Nyanser i det svarta

S-krisen handlar om inkompetens, Intellektuell stiltje är S stora problem, När porslinet spricker, Socialdemokratins intellektuella förfall. Fyra nyanser av svart.

Vad har egentligen hänt med Socialdemokraternas idédebatt och kunskapsproduktion? Var smids i dag socialdemokratins framtid? Frågor som ställs i boken Från smedja till sambandscentral. Var finns plats för idédebatt? som gavs ut 2008, men frågor lika aktuella tre år senare. På baksidan av boken Från smedja till sambandscentral står det:

»De intellektuella« har alltid varit betydelsefulla för arbetarrörelsen. Vid förra sekelskiftet var det polemiska skriftställare och radikala akademiker. Under välfärdsstatens framväxt formades politiken av den sociala ingenjörskonstens reformistiska tänkare [...]

Visst finns det akademiker och intellektuella i S, men de är få och de får sällan komma till tals, (vilket jag tror hänger samman med ett akademikerförakt som vissa socialdemokrater hyser). En annan faktor är att SAP de facto inte lockar akademiker och intellektuella längre. Därför är rubriker som Socialdemokraternas intellektuella förfall berättigade. Dock finns det nyanser i det svarta. Marika Lindgren Åsbrink, en av skribenterna i boken Nationalekonomi för vänstern. Teori för jämlikhet och välfärd och en av Sveriges bästa, politiska bloggare, har rekryterats till partikansliet. Jag håller det för troligt att hon har ett finger med i spelet vad beträffar detta:

Ekonomi för jobb och välfärd

Under hösten genomför Socialdemokraterna, Socialdemokratiska Studentförbundet och ABF en seminarieserie på tema "Ekonomi för jobb och välfärd". Seminarierna inleds i Växjö den 20 oktober och avslutas i Stockholm den 24 november. Övriga orter är Göteborg, Linköping, Malmö, Uppsala och Umeå.

Socialdemokraterna har bjudit in forskare och ekonomisk expertis samt företrädare för företag och intresseorganisationer för att samtala om ekonomiska förutsättningar och politiska åtgärder som behövs för en ekonomi för jobb och välfärd.

Bland de medverkande finns exempelvis Marta Szebehely, professor i socialt arbete och forskare vid Institutet för Framtidsstudier, Eva Mörk, professor nationalekonomi vid Uppsala universitet, Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö Högskola, Emma Lennartsson, chefsekonom Kommunal, Per Eriksson, rektor vid Lunds universitet, Eva Ohlstenius regionchef Företagarna syd och Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR.

Från Socialdemokraterna medverkar Tommy Waidelich, Mikael Damberg, Ylva Johansson, Leif Pagrotsky och Lena Sommestad.

Seminarieserien är en del i förberedelserna inför Socialdemokraternas förtroenderåd den 3-4 december 2011.

Följ seminarieserien via bloggen www.progressivekonomi.se där allt material samlas. Seminarieserien filmas och läggs ut på http://www.abf.se/abfplay

Se hela seminarieprogrammet för mer information.

/Carin Jämtin, partisekreterare

Kontaktpersoner:
Fredrik Persson, pressekreterare hos Carin Jämtin: 072-206 35 45
Maja Nordström, S-Studenter: 070-572 16 21
Övriga pressekreterare, Socialdemokraterna: www.socialdemokraterna.se/media


Det är ett steg i rätt riktning! Min förhoppning (som jag delar med andra socialdemokrater) är att fler seminarieserier genomförs och inte bara som en del i förberedelserna inför Socialdemokraternas förtroenderåd.

Folkbildning 2.0.

Gästbloggare: Peter Strobl

Väckelsemöte eller cover-up?

Igår kom vår partiordförande Håkan Juholt till Göteborg för ett antal möten med väljarna. Medlemmarna menar jag. Vissa medlemmar. I synnerhet de medlemmar som menar att inget har hänt och nu vill glömma och gå framåt. Till skillnad mot väljarna som vill förstå. Men vad betyder väl väljarna i sammanhanget?

I ett gråkallt Göteborg, bland flanörer på Brunnsparken så hade partiet satt upp ett tält som rymde ett antal partifunktionärer och lite medlemmar. Väljarna stod att finna utanför.

Om man vill veta vad väljarna vill så bör man företrädesvis försöka lyssna på dom, ja helst beblanda sig med dom. Förutom gruppen med Socialisterna som förde fram budskapet att Juholt inte lever som han lär, och inte partiet heller så fanns det en hel del människor att i höstrusket ta ett samtal med de som flanerade runt Brunnsparken. Göteborg är en röd stad. En väldigt röd stad, med en genuin arbetarhistoria.

Det krävdes inte många samtal att förstå det mest primära. Varför pratar inte Juholt med mig? Varför ska jag gå in i ett tält för att få prata med en person som aspirerar på att bli statsminister. Ska inte han komma till mig?

Det som slog mig i samtalet är hur medvetna väljarna är om Socialdemokraternas situation. De som tror att väljarna har blivit manipulerade av media, be my guest, men likt de väljare jag mötte så blir dom rent av förbannade över att de inte anses kunna tänka själv.

Och för er stockholmare som läser detta, även göteborgarna har uppdaterat sig och kunde relatera till den numera famösa artikeln i SvD. Graf Zeppelin ni vet.
När jag skriver detta, ser jag ännu än opinionsundersökning ramla in och resultatet av den speglar väl känslan på Brunnsparken.

Ingen pratar med väljarna och ingen vill förstå väljarna. Men det är väljarna som fäller avgörandet 2014.

Mötet på biografen Draken hade varit ett fantastiskt möte. Om inget hade hänt. Men problemet är att något har hänt.

Den bestående känslan jag har av eftermiddagen och kvällen i Göteborg är att nu går vi vidare. Medlemmarna som besökte Brunnsparken eller Folkets Hus har ingen koppling till väljarna. Och vill inte ha det heller.



Mattias, en av flanörerna på Brunnsparken säger till mig: ”Jag är skitbesviken, därför att man inte förstår hur vi väljare tänker. Man skiter i det. Jag blir så förbannad över det faktum att vi som är arbetslösa och vänder på kronor och ören vi är granskade ut och in från AF från Soc, men mitt arbetareparti kan bete sig hur som helst. Jag skiter väl i Aftonbladet eller Expressen, men jag skiter inte i hur partiet uppför sig”

Katrin (skrattandes): ”Rösta på S är du go eller? Inte nu längre. Han, Juholt, kan komma hem till mig och förklara sig. Då kanske. Nej, inte ens då. Ni har ju för fan ingen krisinsikt alls!”

Vad jag kände är att det är Socialdemokraternas kärnväljare som vänder oss ryggen. Och de som är i valet och kvalet. Får några dagar sedan fick jag en kommentar på Anybodys place blogg, som väl beskriver den uppgivenhet som den vanliga väljaren känner. Man VILL till oss, men kan inte se att vi förstår dom. Så ur fas är vi. Vad det går ut på? Tja det stavas självbedrägeri.

Mitt Göteborg, som jag tillbringat elva år i och som jag lärt mig älska. Arbetarstaden Göteborg med Majorna och Masthugget. Varvsepoken. Den kosmopolitiska staden Göteborg. Men igår var det något annat som smugit sig in. Det var som om självaste arbetarrörelsen förrått medborgarna. En skada som är i det närmaste irreparabel. Hur kunde det bli så här?
Det kan bli så här om alla beter sig som aporna ovan.

Vi ser inte. Vi hör inte. Vi säger inget.

Peter Strobl

To tweet or not to tweet, that is the question

Det har funnits dagar då jag egentligen skulle ha städat, tvättat och diskat, men istället hängt på twitter. Vi är tyvärr väldigt få här i det avlånga landet som har förstått twitters storhet och även om jag nu kan ägna en stor del av detta inlägg till att försöka förklara twitters storhet, avstår jag. Det är nämligen bara att googla på twitterskola, varför twitter? et cetera.

Via Makthavare.se erfar jag att Folkpartiet har valt att avsluta sitt twitterkonto. Det förvånar mig. Det har nämligen skett en kommunikationsteknologisk revolution som partier måste förhålla sig till. En revolution som har skapat ett öppnare samhälle. Den kommunikationsteknologiska revolutionen är oåterkallelig. Det går inte att stoppa bandet, spola tillbaka det och spela in på nytt. Politiska partier bör bejaka denna utveckling. Att förhålla sig till den verkar dock desto svårare.

Vissa politiker tror att det räcker med att starta ett twitterkonto (eller ett facebook-konto eller en blogg) och sedan inget mer. Därtill finns det vissa som kör en envägskommunikation på twitter och fb. Jag säger bara: Unfollow!

Det finns politiker jag saknar på twitter. Socialdemokraternas partisekreterare, Carin Jämtin, för att nämna ett exempel. Jag skulle gärna vilja se twitterdueller mellan Jämtin och Arkelsten.

Tillbaka till Folkpartiets beslut att sluta hänga på twitter - partiet skriver att det inte har ”personalresurser att sitta och bevaka denna kanal". Jag är ledsen, men jag förstår inte. Personal finns ju på FP:s kansli - vad pysslar de med? Har de ingen kommunikationsavdelning? Hur många minuter krävs för att "bevaka" sitt twitterkonto?

Allt det jag ville ha sagt i SVT Debatt men inte hann säga

27 minuter lång var debatten om Socialdemokraterna och Håkan Juholt. Lägg därtill till programmet Eftersnack, in alles 37 minuter. Det var många som ville komma till tals under, vad i detta forum, är lång tid.

SVT Debatt har fått berättigad kritik för att det är ett skrikigt och skränigt program. Deltagarna pratar i mun på varandra och avbryter varandra. Jag hade bestämt mig redan från början att inte skrika, att inte avbryta och framför allt att bibehålla mitt lugn om det så innebar att jag satt där i studion helt tyst. Jag har ändock min plattform – bloggen – där kan jag komma till tals, utan att någon avbryter mig. Dock gav programledaren, Belinda Olsson, mig ordet inte bara en gång utan fler gånger… men det var så mycket mer jag ville säga. Därför använder jag mig återigen av min blogg:

I tisdags publicerade SvD en debattartikel på Brännpunkt skriven av fem socialdemokrater. Dessa fem var Johanna Graf,Jonas Morian, Sandro Wennberg, Johan Westerholm och så jag, Alexandra Einerstam. Vi visste att vi skulle få mothugg. Vi visste att vi skulle få såväl positiv som negativ kritik. Det var ju också det vi ville. Vi ville skapa en debatt bortom juridiken. Vi vill att debatten ska handla om den ideologiska kompassen och den moraliska kompassen, om ledarskap – ja, om tillståndet i vårt parti (läs gärna Johanna Grafs inlägg). Vad jag dock inte var beredd på, var alla hätska kommentarer från bland annat partikamrater som jag anser är mina vänner, vänner jag dricker öl med. De värsta kommentarerna kommer jag inte att publicera här. Jag kommer inte heller att ange vem/vilka som står bakom dessa. Men här kommer ett axplock:

- Du/ni kräver Juholts avgång.
- Du är en jla högersosse! (vilket, jag har förstått, är ett skällsord i motsats till ”vänstersosse”)
- Du/ni lierar dig med Morian (för er som inte är insatta i vad just denna kommentar innebär – är det återigen ”högerfalangen” i partiet som menas)
- Du/ni vill sabotera för Juholt/för partiet/för oss [partikamrater]
- Kan du inte bara hålla käften! (alltså tiga och inte framföra någon kritik)
-Hur i helvete kunde du/ni skriva den här artikeln?! Ni går högerns ärende. Den kunde lika gärna ha skrivits av Ingeröd (ledarskribent på SvD min anmärkning).
- Du/ni ska inte föra denna diskussion på SvD Brännpunkt/bloggar. Om du/ni vill kritisera Håkan Juholt/Socialdemokraterna så ska ni göra det internt.


För det första: Ingen av oss ”kräver” Håkan Juholts avgång. Ingen "avsätter" en partiledare, utan det är hans eget beslut. Med artikeln vill vi få till stånd en debatt om att det är viktigt att föregå med gott exempel. S behöver mena allvar när man säger att man vill bli Sveriges mest moderna, nyfikna, öppna, progressiva och lyhörda parti. Med mena allvar menas "göra" inte bara "prata". Juholt och partiledningen måste nu noga fundera på hur de ska kunna vända de negativa skriverierna och raset i opinionen, och komma igen som ett trovärdigt och kompetent oppositionsparti.

För det andra: Jag förstår de facto inte hur han med trovärdighet ska kunna föra ut ett socialdemokratiskt budskap, så länge den här historien lever kvar i väljarnas medvetande. Minns bara hur det blev för Mona Sahlin och Tobleroneaffären. När folk ser mig, ser de bara en stor toblerone, har Sahlin sagt. Socialdemokraterna drogs med Göran Perssons herrgård i valrörelsen 2006, med Sahlins toblerone i valrörelsen 2010 och i valrörelsen 2014 håller jag det för troligt att vi kommer att få dras med Juholts lägenhet och det öknamn han i och med denna affär har fått.

För det tredje: Nej, jag vill inte sabotera för Håkan Juholt och Socialdemokraterna. Det är därför jag har bildsatt detta inlägg med Anna Lindhs ord. Jag är en kärleksfull kritiker (om än att vissa anser att jag i nuläget inte är kärleksfull utan bara kritiker). Vi fem, som skrev debattartikeln, är alla medlemmar i SAP. Vi tror på den socialdemokratiska ideologin och de socialdemokratiska värderingarna. Regeringen och i förlängningen Sverige behöver en stark opposition och ett starkt oppositionsparti som är Socialdemokraterna. Vi måste bli bäst på att vara i opposition, för att aldrig hamna där igen. Ett av problemen är dock att S inte har kommit ut ur oppositionsgarderoben.

Jag vill ha ett regeringsskifte! Framför allt vill jag diskutera politik och inte herrgårdar, lägenheter eller toblerone. Jag vill också att S ska bli Sveriges mest moderna, öppna, progressiva, lyhörda och nyfikna parti. Jag tror nämligen att om S lyckas bli det kommer det i sin tur att locka till sig fler medlemmar och fler väljare.

För det fjärde: Det här fjanteriet vad beträffar vänstersosse versus högersosse och att det nu finns människor som försöker sätta bilden av mig som en högersosse. Enligt researcher på SVT Debatt har Daniel Suhonen sagt att jag är en ”jävla högersosse”. Det förnekar han i såväl programmet som efteråt. Han vet nämligen att om han driver den tesen, ja, då blir det svårt att förklara hur jag är högersosse, då jag tillhör Stockholms stads arbetarkommun som av många anser vara ”vänster”.

Ni får verkligen ursäkta alla citationstecken i detta inlägg, men jag har så oerhört svårt att diskutera i termer av vänstersosse, mittensosse, högersosse, vänsterfalanger, högerfalanger, mittenfalang. Klart som korvspad att i ett parti av SAP:s storlek finns sossar allt från yttersta vänsterkanten till yttersta högerkanten. Jag trodde i min enfald att vi var sossar, sossar utan prefix. Vi delar alla partiets ideologi och värderingar. Jag har tidigare blivit kallad vänstersosse och då skulle jag visst ta det som en komplimang. Jag gick med i partiet 2006, men jag förstår att det i SSU länge har förekommit falangstrider, som enligt de inblandade var just vänsterfalang mot högerfalang. En falangstrid som fortplantat sig in i moderpartiet och som jag tydligt fick bevittna i den farsartade processen att vaska fram en ny partiordförande. Vissa, t.ex. Daniel Suhonen, tror att det är en högerfalang som är roten till det vi nu får se – drevet mot Juholt, läckorna och alla anonyma S-källorna är… Jag säger bara rappakalja!
Det var lite skumt att du blev kallat högersosse tycker jag jag skrattade till en stund där och tänkte herregud de känner inte Alexandra
Thomas Rasmussen , ledamot i samma styrelse (Hbt-socialdemokrater i Stockholm) som jag.

Jag är ingen falangsosse. Jag definierar mig varken som höger- eller vänstersosse. Ja, ibland är jag höger, ibland är jag vänster, ibland är jag mitten och ibland håller jag inte alls med mitt parti. Jag är det i sakfrågor, men om någon frågar om jag är vänster- eller högersosse, så kommer jag att svara att jag ”bara” är sosse. And by the way – att jag bär palestinasjal ibland innebär inte per automatik att jag är vänstersosse and by the way – bara för att jag har skrivit under en debattartikel tillsammans med partimedlemmar från Lenet innebär inte det per automatik att jag är högersosse.

Att försöka tysta en kärleksfull kritiker

Och nej, jag älskar inte mitt parti. Jag älskar och kommer alltid att försvara partiets ideologi och värderingar. Framför allt är det, som Johan Westerholm skriver, lika mycket mitt parti som Håkan Juholts. Jag har inte gått den långa vägen via Unga örnar, SSU, S-studenter, S-kvinnor eller facket. Jag blev medlem så sent som 2006. Jag är född 1973. Jag har en brokig bakgrund, vilket bland annat mitt CV vittnar om. Enligt vissa är det en tillgång och styrka att jag kommer in från sidan (eller ”utifrån”). Enligt andra (de som vill tysta mig) är det en svaghet, eftersom jag:

inte har lärt mig att tycka rätt
inte fattar hur partiet funkar,
att kritik ska föras bakom lyckta dörrar – inte inför öppna ridåer.

När ledaren är jagad ska alla partimedlemmar sluta upp, försvara allt han gör, hålla handen och sjunga We shall overcome. Vi ska via bloggar, debattartiklar, twitter och facebook basunera ut att media är dumma, att drevet är omänskligt, att alla är emot oss och Håkan Juholt för vi är sossar. Vi ska gång på gång på våra respektive plattformar skriva eller säga att Juholt inte har gjort något fel i juridisk mening och därför kan han sitta kvar. Ja, enligt facebookgruppen Håkan Juholt som statsminister - ja tack, som jag förmodligen kommer bli utesluten från, eftersom där pågår just nu en sektmentalitet som jag både fascineras och äcklas av.

Han sitter kvar. Ska jag då tycka att allt som har hänt är okej?

När jag läser att Hans Linde (V) och inte Carina Moberg (S) nu vill att riksdagsledamöternas ersättningar omfattas av lagen om bidragsbrott, ja, du undrar jag om S inte fattar att efter den här affären, skall vi inta samma ställning som Linde.

Jag har inga problem att se Juholt i debatter och talarstolar. Om det bara var debatter och tal som avgjorde val och betydde något för en potentiell statsminister så skulle han få högsta betyg. Att aspirera på att slå ut Fredrik Reinfeldt och styra ett land kräver betydligt fler egenskaper. De moraliska och privatekonomiska egenskaperna (lev som du lär) är viktiga och förstås politiken.

Vidare är det är få väljare som följer riksdagsdebatter och lyssnar på politiska tal. Det bestående intrycket kommer nog snarare från de senaste dagarnas massiva medieuppmärksamhet och debatt. Det som har hänt dessa dagar skapar ett sorts filter som människor nu ser socialdemokratin - våra företrädare och våra budskap - igenom. Det lär dröja innan vi återfår förtroendet att kunna prata om politiska sakfrågor igen.

Medan jag skriver ovanstående, ringer en journalist från SvD. Han vill veta vilka reaktioner jag och mina medskribenter har fått på artikeln på Brännpunkt. Efter SVT Debatt hade jag, i likhet med Johanna Graf, bestämt mig för att jag inte tänker prata mer med media. Jag har faktiskt viktigare saker för mig, men journalisten hävdade å det bestämdaste att han var mer intresserade av de hätska kommentarerna vi fått efter artikeln och då bestämde jag mig för att återigen tala.

Och du som sade att jag skulle hålla käften, att jag skulle rätta in mig i ledet – om du inte hade gjort det – hade jag inte pratat med denna journalist. Det hade framför allt inte blivit ytterligare en diskussion i kölvattnet på det som nu kallas för Juholtgate, en diskussion om hur lågt i tak det är när en sådan här affär briserar och hur slutet SAP de facto är.

Så här krasst är det, från ”en sosse med båda fötterna på jorden” (som en kollega har beskrivit mig): när denna mediauppmärksamhet, ja kalla det drev, ja kalla det vad fn du vill, vänder uppmärksamhet mot något annat (det kan vara en stor naturkatastrof, bytet kanske är nedlagt och det är dags att dra vidare alternativt bytet klarade sig undan), så tror jag att när jag står där i valstugan 2014, så är det inte bostadspolitik jag kommer att få prata om, utan jag måste svara på den frågan som väljaren framför mig ställer: ”Hur tänkte Håkan Juholt när han trodde att vi skattebetalare även skulle betala hans sambos hyreskostnad?!”

It all boils down to arbetarklassmoral!

Men det värsta i hela det här debaclet är (och det som verkligen gör mig mörkrädd, förutom Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons galna förslag), är försöken att tysta mig. Munkavel på. Rätta in dig i ledet. Kritik framförs internt. Jämför gärna med S ska bli Sveriges mest moderna, öppna, lyhörda och nyfikna parti.

Därför handlar det inte om Juholt som person (ni som känner mig vet ju att jag älskar Håkan Juholt). Det handlar om en unken, omodern partikultur, en organisation som är så out of date att det skulle stå 1931 istället för 2011. En organisationskultur som baserar sig på regeringsställning och 1, 2 miljoner medlemmar, när partiet de facto är i opposition med cirka 100 000 medlemmar.

Till er alla som nu har tagit avstånd från mig, levererat några av de hätska kommentarerna ovan, snackat skit om mig et cetera har jag en hälsning:

Även vilda rosor är rosor.

Högern - Kulturens kreationister*


Två viktiga kulturreformer, som den socialdemokratiska regeringen genomförde innan maktskiftet 2006, var sänkningen av bokmomsen till sex procent och fri entré till de statliga museerna. Regeringen Reinfeldt rev upp Socialdemokraternas fri entré-reform, vilket innebar att museerna i genomsnitt förlorade var tredje besökare.

Den största kulturpolitiska reformen är trots allt skattesänkningen för vanliga
medborgare. En tusenlapp mer i månaden i börsen innebär att man har mer över att
lägga på kultur, har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sagt. Mein Gott!

I mitt inlägg Hej budget! skriver jag:
[...] kulturen får en ganska framträdande roll i Socialdemokraternas skuggbudget. Nej, det blev kanske inte det kulturlyft som jag hoppades på, men den rödgröna oppositionen satsar på kultur i sina budgetmotioner och det gör inte den borgerliga regeringen. I den socialdemokratiska budgeten heter det lilla kulturlyftet Kultur för kreativitet och utveckling (s. 121). Jämför gärna detta lilla kulturlyft med regeringens kulturposter och plötsligt är det inte så litet längre, men jag jämför tyvärr med Norges satsningar. Jag kan framför allt inte förstå varför regeringen Reinfeldt inte plankar Norges Kulturløftet rakt av och varför inte mitt parti gör det i sin skuggbudget.

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

* Titeln har jag lånat från Claes Wallins excellenta inpass.

Var är den moraliska kompassen?

Frågan är inte om Håkan Juholt kände till reglerna, utan hur han tänkte när han lät riksdagen betala hela hyran. Att sedan skylla på att någon är ”ute efter honom” är bara oseriöst. Vår ledare ska bekämpa korruption, inte förknippas med det, skriver Johanna Graf, Jonas Morian, Sandro Wennberg, Johan Westerholm och jag (Alexandra Einerstam) i SvD idag.

Samtidigt som jag skriver detta blogginlägg, hör jag ett inslag i P1 Morgon där Jonas Morian och Hans Ekström diskuterar Juholts ställning och vidare hur denna affär påverkar Socialdemokraterna. Den fråga som jag ställer mig efter inslaget är: Varför (i glödhetaste helvete) skrattar Hans Ekström i inslaget? Vad är det som är så jla roligt Ekström?

Nu kan jag bekänna att jag inte är någon solstråle den här morgonen. Den som åker tunnelbana kan inte undgå att se Metros löpsedel och förstasida. I den vagn, där jag satt, bläddrade alla i Metro (utom två som sov). Lägg till de gliringar och kommentarer jag har fått i helgen, ja då förstår ni att jag anser att Ekström och andra ska förstå allvaret i detta!

Tidigare inlägg: Fanfanfan

Fanfanfan

Fanfanfan sjunger Thåström och det får sammanfatta min reaktion på Socialdemokraternas svarta fredag. Fanfanfan, tänker jag även när jag läser TT:s intervju med partiordförande Håkan Juholt.

Någon vill skada mig.
100 procent kan jag förneka detta.
Ingen har sagt att jag har gjort fel.
Jag beklagar verkligen djup att jag inte har tänkt ett varv till om detta.


Men frågorna finns där. Besvikelsen och tvivlet har lagt sig som en tjock dimma över Juholt och i förlängningen partiet. Många är förbannade.

Och jag är baske mig ingen ohederlig person och jag är ingen fifflare, sade Mona Sahlin 1995. Jag är smålänning. Jag är ärlig, säger Håkan Juholt 2011.

Jag är så innerligt trött på idiotiska utspel och uttalanden. Jag är så innerligt trött på slarv och slapphänthet. Jag är så innerligt trött på tillståndet i partiet. I likhet med Johan Westerholm har jag blivit utskrattad, senast igår av två kollegor.

Jag kräver skärpning! Därför tänker jag i detta inlägg publicera hela Vaclav Havels tal om maktens djävulska frestelser. Det är ett tal som varje politiker (oavsett om det är gräsrot eller högsta hönset) bör läsa.

Vaclav Havel on the temptations of political power

On May 28, 1991 President Václav Havel of Czechoslovakia accepted the Sonning Prize for his contribution to European civilization. The biennial prize has been awarded by the University of Copenhagen since 1950. This is the text of Havel's acceptance speech.

The prize I've been honored with today is usually given to intellectuals, not to politicians. I am obviously what can be called an intellectual, but at the same time, fate has determined that I find myself -- literally overnight -- in what is called the world of high politics.

With your permission, I would like to take advantage of my unusual experience and try to cast a critical eye of an intellectual on the phenomenon of power as I have been able to observe it so far from the inside, and especially on the nature of the temptation that power represents.

Why is it that people long for political power, and why, when they have achieved it, are they so reluctant to give it up?

In the first place, people are driven into politics by ideas about a better way to organize society, by faith in certain values or ideals, be they impeccable or dubious, and the irresistible desire to fight for those ideas and turn them into reality.

In the second place, they are probably motivated by the natural longing every human being has for self-affirmation. Is it possible to imagine a more attractive way to affirm your own existence and its importance than that offered by political power? In essence, it gives you a tremendous opportunity to leave your mark, in the broadest sense, on your surroundings, to shape the world around you in your own image, to enjoy the respect that every political office almost automatically bestows upon the one who holds it.

In the third place, many people long for political power and are so reluctant to part with it because of the wide range of perks that are a necessary part of political life -- even under the most democratic of conditions.

These three categories are always, I have observed, intertwined in complicated ways, and at times it is almost impossible to determine which of them predominates. The second and third categories, for instance, are usually subsumed under the first category. I have never met a politician who could admit to the world, or even to himself, that he was running for office only because he wanted to affirm his own importance, or because he wanted to enjoy the perks that come with political power. On the contrary, we all repeat over and over that we care not about power as such but about certain general values. We say it is only our sense of responsibility to the community that compels us to take upon ourselves the burden of public office. At times, only God Himself knows whether that is true, or simply a more palatable way of justifying to the world and ourselves our longing for power, and our need to affirm, through our power and its reach, that we exist in a truly valid and respectable way.

The situation is made more complicated because the need for self-affirmation is not essentially reprehensible. It is intrinsically human, and I can hardly imagine a human being who does not long for recognition, affirmation, and a visible manifestation of his own being.

I am one of those people who consider their term in political office as an expression of responsibility and duty toward the whole community, and even as a sort of sacrifice. But, observing other politicians whom I know very well and who make the same claim, I feel compelled again and again to examine my own motives and ask whether I am not beginning to deceive myself. Might I not be more concerned with satisfying an unacknowledged longing for self-affirmation -- a desire to prove that I mean something and that therefore I exist -- than I am with pure public service? In short, I am beginning to have suspicions about myself. More precisely, my experience so far with politics and politicians compels me to have these suspicions. In fact, every new prize I receive compels me to be a degree more suspicious.

The third category of reasons for desiring political power -- longing for the advantages power brings, or simply getting used to those advantages -- deserves special attention. It is interesting to observe how diabolical the temptations of power are, precisely in this sphere. This is best observed among those of us who have never held power of any kind before. Bravely, we used to condemn the powerful for enjoying advantages that deepened the gulf between them and the rest. Now we ourselves are in power.

We are beginning, inadvertently but dangerously, to resemble in some ways our contemptible precursors. It bothers us, it upsets us, but we are discovering that we simply can't, or don't know how to, put a stop to it.

I will give you several examples.

It would make no sense whatever for a government minister to miss an important cabinet discussion of a law that will influence the country for decades to come simply because he has a toothache and has to wait all afternoon at the dentist's until his turn comes. So -- in the interests of his country -- he arranges to be treated by a special dentist, someone he doesn't have to wait for.

It would certainly not make sense for a politician to miss an important state meeting with a foreign colleague simply because he has been held up by the vagaries of public transport. So -- he has a government car and a chauffeur.

It would certainly not make sense for a president or a prime minister to miss such a meeting simply because his car is caught in a traffic jam, so he has the special right to pass cars that are ahead of him or to go through red lights, and in his case the traffic police tolerate it.

It would certainly make no sense for a politician to waste valuable time sweating over a stove and cooking an official meal for a counterpart from abroad. So he has a personal cook and waiters to do it for him.

It would certainly make no sense for the president's cook to go from butcher shop to butcher shop like a normal homemaker in a postsocialist country in search of meat good enough to offer without shame to an important guest. So special deliveries of supplies are arranged for prominent people and their cooks.

It would certainly make no sense if a president or a premier had to look up numbers in the telephone book himself and then keep trying again and again until he reached the person or until the line became free. Quite logically, then, this is done by an assistant.

To sum up: I go to a special doctor, I don't have to drive a car, and my driver need not lose his temper going through Prague at a snail's pace. I needn't cook or shop for myself, and I needn't even dial my own telephone when I want to talk to someone.

In other words, I find myself in the world of privileges, exceptions, perks; in the world of VIPs who gradually lose track of how much butter or a streetcar ticket costs, how to make a cup of coffee, how to drive a car, and how to place a telephone call. I find myself on the very threshold of the world of the communist fat cats whom I have criticized all my life.

And worst of all, everything has its own unassailable logic. It would be laughable and contemptible for me to miss a meeting that served the interests of my country because I had spent my presidential time in a dentist's waiting room, or lining up for meat, or nervously battling the decrepit Prague telephone system, or engaging in the hopeless task of finding a taxi in Prague when I am obviously not from the West and therefore not in possession of dollars.

But where do logic and objective necessity stop and excuses begin? Where does the interest of the country stop and the love of privileges begin? Do we know, and are we at all capable of recognizing, the moment when we cease to be concerned with the interests of the country for whose sake we tolerate these priviliges, and start to be concerned with the advantages themselves, which we excuse by appealing to the interests of the country?

Regardless of how pure his intentions may originally have been, it takes a high degree of self-awareness and critical distance for someone in power -- however well-meaning at the start -- to recognize that moment. I myself wage a constant and rather unsuccessful struggle with the advantages I enjoy, and I would not dare say that I can always identify that moment clearly. You get used to things, and gradually, without being aware of it, you may lose your sense of judgement.

Again, being in power makes me permanently suspicious of myself. What is more, I suddenly have a greater understanding of those who are starting to lose their battle with the temptations of power. In attempting to persuade themselves that they are still merely serving their country, they increasingly persuade themselves of nothing more than their own excellence, and begin to take their privileges for granted.

There is something treacherous, delusive, and ambiguous in the temptation of power. On the one hand, political power gives you the wonderful opportunity to confirm, day in and day out, that you really exist, that you have your own undeniable identity, that with every word and deed you a leaving a highly visible mark on the world around you. Yet within that same political power and in everything that logically belongs to it lies a terrible danger: that, while pretending to confirm our existence and our identity, political power will in fact rob us of them.

Someone who forgets how to drive a car, do the shopping, make himself coffee, and place a telephone call is not the same person who had known how to do those things all his life. A person who had never before had to look into the lens of a television camera and now has to submit his every movement to its watchful eye is not the same person he once was.

He becomes a captive of his position, his perks, his office. What apparently confirms his identity and thus his existence in fact subtly takes that identity and existence away from him. He is no longer in control of himself, because he is controlled by something else: by his position and its exigencies, its consequences, its aspects, and its privileges.

There is something deadening about this temptation. Under the mantle of existential self-affirmation, existence is confiscated, alienated, deadened. A person is transformed into a stone bust of himself. The bust may accentuate his undying importance and fame, but at the same time it is no more than a piece of dead stone.

Kierkegaard wrote Sickness unto Death. Allow me to paraphrase your excellent countryman and coin the phrase "power unto death."

What may we conclude from this?

Certainly not that it is improper to devote oneself to politics because politics is, in principle, immoral.

What follows is something else. Politics is an area of human endeavor that places greater stress on moral sensitivity, on the ability to reflect critically on oneself, on genuine responsibility, on taste and tact, on the capacity to empathize with others, on a sense of moderation, on humility. It is a job for modest people, for people who cannot be deceived.

Those who claim that politics is a dirty business are lying to us. Politics is work of a kind that requires especially pure people, because it is especially easy to become morally tainted.

So easy, in fact, that a less vigilant spirit may not notice happening it at all.

Politics, therefore, ought to be carried on by people who are vigilant, sensitive to the ambiguous promise of self-affirmation that comes with it.

I have no idea whether I am such a person. I only know that I ought to be, because I have accepted this office.




Bloggat: Johan Westerholm, Ulf Bjereld, Peter Högberg, Martin Moberg, Peter Andersson, Björn Andersson, Victor Svedberg, Laakso.

Media: Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Allehanda.se, Arbetarbladet, Barometern, Barometern, Bohusläningen, Borås Tidning, Borås Tidning, Borås Tidning, Borås Tidning, Dagen.se, Dagen.se, Dagen.se, Dagens Industri, Dagens Media, Dagens Nyheter, Eskilstuna-Kuriren, Eskilstuna-Kuriren, Expressen, Expressen, Hallands Nyheter, Hallandsposten, Kristianstadsbladet, Laholms Tidning, Laholms Tidning, Laholms Tidning, Laholms Tidning, Länstidningen Östersund, Metro, Nerikes Allehanda, Norra Skåne, Norra Skåne, Norra Skåne, Norra Skåne, Norra Västerbotten, Nyhet.nu, Nyheterna, Nyheterna, Skånskan.se, Skånskan.se, Skånskan.se, Smålandsposten, Smålandsposten, Smålandsposten, Smålandsposten, Sundsvalls Nyheter, Sundsvalls Tidning, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, svt.se, Sydsvenskan, Sydsvenskan, Sydöstran, 0 Comments och 0 Reactions, Sydöstran, Upsala Nya Tidning, Upsala Nya Tidning, Upsala Nya Tidning, Vestmanlands Läns Tidning, Västerbottens Folkblad, Västerbottens-Kuriren, Västerbottens-Kuriren, Västerbottens-Kuriren, Västerbottens-Kuriren, Västerbottens-Kuriren, Ystads Allehanda, Östersunds-Posten.


Tack Sandro Wennberg för länkväggen!