Ovanstående siffror (klicka på bilden, så blir den större) har Johan Ulvenlöv publicerat.Siffror som visar att (S) krossar (M) i nätaktivism. Ändock anses inte nätaktivism lika fint som att stå två timmar i valstuga, dela ut flygblad eller ha ett torgmöte. Detta trots att det är fler som läser ett blogginlägg jag har skrivit, än vad det är personer som lyssnar på ett torgmöte jag har anordnat. Peter Andersson skriver på sin blogg:
-
2009 är en timmes flygbladsutdelande, ett par timmar i eller strax utanför ett valstuga eller ett par timmar bakom ett bord i ett centrum med ganska få faktiska väljarsamtal mycket mer uppskattat och erkänt än två timmars nätaktivism.
-
Jag tror att man måste kombinera nätaktivism med andra kampanjmetoder. Då menar jag inte den klassiska valstugan. Se på Evin Cetin-kampanjen, som har förvandlat pizzerior till valstugor. Det är helt fantastiskt. I pizzerian bläddrar kanske folk igenom en folder som handlar om Europaparlamentsvalet, i väntan på pizzan. Vid take away, får de en pizzakartong med Evin Cetins budskap. Istället för att ha en valstuga, varför inte göra korta nedslag, såsom HBT-sossarna kommer att göra i helgen i och med Love Boat (läs mitt tidigare inlägg Är den klassiska valstugan föråldrad?)? Varför inte sitta och fika inomhus, när det är dåligt väder och ägna sig åt nätaktivism någon timme, istället för att stå utanför tunnelbanan och dela ut flygblad, medan man fryser häcken av sig?
-
Anders Löwdin har delat upp de Socialdemokratiska valarbetarna i tre typer:
-
Ett – den traditionella, som är trygg utanför och inne i valstugan, på torget med ett flygblad i handen, i mötet med medborgaren och förhoppningsvis väljaren.
Två – den yngre akademikern, som hittar i skogen bland alla nya märkliga ting i verktygslådan som har kommit att kallas för Sociala medier, som hellre twittrar än dricker termoskaffe utanför valstugan på torget i Nybro och som närmar sig 500 vänner med stormsteg på Facebook.
Tre – sedan har vi dem sällsynta lirarna som faktiskt bekvämt rör sig mellan dessa två ytterligheter.
Ett – den traditionella, som är trygg utanför och inne i valstugan, på torget med ett flygblad i handen, i mötet med medborgaren och förhoppningsvis väljaren.
Två – den yngre akademikern, som hittar i skogen bland alla nya märkliga ting i verktygslådan som har kommit att kallas för Sociala medier, som hellre twittrar än dricker termoskaffe utanför valstugan på torget i Nybro och som närmar sig 500 vänner med stormsteg på Facebook.
Tre – sedan har vi dem sällsynta lirarna som faktiskt bekvämt rör sig mellan dessa två ytterligheter.
-
Vad gäller det "klassiska" valarbetande (typ ett), går det åt mycket folk. Man måste mobilisera sina medlemmar. Att aktivera och engagera medlemmar tar mycket tid (och kraft) och det händer att det ändock saknas valarbetare. Typ två ägnar sig helst åt de sociala medierna, men kan tänka sig en after work på Sjögräs tillsammans med andra partikamrater. Till typ tre får nog jag räknas till, men jag måste erkänna att jag börjar tröttna på att bombarderas med meddelanden på Facebook, mejl i inkorgen och SMS som handlar om dörrknackning, telemarketing, torgmöten, bemanning av valcentra et cetera. Jag trodde Mitt S skulle minska på onödiga utskick och fem påminnelsemejl. Mitt S passar mig som handen i handsken. Om jag har tid över någon kväll, går jag ut på Mitt S och letar upp ett event som verkar intressant och därefter anmäler jag mig.
-
Vad jag vill säga är att nätaktivism är oerhört viktigt. Jag tycker att de satsningar som mitt parti har gjort på de sociala medierna är jättebra och jag tror att fler satsninger kommer att komma.
Tidigare inlägg:
