhet.

Hemma i Norrbotten beskrivs han som en lyssnande ledare, en som samlar in synpunkter från alla håll innan han går framåt med ett beslut.

Men hur gör man då en facklig samarbetsorganisation relevant för dem som valt att vända facket ryggen? Opinionen, om man får tro Baudin. Bilda den.

– Att ta fram kollektivavtal och tvista där det behövs – det är vi väldigt duktiga på i hela den fackliga rörelsen. Men opinionsbildningen som man driver mellan avtalsrörelserna är oerhört viktig för att bana väg för de förhandlingar som ska ske. Där har LO en central roll, säger han.

Just meningen Passande nog vurmar Baudin för medlemmarnas möjligheter att snabbare ta sig till den fackliga toppen, fick mitt hjärta att smälta. Det är som i filmen Jerry Maguire: You had me att hello. Idag skriver Baudin på DN Debatt. I artikeln berättar han vad han tänker göra om han blir vald till ordförande för Landsorganisationen. I tre punkter sammanfattar han sin programförklaring:

1. LO behöver gå från bristande samordning till enighet.


2. LO behöver gå från medlemstapp till föryngring.


3. LO behöver gå från underläge till att bli politiskt drivande i debatten.

Under perioden 25-28 maj 2012 samlas 300 ombud till LO-kongress i Stockholm. Då ska Landsorganisationen välja en ny ordförande. Mitt hjärta klappar just nu extra mycket för Tobias Baudin.

Tobias Baudin på twitter.
Kommunalarbetaren x 2, Ekots lördagsintervju med Baudin, Politikerkollen, Norbottenskuriren, Dagens arena,

[UPPDATERAT]
Aftonbladet har nu hakat på.

En stjärna som har fått svindel

Magdalena Andersson. Foto: Magnus Selander/Socialdemokraterna

I mitt inlägg Stjärnor utan svindel hyllade jag Socialdemokraternas val av Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson. Hon har hitintills varit klockren i sina framträdanden och uttalanden. Se till exempel intervjun i Agenda. Idag läser jag dock att Andersson är tveksam till fler pappamånader i dagens föräldraförsäkring. Till TT säger hon: Nej, jag tror det viktiga är att hitta olika former, att det handlar jättemycket om attityder, kutur och arbetslivet.

Andersson ser inga förslag om delad föräldraförsäkring framför sig. Hon tror mer på en attitydförändring. Om vi ska gå på Anderssons linje innebär det att vi med snigelfart närmar oss ett jämställt föräldraskap. Enligt TCO:s pappaindex är det mer än 50 år kvar till jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Trots att S beslutade på Jobbkongressen om en tredelad föräldraförsäkring, med målet att den skall bli tudelad, tänker Andersson inte lägga några förslag om delad föräldraförsäkring. Socialdemokraternas strategi numer är att bara tala om jobb- och näringspolitik. S ska återta ledningen i denna viktiga fråga. Inget fel med det. Jobben kommer att vara huvudfrågan även i valet 2014 det är vi alla rörande överens om. Vad Löfven (som är "feminist.punkt"), Andersson med flera, som stakat ut strategin, glömt är att allt hänger ihop.

Strategin, som den ser ut i nuläget, är att Andersson och Löfven i varje framträdande och i varje uttalande talar om jobben, jobben, jobben. Därför blir det inga förslag om en tredelad föräldraförsäkring. Att det finns ett belagt samband mellan den tid kvinnor lägger ned på hem och barn och deras position på arbetsmarknaden (karriärmöjligheter, inflytande och lön) spelar ingen roll.

Magdalena Andersson är en stjärna som tyvärr fått svindel och som nu ängsligt sneglar i backspegeln efter opinionen. Låt mig därför till syvende og sidst citera Birgitta Ohlsson et al.:

Politiker kan inte alltid ängsligt snegla i backspegeln efter opinionen. Då hade kvinnlig rösträtt och förbudet mot barnaga aldrig införts.

Läs även Gabriella Granditsky Svensons inlägg För alla likas rätt - dela föräldraförsäkringen!

[UPPDATERAT]
Läs även Martin Mobergs och Lena Sommestads inlägg på samma tema

LO:s nomenklatura

Två av tre LO-medlemmar står inte bakom fackets ensidiga stöd till Socialdemokraterna, enligt Arbetets Sifoundersökning. 

Riksdagsledamoten Tomas Eneroth frågar Arbetet: Mellan vilka datum gjordes mätningen? Therese Guovelin, vice ordförande i Hotell- och restaurangfacket säger: Frågans formulering har påverkat svaren och försteombudsmannen i LO-distriktet i Stockholm, Elisabeth Brandt Ygeman, är inne på samma spår som Guovelin. Att dessa tre ifrågasätter Sifoundersökningen är inget som förvånar mig.

Begreppet Den politiska adeln, skapades av Anders Isaksson som också skrivit en bok om denna adel. Inom varje parti finns det vidare en adel i sig – den socialdemokratiska adeln et cetera, men det finns även en facklig adel. Ibland är den fackliga adeln svår att skilja från den socialdemokratiska adeln. Poster i varandras ”företag”, ingifte och vänskap gör att dessa två adelsgrenar är svåra att skilja från varandra. Elisabeth Brandt Ygeman är till exempel gift med Anders Ygeman och Stockholms oppositionsborgarråd, Karin Wanngård, är gift med K-G Westlund som har varit facklig-politisk ombudsman i LO-distriktet i Stockholm. Listan kan göras lång.

Historiskt sätt var det LO som skapade det socialdemokratiska arbetarepartiet och det vill gärna de två adelsgrenarna påminna bönder, borgare och präster om: Vi kan inte gå skilda vägar då vi tillhör samma träd.

Även om den socialdemokratiska och fackliga adeln är i minoritet är det dessa som styr LO och SAP. Även om majoriteten vill att LO och SAP går skilda världar kommer inte det att ske inom en överskådlig framtid. Rent krasst har medlemmarna inget att säga till om.

*Nomenklatura

Johan Westerholm och Martin Moberg på samma tema.

Bevakningsbranschen blomstrar

I över 10 år har jag från och till jobbat i bevakningsbranschen. Jag har jobbat som väktare, ordningsvakt och skyddsvakt. Förra veckan gick jag BYA:s fortbildning för väktare och i fredags klarade jag provet (ett fel hade jag) och får därför jobba fyra år till som väktare. I fredags kom också senaste numret av Fokus och jag läste med stort intresse artikeln Brott och ordning till salu när polisen privatiseras. Artikeln skickades runt bland kursdeltagarna och många av oss skakade på huvudet när vi läste om den privata polisstationen i Lincolnshire, England. Det är bara en tidsfråga innan det sker även i Sverige. Redan nu kan man hyra en polis för 920 kronor/timme. En ordningsvakt kostar cirka 350 kronor.

Kursdeltagarna bestod av en brokig samling människor. Även om vi, som gick kursen, alla var väktare i grunden var det få som jobbade blott och bart som väktare. En kille hade just genomgått polisens nya utbildning för hamn- och sjöfartskontrollanter och han berättade att en och annan kontrollant kunde dra in 30 000 kronor på en helg. Många jobbade som ordningsvakter. Tre tjejer jobbade som receptionister varav en inte ens hade väktaremblemet på sin uniform när hon arbetade. En kille sade att han snarare var vaktmästare än väktare. Väktare är nämligen billigare än vaktmästare och receptionister.

För ett tag sedan sade rikspolischefen Bengt Svenson att polisen måste få ägna sig mer åt att bekämpa brott och mindre åt andra saker. Svenson vill att andra myndigheter ska ta över en del polisiära uppgifter. Polisen vill bland annat slippa utfärdande av pass, hittegods, omhändertagande av berusade personer, omhändertagande av djur, inspektion av farliga istappar och tillsyn av hotell och pensionat.

Förvaringen av de berusade personerna. Det tycker jag att sjukvården ska ta hand om, säger Svenson. Ja, i de bästa av världar kanske andra myndigheter skulle ta över en del polisiära uppgifter, men nu förhåller det sig inte så. Jag är övertygad om att bevakningsbranschen är den bransch som kommer att ta över de polisiära uppgifter som polisen vill slippa.

Ordningsvakterna har just fått en ny uniform. Basuniformen (ovan) är förvillande lik polisens (om än anno 1983). Kostymen ser ut som en brevbäraruniform från 70-talet. Steget är inte långt till privata polisstationer även här i Sverige.

Hellre gay än diktator!

Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko har visst sagt: hellre diktator än gay. Jag är hellre gay än diktator.

P.S. Lukasjenko skulle annars smälta in ypperligt bland de andra björnarna i prideparaden.

Nätrot 12

I cirka fem år har nätverket NetRoots organiserat progressiva bloggare. Jag är en av de som var med från början. Därför är jag nu mäkta stolt att NetRoots anordnar den första, nationella konferensen i Sverige. Konferensen går av stapeln i Stockholm 27-29 april.

Jag kommer inte hålla i något föredrag eller seminarium, utan är där för att få inspiration, nätverka och ha roligt. En hel helg fullspäckad med möjlighet att lära sig opinionsbildning, teknik och knyta nya bekantskaper. Inga sakfrågor - bara metoder, som det står på hemsidan.

Håll nu tummarna för att min hustru Åsa inte får värkar den helgen. Runt den fjärde maj beräknas hon nämligen föda. Förutom konferens har jag ju planerat ett litet mingelparty och det skulle vara försmädligt om vattnet går mitt i festligheterna.

Bloggat: Martin Moberg, Johan Westerholm, Helena Ericson, Alliansfritt Sverige

LEGO vrider klockan tillbaka

Jag fick ärva min brors LEGO. Min bror är 19 år äldre. De flesta LEGO-bitar i lådan härstammar därför från 50- och 60-talet. Tjejen på bilden ovan kunde lika gärna ha varit jag. Mina kreationer såg ungefär ut som hennes. Jag och min granne Linda hade jättekul med den stora lådan av LEGO.

Idag läser jag Po Tidholms artikel Legomuren mellan pojkar och flickor och förfasas över den väg, att nå flickor, som LEGO har valt.

Läs gärna detta inlägg och se de två YouTube-klippen nedan:

Hen

I helgen var jag till Tygverket och bet mig i tungan när jag sade "han" om en expedit. Jag hoppas att hen inte hörde att jag sade "han". Tänk om den här personen inte identifierade sig som en "han" utan som en "hon" eller kanske till och med som en "hen". Han, hon, hen.... att detta "hen" har upprört så många och jag kan inte förstå varför.

Det får mig osökt att tänka på en mörkerman inom Kristdemokraterna som sade att avskaffandet av tvångssterilisering öppnar för ett tredje kön. Ve och fasa. Ett tredje kön?! Så kan vi väl inte ha det i Sverige? Det finns kvinnor och det finns män... men, nej. Så enkelt är det inte. Även om denna mörkerman önskade att det fanns män och kvinnor, så stämmer det inte riktigt med verkligheten. Har ni hört talas om SRY-genen? Intersexuella? Transpersoner? Genus?

Dock är det inte alltid som "hen" lämpar sig. Jag minns en partikamrat som upprört sade, när frågan om "hen" diskuterades på ett möte: Jag har inte genomgått en komplicerad könskorrigering bara för att därefter kallas för "hen". Jag vill kallas för "hon"!

På Danderyds förlossningsenhet finns en tavla. Om det föds en pojke sätter man upp en blå nål och om det föds en flicka nålas en rosa nål fast på tavlan. Det här ville några på avdelningen ändra på. En lång mejldiskussion följde. För och emot... Nu finns där en ask fylld med nålar i olika färger.

Jag anser att "hen" berikar det svenska språket och det svenska samhället, precis som de färgglada nålarna på Danderyd.

Heteronormen skaver.

Stjärnor utan svindel

Emma Lennartsson & Magdalena Andersson. Foto: Anders Löwdin/Socialdemokraterna 

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.
(Ur Violetta skymningar av Edith Södergran)

När jag fick veta att Emma Lennartsson och Magdalena Andersson skulle ingå i Stefan Löfvens lag, skrev jag på facebook något i stil med "så djävla bra. Grattis!". Samtidigt skriver Lars Bäck på sin facebooksida (apropå valet av Magdalena Andersson):

I oktober 1969 blev jag invald som medlem i SSU. Nu funderar jag på att lägga av. Högerpolitik har aldrig varit lösningen för den majoritet som tjänar under 300 000, dvs 25 000 kr/mån, inte ens i lightversionen av moderaternas nuvarande politik. RUT, jobbskatteavdrag och "lagom vinster" i välfärdssektorn är inte särskilt progressivt.

Lars Bäck är förmodligen en person som stolt säger att han är "vänstersosse". Daniel Suhonen har tidigare beskyllt mig för att vara "högersosse", så nu får han väl vatten på sin kvarn när jag hyllar tillsättningen av Magdalena Andersson som ekonomisk-politisk talesperson för S.

Samtidigt som Löfven gick ut och meddelade sin laguppställning, lånade jag boken Den nya vän(S)tern av Christer Isaksson. När jag kom till sidorna 124-125 såg jag att jag är citerad. Två gånger! Även om Isaksson kallar denna blogg för HBT-bloggen två av tre gånger, har han ändock citerat mig rätt (här och här kan ni läsa inläggen i sin helhet):

Media har en förkärlek att prata om vänster- och högersossar och en och annan sosse säger också stolt "jag är vänstersosse". Om man inte säger något själv, är andra villiga att bestämma åt en.  

Jag går ofta omkring i palestinasjal och anses väl av många vara vänster. Om jag då säger att jag röstade ja till EU och EMU, då blir det svårare att placera in mig. Då kan någon få för sig att jag är högersosse, (framför allt om de får höra mig prata om NATO). Jag fick också höra att partivänner kunde ge varandra stämpel beroende på vem man jobbar för.  

Varför denna iver inom partiet (och även i media) att cementera vänster och höger inom socialdemokratin?

Vi är ett stort parti med bredd. Vi är inte bara ett parti, vi är en folkrörelse.
Kan man inte få vara vänster ibland och höger ibland beroende på sakfråga? Kan man vara mittensosse? Och nu när vi ändock håller på med etiketter: varför inte lägga till en massa: regnbågssosse, kaviarsosse, facksosse, ssusosse, avantgardist, rebella... och bara för att jag ibland skriver att jag är sahlinist, behöver inte betyda att jag skriver under på allt Mona Sahlin tycker eller gör. I slutändan anser våra motståndare ändå att vi är betongsossar. 

Vad jag vill ha sagt är att jag består av många delar, precis som alla andra och att det ibland går till överdrift, detta behov av att etikettera människor hit och dit. Jag kan inte ens ge mig själv en etikett.

Nej, detta inlägg ska egentligen inte handla om vänster- eller högerfalanger i partiet. Det här inlägget ska handla om kompetenta, karismatiska, duktiga och drivna kvinnor.

Det socialdemokratiska partiet är ett gubbigt parti. Håkan Juholt omgav sig med idel män, men det gjorde tyvärr även Mona Sahlin. I mina ögon gjorde Juholt en lyckad rekrytering - Marika Lindgren Åsbrink. I motsats till Tommy Waidelich får hon fortsatt förtroende och då främst som sekreterare i Programkommissionen. Samtidigt rekryterades Kristina Persdotter av Mikael Damberg.

Stefan Löfven tänker inte upprepa Juholts misstag. I och med rekryteringen av såväl Emma Lennartsson som Magdalena Andersson visar han en insikt som Juholt saknade. Juholt hade möjligheten att skapa ett ypperligt lag. Ja, jag ska erkänna att jag väntade länge på att Juholt skulle ringa mig och be mig jobba för honom (i egenskap av tjänsteman i hans stab), men samtalet kom aldrig. Juholt valde till exempel Peter Hultqvist framför Åsa Lindestam, vilket är oförståeligt i min värld, men nu förstår jag att det handlade om tjänster och gentjänster. Kungamakaren Hultqvist fick sin belöning.

Löfven is thinking outside the box. Han hämtar Lennartsson och Andersson utifrån. Om ni läser mina inlägg Nyanser i det svarta och Brain drain förstår ni varför jag tycker detta är så positivt.

Det finns en hel drös med kompetenta, karismatiska, duktiga och drivna kvinnor inom Socialdemokraterna. Några av dessa nämner jag här och här. Dock får många av dessa kvinnor aldrig chansen att visa vad de går för.

Socialdemokraterna bör lyfta fler kvinnor och anställa fler kvinnor anser jag. Efter att ha läst den excellenta artikeln om Magdalena Andersson i Fokus, är jag nu ännu mer övertygad om att detta är en klockren rekrytering. Jag är övertygad om att vi kommer att få se Magdalena Andersson, om inte 2014 så senast 2022, som Sveriges nästa finansminister. Jag skiter högaktningsfullt om hon är höger, mitten, eller vänster - huvudsaken är att hon är socialdemokrat.

Vad jag vill ha sagt är att mitt hjärta sväller av stolthet över dessa krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, de djupaste röda, tigerfläckar, spända strängar - stjärnor utan svindel! Jag vill se ännu fler kvinnor inom socialdemokratin.