HBT-sossen

Att kunna uppföra sig

Låt oss en gång för alla fastslå att omogenhet inte har med ålder att göra. Det finns 40- 50- och 80-åringar som är omogna och så finns det 12- 18- 20-åringar som är ett under av mogenhet.

Den moderata riksdagsledamoten Halif Bali är 24 år och detta inlägg har inte med hans ålder att göra. Det handlar om att uppföra sig.

Bali har börjat blogga. Han finns även på twitter och facebook och dessa tre plattformar är en formidabel guldgruva för Balis politiska motståndare. Peter Johansson har till exempel skrivit ett mycket läsvärt inlägg, där han har hämtat ett exempel från Balis blogg.

Att kunna uppföra sig. Att vara politisk korrekt - specifikt när Bali är riksdagsledamot - är sensmoralen i Johanssons inlägg. Man kan tro att Bali, efter att ha läst Johanssons inlägg, har fått sig en tankeställare och i framtiden kommer att tänka först och skriva/tala sen, men icke...

I kommentatorsfältet till Johanssons inlägg skriver Bali: Fan va du är skitnödig.

Det anstår icke en riksdagsledamot att skriva en dylik kommentar. Det anstår icke en riksdagsledamot att använda ordet "mongo". De facto borde ingen använda detta ord.

Det är inte den första grodan som Bali gör. Sebastian Stenholm har skrivit om fler. Jag hoppas att partisekreterare, Sofia Arkelsten, tar Bali i örat, för om han fortsätter med sina dumheter, kommer inte bara bloggosfären utan även traditionell media att lyfta hans galna uttalanden. Det kan i förlängningen innebära att Moderaterna förlorar både en och annan röst.

Martin Moberg och Peter Högberg på samma tema.

Foto: Riksdagen

Vikten av att omge sig med kärleksfulla kritiker

I den danska tv-serien Borgen är Kasper Juul spinndoktor åt Birgitte Nyborg (partiledare för De Moderate). Han vet hur en berättelse skall spinnas. Han är skarp, ambitiös, talangfull och går mycket långt för att vinna. Nyborg inser även hur viktig han är trots deras skiljaktligheter(främst moraliska och etiska spörsmål).

Spinndoktorer har blivit allt vanligare i svensk politik. Jag undrar dock om Socialdemokraternas partisekreterare, Carin Jämtin, har några spinndoktorer alternativ mediarådgivare? När Jämtin var oppositionsborgarråd i Stockholm skrev hon tillsammans med Ilja Batljan en debattartikel i DN. Vad vi i eftertankens kranka blekhet minns av denna artikel är butlern (och eventuellt conciergeservice).

Som färsk partisekreterare väljer sedemera Jämtin att gå ut i media och förespråka en muslimsk helgdag. Några dagar senare ångrar hon sitt uttalande... hm... Johan Westerholm är besviken och så även jag. Jag hade hellre sett en artikel om hur det socialdemokratiska arbetarepartiet ska bli ett öppnare parti, vilket Jämtin har sagt att det ska bli (men det verkar bara vara i ord och inte handling).

Göran Persson har sagt "aldrig ensam, alltid ensam". Är det därför politiker längst uppe i toppen har en tendens att omge sig med vänner och ja-sägare? Om fler politiker omgav sig med kärleksfulla kritiker (med förmågan att säga nej), skulle vi troligtvis slippa många tokiga utspel och förslag.

I en eftervalsanalys, efter Socialdemokraternas förlustval 1991, skrev Anna Lindh (och jag håller fullt och fast med henne):

Jag tror inte på ett parti där alla dansar i takt. Jag har med sorg i hjärtat sett hur många i min egen ålder försvunnit bort från politikens centrum, trots att de borde ha funnits där. Det är lätt för ledare eller chefer att premiera ja-sägare och stöta ut kritikerna. Hade socialdemokratiska partiet lyssnat bättre på sina egna kärleksfulla kritiker hade vi kanske haft en starkare ställning idag.

Foto: Berlingske

Schwarz-Rot-Gold

Fotbolls-VM i Tyskland 2006 var en milstolpe för den tyska flaggan. Plötsligt såg man den tyska flaggan överallt. Tyskarna hade, fram tills 2006, varit väldigt restriktiva med att vifta med tyska flaggor och det krävs ingen Einstein för att förstå varför: Andra världskriget, röda fanor med svarta swastikor, nazister...

Dock råder fortfarande en viss försiktighet. Ambassader som Finland, Japan och USA här i Stockholm stoltserar med sina respektive flaggor medan man verkligen får leta efter en Bundesflagge vid den nybyggda tyska ambassaden.

Vad som föranleder detta inlägg är att jag åkte tunnelbana idag. Två polska herrar tittade på min tröja och även om de talade polska, tyckte jag mig urskilja ordet "nazi". Till saken hör att de båda herrarna flyttade sig till en annan plats i vagnen. Den tröja jag vid tillfället bar, liknar denna.

66 år efter Andra världskrigets slut och fortfarande måste tyskarna (även halvtyskar som jag) bära den kollektiva skulden.

Avskaffa barnfattigdomen eller satsa på ett femte jobbskatteavdrag?

När Rädda Barnen presenterade rapporten om barnfattigdom i Sverige ställde sig statsminister Fredrik Reinfeldt frågande om klyftan mellan fattiga och rika familjer har ökat och hänvisade till mätningar som visade på motsatsen. Även barnminister Maria Larsson ifrågasatte kopplingen, som Rädda Barnen gjorde, till Barnkonventionen.

Jag förstår varför regeringen Reinfeldt reagerade som den gjorde. Statsministern har redan flaggat för ett femte jobbskatteavdrag och det är svårt att försvara ytterligare ett jobbskatteavdrag när 220.000 barn lever under fattiga förhållande i Sverige. Att avskaffa barnfattigdomen i Sverige beräknas kosta 15 miljarder kronor. Samma kostnad som för det femte jobbskatteavdraget.

Jag tror att de flesta svenskar (inklusive många moderater) hellre ser att regeringen satsar på att avskaffa barnfattigdomen än sänker skatterna.

Någon som inte duckar för barnfattigdomen är Socialdemokraternas partiledare, Håkan Juholt, som tog upp barnfattigdomen i sitt linjetal.

På samma tema: Sebastian Stenholm, Kaj Raving, Peter Högberg, Essbeck, Peter Johansson och Expressen och Marika Lindgren Åsbrink

Dagens bloggtips

Idag vill jag varm rekommendera Gunilla Källenius inlägg Det finns något som heter jäv.

Relaterat: Kärleksfulla kritiker, Man blir aldrig profet i sin egen arbetarekommun,En socialdemokratisk bitterfitta,Läpparnas bekännelse

40 dagar med Håkan Juholt

Håkan Juholt liknas ofta vid Super Mario. Han har under de 40 dagar han varit partiledare för Socialdemokraterna uppvisat en energi och entusiasm utan dess like. Under dessa 40 dagar har han även valt kulturen som ett av sina främsta vapen. Redan i inledningen av sitt linjetal är det kulturen som får spela första fiol. En månad senare skriver han återigen om kultur på DN Debatt. Och så var det Första maj-talet för några dagar sedan... återigen figurerar kulturen!

Eftersom kultur är något jag brinner för, är jag därför stolt över en partiordförande som vill tala om kultur!