I lördags klockan 21:15 ringde min mammas granne mig och berättade att de just hittat henne. Hon hade då legat sedan i torsdags. Hon fick förmodligen sitt slaganfall vid 12-tiden på dagen. Det här ett samtal som jag inte önskar någon. Jag jobbade nämligen, men tack vare förstående kollegor kunde jag ta tåget till Västerås klockan 23:37. Min hustru följde med mig. Utan henne tror jag att jag har brutit ihop betydligt tidigare.Vi tog taxi till akuten i Västerås och där kom hon hon - utrullandes från röntgen - helt grå i ansiktet. Min bror var också där. Hon var så illa däran, men med ett sluddrande tal sade hon att det var rart att vi var där, sedan sjönk hon in i medvetslösheten. Läkaren tog min bror och mig till ett rum och berättade hur illa det var. Det var inte "bara" en stroke. Det var en massiv hjärninfarkt som drabbat henne. Hela höger sida av hjärnan var kaputt. Samtidigt var läkaren förvånad att hon överlevt detta i över två dygn, liggandes utan någon som helst möjlighet att kalla på hjälp.
Och jag har gråtit floder... när läkaren ringde i förrgår och berättade att de tagit bort droppet och hon nog inte skulle överleva detta, var jag inställd på att hon skulle dö. Dock vill jag (som den politiker jag är) slå ett slag för aktiv dödshjälp. Varför är det ok att sluta med dropp och därmed svälta ihjäl en patient, men inte ok att ge henne en överdos med t.ex. morfin?
Igår åkte jag och Åsa till Västerås igen. Tror ni inte att min mamma hade piggnat till. Piggnat till kanske är ett starkt ord, men hon var vid medvetande. Hon hade försökt torka sig, när sjukvårdspersonalen hade tvättat av henne på morgonen. Läkaren beslutade att sätta in dropp igen.
När min mamma såg mig och Åsa så tårades hennes ögon och hon såg så fruktansvärt ledsen ut. Det här är inte vad hon önskade. Att bli en grönsak. Hon vill dö, men hon vill leva. Förstår ni vad jag menar? Hon vill dö. Hon vill leva. Och jag är så jävla kluven.
Och jag förbannar det här landet just nu för att vi inte har aktiv dödshjälp, för om hon överlever denna massiva hjärninfarkt, kommer hon att göra det med bestående men. Hon kommer i bästa fall att sitta i rullstol, hon kommer aldrig att kunna tala, jo kanske... men då med sluddrigt tal.
Låt mig berätta om min mamma innan hon fick denna hjärninfarkt: Hon bor i en tvåa i det radhusliknande området Dalhem i Sala. Hon har inte hemhjälp. Hon åker bil. Hon tvättar, hon städar, hon lagar mat, hon läser böcker, löser korsord, bakar... I våras tog hon bilen till Tyskland (tur och retur) och hälsade på sin kusin Rut. Visst har hon tacklat av en smula - hon är ju 80 år - men hon är förvånansvärt pigg för sin ålder. Den enda medicin hon äter är orudis.
Och visst hade tid varit avgörande vid slaganfallet. Visst finns det en massa "om"... om bara grannarna hade kikat in redan på torsdagen... et cetera. Mammas grannar har dåligt samvete, jag har dåligt samvete... jag försökte nämligen ringa henne såväl fredag (då flera gånger) som lördag runt lunch. I lördags sade jag till Åsa: "hon har säkert gått och dött, eftersom katten har dött".
Nu befinner jag mig i Stockholm. Vi åker till sjukhuset först på lördag och jag orkar inte gråta längre och jag orkar inte tänka längre. Det enda jag kan tänka på är min mamma. Det är fler kortfilmer som spelar upp sig i mitt huvud: hur hon ligger där i lägenheten utan att kunna göra något, hur hon nu ligger i salen på sjukhuset med endast sina tankar...
Just nu är jag ett vrak.
