En biståndspolitik värd namnet

Jag har ju (nästintill) lovat att inte gnälla på Moderaterna och deras politik, utan endast skriva om vad vi vill göra nu när det är valrörelse. Men, hallå? Nu talar vi om vår biståndsminister som i princip vill avskaffa såväl bistånd som sin ministerpost.

Nu har jag gnällt färdigt och här kommer vad vi inom det rödgröna samarbetet vill göra:

• Prioritera fattigdomsbekämpning.
• Prioritera arbetet med att uppfylla millenniemålen.
• Avsätta minst en procent av BNI till bistånd.
• Utvärdera hela biståndsramen, inklusive avräkningar, för att se hur dessa medels användning svarar upp mot målsättningarna som gäller för Sveriges utvecklingssamarbete.
• Ha en målsättning om att avräkningarna ska minska och att verka för att DAC:s regelverk tydliggörs.
• Klimatsäkra biståndet och för att stärka finansieringen av klimatåtgärder i fattiga länder vill vi anslå 250 miljoner kronor 2012.
• Fortsätta utveckla en sammanhållen politik för hållbar global utveckling och verka för att också EU går i denna riktning.
• Utarbeta en strategi för det multilaterala biståndet som står i samklang med våra mål för övrigt bistånd. Genusperspektivet ska ges speciell vikt.
• Öka andelen av biståndet till SRHR med en inriktning mot 10 procent.
• Arbeta för att EU-biståndet i högre utsträckning fokuseras på fattigdomsbekämpning.
• Prioritera arbetet som görs av olika aktörer i utvecklingssamarbetet som det civila samhällets organisationer.
• Öka SADEV:s kapacitet för granskning av biståndets resultat och effektivitet.

Läs hela biståndsöverenskommelsen här.

Generositet & girighet

INSAMLINGSMARKNADEN. Givmildheten sätter rekord för varje år. Petter gör just nu reklam på teve och uppmanar tittare att SMS:a in sitt bidrag. Ungdomar är en ny stor givargrupp. Även människor som har knappa, ekonomiska resurser skänker bidrag till välgörenhetsorganisationer. Det är glädjande att svenska folkets vilja att skänka till välgörenhet har ökat för varje år.

-

De som står och skramlar med insamlingsbössorna, gör det ideellt. De personer som står med pärmar på gatan och vill att du ska bli medlem, gör det ideellt. De som skänker pengar, gör det för att de vill hjälpa. Det är också därför Aftonbladets granskning av välgörenhetsorganisationer väcker anstöt.

-

Fantasilöner, bonusar, fallskärmar och gigantiska styrelsearvoden hör inte hemma i dessa välgörenhetsorganisationer, men det är inte första gången ljuset riktas mot dessa chefers löner och bonusar. Debatten har rasat tidigare och ändock fortsätter dessa organisationer att agera som vilket företag som helst. Problemet är att de inte är vilka företag som helst.

-

Jag skulle tjäna mer om jag inte jobbade där, säger Bengt Westerberg, styrelseordföranden för Röda Korset. 822 ooo kronor får Westerberg ut årligen för sitt uppdrag. Sluta då jobba på Röda Korset Bengt Westerberg! Låt girigheten ta över helt och byt jobb. Jag är övertygad om att det finns erfarna, kompetenta och meriterade människor som brinner för att hjälpa andra. Människor som skulle ta över Westerbergs uppdrag för en bråkdel av hans styrelsearvode.

-

Förutom sitt arbete i Hoppets stjärna (en insamlings- och biståndsorganisation som arbetar utifrån en kristen värdegrund), extraknäckte David Roos. Han sålde kurser i etik och moral. Efter att ha fått sparken från Hoppets stjärna, kan han nu kvittera ut en fallskärm - 18 månadslöner – över 1,1 miljoner kronor.

-

Det finns ett otal aktörer på den svenska insamlingsmarknaden. Både seriösa och oseriösa. De två, som nämnts vid namn ovan, anses vara seriösa. De innehar kontrollgirokonton, det vill säga 90-konton. 90-kontosgarantin, garantin för att den organisation man ger till är seriös och använder pengarna på rätt sätt, har också pytsat ut pengar till andra organisationer som använder för mycket av de insamlade pengarna till administration. Där fallerade den garantin.

-

Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur de oseriösa insamlings- och biståndsorganisationerna agerar på denna "lukrativa marknaden".

-

Gammelmedia: DN1, SvD, Dagen

Sida ger "bistånd" till sina anställda

I de företag jag har jobbat inom i bevakningsbranschen innebär personalvård en julklapp á 50 kronor (som oftast går sönder inom tre veckor), en biobiljett eller två om man har gjort något extraordinärt (som att skriva en bevakningsinstruktion eller ställa upp och jobba, när det verkligen behövs) och om man som anställd har riktig tur kan man få ett julbord (vart tredje år eller så). Någon friskvårdspeng ser vi inte skymten av och subventionerad massage/kampsport et cetera finns inte heller. Till saken hör att det är privata företag där jag varit anställd. Ett och annat ägs av riskkapitalbolag. Vinsten är viktigast och därför existerar inte personalvård. Låter jag bitter? Ja, en smula bitter är jag, då personalvård genererar i färre sjukskrivningar, mer lojalitet gentemot företaget, en nöjd anställd och därmed en nöjd kund. Dock kan personalrepresentation gå över styr som fallet är med vissa myndigheter.

-

DN har granskat Sveriges 100 största myndigheter per anställd och år och funnit att Sida lägger 8 105 kronor på varje anställd. Genomsnittet är 1 688 kronor. Myndigheter i botten (som lägger 0-1000 kronor per anställd) är till exempel Arbetsförmedlingen, Banverket, Kriminalvården, Migrationsverket, CSN, Försäkringskassan och Jordbruksverket.

-

Tillbaka till Sida. Här har vi en myndighet som lägger mer än fem miljoner kronor på öl, vin, presenter, frukt, fikabröd och informationsmöten på persnalrepresentation. På Sidas hemsida står följande:

-

Sida, styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete, är en statlig myndighet som lyder under Utrikesdepartementet, UD. Vårt mål är att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.

-

Sida lade förra året mer pengar på personalrepresentation än på humanitärt bistånd till länder som Rwanda, Östtimor, Bolivia och Namibia. Om denna biståndsorganisation istället lade 1 688 kronor på varje anställd, skulle övriga 6 417 kronor gå till biståndsarbete. Det är mycket pengar!

-

Andra som bloggar på samma tema: Reza Javid, arvidfalk

Ytterligare ett gigantiskt brobygge för 48 miljarder kronor

Mellan Tyskland och Danmark byggs nu en bro "utan motstycke" för 5 miljarder euro. År 2018 ska den över 20 km långa bron mellan Puttgarden och Lolland vara klar. Redan nu har brobygget drabbats av tekniska svårigeter, bland annat förankringen av bron i havsbottnen (Berliner Morgenpost).
-
Den ekonomiskt omtvistade Öresundsbron kostade 20 miljarder att bygga.
-
Varför denna iver att brygga broar för miljarder? Det kanske ligger i människans natur att bygga broar, men jag trodde det var andra broar?
-
Jag anser dessa gigantiska brobygganden vara ett resursslöseri. Det svenska internationella biståndet för 2008 är 28 miljarder. Tänk hur många miljarder som skulle gå till internationell solidaritet, om det inte vore för allt detta brobyggande.
-------- --------------
Öresundsbron får betala till ålfisket, eftersom bron har medfört att ålbeståndet har minskat, SR. -
(Bilden visar världens längsta bro, Bang Na Expressway, 54 km lång).

Internationell solidaritet

Vi vill alla utrota fattigdomen i världen, men hur skall vi gå tillväga för att göra det? Är det medelst bistånd i form av pengar som är lösningen?

-

Nej, anser jag. För i vissa länder kan pengar motverka demokratiseringsprocessen. Vi strör biståndsmiljoner hit och dit, utan tanke på konsekvenserna och ibland till ingen nytta.

-

Vi vill ju göra gott, men ibland blir det så fel. Se till exempel på Uganda. Uppdrag granskning gjorde ett reportage om Uganda och visade tydligt att våra biståndspengar finansierar krig, korruption och diktatur. En sådan biståndspolitik står inte jag bakom.
-

Vi måste bli effektivare i vår strävan att utrota fattigdomen och hjälpa länder med demokratiseringsprocessen. En kombination av insatser från i-länder (i samverkan, inte bara med varandra, utan också med de u-länder som berörs).

-

Vi måste sätta oss in i kultur, historia, traditioner, landets politik et cetera innan vi överhuvudtaget börjar tänka på bistånd. Varje insats, varje bistånd måste skräddarsys för respektive land.

-

Jag vill ha en biståndspolitik som utrotar fattigdom, hjälper till i demokratiseringsprocessen, bryter ner föråldrade, patriarkaliska strukturer, betonar mänskliga rättigheter och ger människor hoppet åter.

-

Biståndsminister Gunilla Carlsson vill reducera biståndsländerna från 70 till 33 länder. Hon säger bland annat så här i DN:

-

De frågor vi ställt är bland annat: Hur omfattande är fattigdomen och var är behoven störst? Går utvecklingen i rätt riktning när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati? Om inte, har vi möjlighet att påverka den? Hur kan Sverige bidra? Finns andra givare som har bättre förutsättningar att göra nytta?

-

Mest bistånd kommer att gå till de fattigaste länderna, men det finns också fattiga länder som vi drar oss ur, där andra kan bidra bättre. Vi kommer att stödja länder som inlett en demokratisering och värnar de mänskliga rättigheterna, men vi kommer också att stödja länder där förutsättningarna är extra svåra men där vårt stöd kan göra skillnad.

-

Det är vackra ord och jag hoppas att hon följer dem. Jag vet inte om det här är rätt väg att gå beträffande en förbättrad biståndspolitik, men jag hoppas.

-

Jag hoppas vidare att regeringen förstår vikten av internationell solidaritet. Jag vill inte gå så långt som Hillevi Larsson när hon i sin blogg skriver:

-

Det är nog heller ingen slump att just länder som Vietnam och Nicaragua helt går miste om svenskt bistånd i framtiden. Det går inte att bortse från att den historiska bakgrunden kan ha haft betydelse för högerregeringens beslut.

-

Visst vill den nya regeringen sätta sin prägel på biståndspolitiken och göra en tydlig markering gentemot den tidigare regeringens biståndspolitik och visst kommer en mindre del av budgeten gå till bistånd, men vi hoppas väl alla, oavsett partifärg, att Gunilla Carlsson och regeringen lyckas med sin biståndspolitik.

-

Det handlar till syvende om sist om människor och om det innebär att regeringens biståndspolitik eventuellt kommer att bli effektivare än vår egen, är det bara att gratulera. Nu får vi avvakta och se hur den nya biståndspolitiken faller ut. Om resultaten är negativa, hoppas jag att Gunilla Carlsson tänker om. Mina skattepengar får nämligen gärna gå till bistånd. En bra biståndspolitik, oavsett budget och partifärg, är väl vad vi alla eftersträvar?

Mer läsning: SvD

Blogg: Frihet, Fildelning och Feminism