Ett socialdemokratisk nej har äntligen blivit ett kraftfullt JA!

För en vecka skrev jag om min kandidat till posten som oppositionsborgarråd efter Carin Jämtin. Ett blogginlägg som, några timmar senare, följdes upp av Aftonbladet. Sedan dess har såväl min kandidat, Gabriella Granditsky Svenson som Emilia Bjuggren, fått kampanjgrupper på facebook.

Idag skriver Stockholm City (2011-03-31, s. 4) om kandidaterna till posten som nytt oppositionsborgarråd i Stockholm. Dock blir jag en smula besviken när jag läser i Stockholm City om Ylva Johansson:

Före detta ministern Ylva Johansson ingår i borgarrådsspekulationerna och borde kanske vara sugen nu när hon sparkats ur partitoppens VU. Men där sinar ja-floden. Ylva Johansson vill varken säga ja eller nej.
- Det där är bara spekulationer som Ylva inte vill kommentera, hälsar Johanssons pressekreterare Maria Persdotter.

Jag får en känsla av att Johansson avvaktar i väntan på det utskott som hon eventuellt får sitta i. Får hon utskott som hon gillar, stannar hon på sin post, men om hon inte får det - ja, då kanske hon kan tänka sig att bli oppositionsborgarråd.

Jag vill inte ha en politiker som ser denna post som ett andrahandsval. När Johansson gick ut i media för ett tag sedan och tydligt sade: Jag vill vara med och leda Socialdemokraterna, var vi många som efterlyste en politisk programförklaring av Johansson. Den kom aldrig. Nej, du Johansson - tiden är över då ett nej betyder ja. När City ringde, hade du ett ypperligt tillfälle och räta på ryggen och säga: Jag kandiderar! Det här vill jag göra!, men icke.

Såg ni förresten serien Downtown Abbey på SVT, där den unga arvtagerskan velar och velar och velar... allt för länge med att säga ja till landsortsjuristen Matthew. Det slutar med att han överger henne och Downtown Abbey. Om man varken säger ja eller nej, kan det mycket väl hända att man står där utan någonting.

Därför vill jag att Granditsky Svensson blir Jämtins efterträdare, men vänta... är det inte ytterligare en post som skall tillsättas i Stadshuset? Teres Lindberg tar ju över Mona Sahlins riksdagsplats och det innebär ju att även Bjuggren kan ta plats i Stadshuset.

[UPPDATERING]

Jag har fått kommentarer från partikamrater på facebook som handlar om Ylva Johansson. De anser att jag i ovanstående inlägg dissar Johansson, att jag sågar henne jäms med fotknölarna. Det gör jag inte. Jag gillar henne som politiker och som person och hoppas att hon får ett sitta i det utskott, som hon önskar, i riksdagen. Jag kan vidare se henne som förbundsordförande för S-kvinnor!

Hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiv och ödmjuka parti

I mitt inlägg igår, Limpmackor och dagordningar, skrev jag att jag återkommer med förslag på hur vi Socialdemokrater kan bli (som Kriskommissionens slutrapport uttrycker det i sin inledning) Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka parti. Det är i mångt och mycket förslag jag redan lagt fram här på bloggen, men som jag tror på fortfarande. Lite bakgrund först:

Det var Annika Högbergs inlägg som jag hakade på igår (hon har även följt upp sitt inlägg här). Där skriver hon om de många internmötena, att jämföra med de få medlemsmöten och utåtriktade aktiviteter, som hon och hennes partikamrater skulle ägna sig åt.

Använd den teknik som finns

Borde det inte vara tvärtom? Vi måste ha internmöte för att planera medlemsmöten och utåtriktade aktiviteter - eller? Måste vi verkligen det? Med den teknik som finns tillgänglig kan man väl lösa mycket via mejl, sms, telefonsamtal, chatt och facebook? Det är mitt första förslag - att använda tillgänglig teknik för att minska ner på fysiska internmöten. Ja, ett tips till politiker som använder nätverksbaserad media som bloggar, twitter och facebook: dessa verktyg är inte till för envägskommunikation. Du har en mun, men också två öron. Har du en blogg, så bör du länka till andra bloggare OCH svara på kommentarer till dina inlägg. Har du ett twitter - eller facebookkonto - ja, då bör du vara aktiv och även svara och kommentera. Har du inte tid med det? Gör som Göran Hägglund.

Och om vi ska ha internmöten...

... då skall det vara för att vi vill göra något utåtriktat och även driva politik. Skriva debattartiklar, planera aktioner, ägna oss åt idéutveckling, skriva rapporter och politiska program, planera evenemang, planera studiecirklar, bokcirklar, medlemsmöten och öppna möten.

Medlemsmöten

På det senaste medlemsmötet, som en S-förening kallade till, kom endast sex personer. Alla var från styrelsen.

För några år sedan tog Hbt-socialdemokrater i Stockholm initiativ till något som vi kallade för Politikerpub som, om jag inte missminner mig, ägde rum en gång i månaden. Vi bjöd in intressanta föreläsare OCH andra S-föreningar till en pub i Gamla stan. Krögaren gav oss tillgång till källaren. Krögaren gav oss specialpris på mat. Källaren var oftast full med människor från olika föreningar. Många drack och åt. It was a win win situation. I valrörelsen gjorde Stockholms AK något liknande i och med Himlen därtill. Stockholms arbetarekommun har fortsatt med politikerpub. De bjuder in S-föreningar till puben Hubertus med jämna mellanrum (ikväll kommer förresten partisekreterare Carin Jämtin dit). I Gubbängen anordnas något som heter Café G.

Måste medlemsmötet följa en strikt dagordning... oftast vill medlemmarna prata politik. De kan de endast göra under punkten Övriga frågor. Den är näst sist i dagordningen och när väl den punkten kommer upp på bordet, är alla så trötta att de bara vill hem och sova.

Öppna möten

Varför medlemsmöten? Varför inte lägga till en hel drös öppna möten, dit alla är välkomna och inte bara sossar? Ett sådant öppet möte ägde rum i Farsta, för några veckor sedan. Det blev mycket lyckat vill jag meddela. Det handlade nämligen om Farsta och de som bor i Farsta, oavsett om de är sossar eller inte, är faktiskt intresserade av sin närmiljö. Ta vara på det intresset! Jag har nu planer på att starta en grupp på FB (och dela ut info om denna grupp i fastighetsboxar i mitt närområde) om en Farstakampanj som jag vill dra igång, gärna med intresseorganisationer som inte nödvändigtvis behöver vara S, V och MP. Jag vill nämligen dra igång något som kallas för guerillaodling (läs inlägget Flower power för mer information).

Återigen - ta kontakt med en krögare eller caféägare (eller någon annan som har en lämplig lokal)- gör upp en deal med honom eller henne. Bjud in intressanta gäster (inte nödvändigtvis politiker) och efter ett föredrag, ett musikuppträdande eller en diktuppläsning, så drick kaffe och prata med de som är där. Lyssna på vad de har att säga, nicka inte bara och sätt inte händerna för öronen, om du hör något du inte vill höra.

Politik skall vara lustfyllt - tvinga inte medlemmar att knacka dörr och dela ut flygblad

I bland annat mina inlägg Premieras flygbladsutdelning framför nätaktivism? och (S) krossar (M) i nätaktivism skriver jag att S premierar flygblad före nätaktivism. Jag gillar inte flygbladsutdelning, vilket jag har skrivit om många gånger och för att det här inlägget inte skall bli för långt vill jag rekommendera följande inlägg som jag har skrivit:

(s) + YouTube = sant
Dörrknackning, torgmöten, telemarketing, flygblad...
Framtidens valstuga
Framtidens valstuga - en kaffebuss?
Är den klassiska valstugan föråldrad?

I ett av inläggen skriver jag:

Sluta stå vid tunnelbanans ingång och vifta med papper. Vi resenärer blir bara irriterade! I dagens samhälle vill de flesta uppsöka information på egen hand. Nej, stå hellre en bit bort med en kaffevagn. Servera kaffe (helst latte och cappuccino, rättevisemärkt naturligtvis) i coola pappersmuggar, röda och vita, med en litet s-märke och ett politiska budskap tryckt på koppen.

Det gör ont i mig som miljövän att se sopkorgar, golv och mark fulla med olästa flygblad. Därför är mitt förslag en kaffevagn (eller kaffebuss) som ambulerar mellan olika platser (där ska finnas matnyttig information (och inte nonsensfoldrar som denna) och möjlighet att köpa t-shirts, knappar et cetera). Det skall finnas ett schema så att till exempel pendlare i Farsta eller Rinkeby, vet när vi är på plats nästa gång.

Dörrknackning?

Ja, men i så fall inget mer Vad tycker du?. Kommer ni ihåg hur denna skulle vara en "isbrytare"? Ingen tjänsteman processade de svar vi fick och mejlade ut en sammanställning till de som uppgivit e-postadress. Om vi nu ska knacka dörr och fånga medelklassen i storstäderna, är väl en goodiebag (med lite smått och gott) eller en bukett blommor (och ingen halvvissen röd ros som skumpat runt med 1000 andra rosor i bakluckan på en tjänstebil) alternativ till Vad tycker du?

Valrörelse i all ära - men borde det inte vara valrörelse för S jämt?

Är det bara i valrörelsen som vi politiker blir synliga? Varje fredag flyttar Johanna Graf ut från stadshuset i Solna, till ett närliggande café där hon talar med medborgare, såväl sossar som ickesossar. På fem månader på fiket utanför stadshuset har jag lärt mig mer än på fem år därinne, skriver Graf på sin blogg. Fler politiker borde följa Grafs exempel!

Medlemsvård

När vi väl har rekryterat en medlem måste vi ägna oss åt medlemsvård. Vi kan inte lämna en ny medlem i sticket. Därför föreslår jag ett mentorsskap. Om föreningen har fått en eller flera nya medlemmar, så ska varje medlem få en mentor (det kan vara någon i styrelsen, men lika väl en erfaren partimedlem). Mentorn kan inledningsvis bjuda honom eller henne på en kopp kaffe och föra ett samtal (inte en föreläsning märkväl utan ett samtal). På första mötet är det mentorns ansvar att se till att medlemmen presenteras för andra och de andra på mötet (eller vad det nu må vara) har också ett ansvar att inte ägna sig åt klubben för inbördes beundran.

Nu börjar detta inlägg bli väldigt långt och jag vill avsluta med att fråga min partikamrater inom NetRoots om de har några förslag på hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka parti? Gärna med utgångspunkt i Annika Högbergs inlägg om allt för många interna möten.

Några av dessa nätrötter skriver idag om rivstart: Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg och Martin Moberg

[UNDER STRECKET]

För någon dag sedan skrev jag inlägget Finns det plats för kvinnor i Håkan Juholts (h)järngäng?. Idag ställer Lena Sommestad samma fråga.

Länsförsäkringar, lesbiska och hur det egentligen förhåller sig

Ovanstående är Jesper Nilssons tweets som satte igång en liten twitterbävning igår. Den spred sig sedan vidare till facebook. Länsförsäkringar (som också finns på twitter) fick många frågor och kommentarer om uppgiften stämde.

Jag ringde Suzanne Burdén, presschef för Länsförsäkringar i Stockholm och hon bad mig istället mejla henne. 17 minuter senare låg det ett standardsvar på Länsförsäkringars twitterkonto:

Under dagen bevakade jag såväl min inkorg som Länsförsäkringars twitterkonto, i hopp om ett mer utförligt svar från Burdén och Länsförsäkringar. Något mejl från Burdén fick jag inte igår, men Länsförsäkringar levererade nedanstående tweet:

I och med denna tweet, gav sig även Paul Ronge in i "leken" och skriver att vad [Länsförsäkringar] insinuerar är att det lesbiska offret ljuger om orsaken till noll i skadestånd. Good luck! Ronge anser vidare att ifrågasätta kundens trovärdighet är den svåraste krisstrategin.

Krishanteringen från Länsförsäkringar har även jag synpunkter på, i synnerhet när jag läser det pressmeddelande som försäkringsbolaget lade ut sent igår kväll.

Problemet är att den lesbiska kvinnan inte har uttalat sig eller gett Länsförsäkringar sitt medgivande . Vi kan, i nuläget, inte veta hur det egentligen förhåller sig. Nu vill inte jag sätta press på kvinnan, men en tanke vore ju att hon använder sig utav sin vän Jesper Nilsson som till exempel kan lägga ut Länsförsäkringars beslut på nätet (namn borttaget om hon så önskar).

Står det uttryckligen i beslutet att lesbiska faktiskt kan välja om de ska kyssas offentligt eller inte och därför utgår ingen ersättning, bryter Länsförsäkringar mot diskrimineringslagen.

Håkan Juholt intervjuas av SOSSE.tv

Fler klipp från Socialdemokraternas extrakongress hittar du på SOSSE.tv (som jag tyvärr inte kan länka till eftersom jag och Blogger är osams idag)

Limpmackor och dagordningar

Har alla fått en dagordning? Bra! Då förklarar jag mötet öppnat. Ordförande smäller klubban (alternativt knackar med handen) i bordet och därefter avhandlas punkt för punkt medan limpmackor med ost sköljs ner med kaffe.
.
Punkt 3. Justering av föregående protokoll Punkt 4. Ekonomi Punkt 5 (a, b, c, d och e) Rapporter [....] Punkt 12. Övriga frågor Punkt 13. Mötets avslutande
.
Vid mötets öppnande är klockan mellan 18 och 19 och när mötet slutar är klockan som bäst 20 och som sämst 00:30. Otaliga möten har det blivit sedan jag gick med i Socialdemokraterna 2006. Många middagar har ersatts av limpmackor med ost. Att vara fritidspolitiker har jag skrivit om här och här. Möten, möten, möten... vi håller på att möta ihjäl oss.
.
Igår skrev Annika Högberg ett viktigt inlägg som bland annat Johan Westerholm och Staffan Lindström hakade på. Högberg skriver i sin slutkläm:

Jag får det till 14 interna möten under april, maj och juni. Då räknar jag kommunfullmäktige som internt eftersom det är en handfull tappra lyssnare där varje gång. Ofta samma personer. Medlemsmöten räknar jag till exakt två samt en utåtriktad aktivitet. Känns det inte som om vi har lite fel fokus här? Någon som känner sig sugen att engagera sig?

.
Nja... om mitt första möte med en S-föreningen hade varit Högdalen-Bandhagens S-förening, hade det nog bara blivit ett möte för mig och därefter inga fler. Jag var inbjuden på ett medlemsmöte som ägde rum i en källarlokal tillhörandes den lokala Hyresgästföreningen. Inbjuden talare var en landstingspolitiker, där var också en kille från själva styrelsen som serverade kaffe och bullar. Fem pensionärer och så jag. Nu hade jag turen att min första kontakt med en S-förening var HBT-sossarna som jag träffade i ett tält på Stockholm Pride.
.
Jag träffade förresten en kille för någon vecka sedan som berättade att han hade gått till ett medlemsmöte anordnat av hans närmaste S-förening. Ingen kom fram och hälsade på honom. När han väl tog intitiativet och närmade sig några stycken och presenterade sig, så sade de hej till honom och så återgick de till sitt samtal. Mmmm... lovely! Or not! Nej, för fan! Så här kan vi inte ha det längre. Jag kommer inom snar framtid (kanske redan idag) att skriva ett inlägg, där jag lägger fram några förslag som jag har kring möten, flygblad, dörrknackningar med mera. Därför avslutar jag detta inlägg med partiordförande Håkan Juholts hälsning till partimedlemmarna:

Finns det plats för kvinnor i Håkan Juholts (h)järngäng?

Tommy Waidelich utsågs idag till ny ekonomisk-politisk talesperson. Aftonbladet talar om "Juholts senaste (s)kräll". Waidelich är en medelålders, vit heterosexuell man - så varför är alla så förvånade? Må vara att Waidelichs sidekick är homosexuell, but he is still a man.
.
Jag har skrivit om det i mina inlägg Män som hatar kvinnor och Varannan damernas men inte halva makten - att kalla sig för ett feministiskt parti förpliktar. I och med skrivningen i partiprogrammet, så innebär det i realiteten att partiet ska ha en jämn fördelning av kvinnor och män bland förtroendevalda. Vidare att det ska finnas både kvinnor och män på de ledande positionerna inom partiet (vilket även gäller de tunga, politiska uppdragen).
.
Var är brudarna?
.
Andra som skriver om "skrällen": DN, SvD, SvD2, SVT, Makthavare, Peter Högberg, Martin Moberg, Johan Westerholm, Sebastian Stenholm och Roger Jönsson

[Recension] Mitt queera hjärta

Författare: Åsa Petersen
Titel: Mitt queera hjärta
Omslag: Stig Ahlstrand
Fotografier: Elisabeth Ohlson Wallin
ISBN 978-91-86115-33-3

Åsa Petersen innehar en speciell plats i mitt hjärta. Hennes första bok Bortom normen - om en ny slags rättvisa, kom ut under den period då min egen medvetenhet om att jag kanske befann mig i en garderob började ta form. I all hemlighet satt jag på på biblioteket i Vänersborg och läste allt jag kom över om det som i samma veva kom att få benämningen HBT. Petersens uppgörelse med normen berörde mig då och gör det fortfarande. Petersen har under många år, i likhet med Mona Sahlin, visat att man inte behöver vara HBT-person själv för att vara HBT-aktivist.

I Mitt queera hjärta får vi följa hennes, under åren som Aftonbladets ledarskribent, oförtröttliga kamp för alla människors rätt att få vara sig själva, oavsett kön, etnicitet eller sexualitet.

She won't back down.

Även om Petersen har kämpat för människors rätt att vara sig själva, så levde hon inte som hon lärde. Hennes stamning har många gånger hindrat henne att ställa upp i offentliga sammanhang... fram tills nu: i och med boksläppet har hon nu äntligen kommit ut ur stamningsgarderoben och tagit steget till att våga ställa upp på tv-intervjuer och radiointervjuer.

Jag som själv tagit klivit ut ur min garderob är stolt och glad över att Petersen nu äntligen vågat ta steget ut ur sin. Det är många som fortfarande sitter och kurar i en garderob. I detta trånga utrymme befinner man sig på grund av de normer som är förhärskande i samhället. Det kan vara heteronormen eller, som i Petersens fall, normen att man skall prata rappt och obehindrat. Vill vi verkligen vara instängda i en garderob? Normen skaver för oss alla, oavsett om vi befinner oss innanför eller utanför dess ramar.

Åsa Einerstam

Mitt queera hjärta på facebook.
Åsa Petersen har även en blogg som du finner här.
Andra som skriver om Petersen (ett axplock): Norrbottenskuriren, Mió Evanne och Hannah Bergstedt