Ny förpackning, men samma gamla mörkblå Moderater (del II)

Jag har vid ett flertal skrivit om Moderaternas förvandling till det nya arbetarpartiet/det nya miljöpartiet/de nya Moderaterna. Moderaterna - det parti som står upp står upp för arbetarna. Dock anser 78 procent av väljarna fortfarande att Moderaterna står på de välbärgades sida.

Nu har jag läst boken George W. Reinfeldt, som skrevs 2006. Den är skriven i samma anda som Åtta år med Reinfeldt. Nu har nästan en hel mandatperiod gått och uppföljaren till Åtta år med Reinfeldt har kommit - Bokslut Reinfeldt. I den har vi fått se Moderaternas verkliga ansikte.

En uppföljare till George W. Reinfeldt har vi ännu inte fått se – men det vore onekligen intressant att läsa vad författarna har att säga år 2010.

Vad jag menar med Moderaternas verkliga ansikte är att det vi har sett från Moderaterna, blott och bart varit en ytlig förändring, men den politiska inriktningen har bestått. Vi har nu sett den Moderatstyrda regeringens politik in action. Vi har döpt den till kalla handens politik, efter att ha sett klyftorna växa, a-kassan försämrats, arbetslösheten växa, de som drabbats av sjukförsäkringsreformen, utförsäljningen av allmännyttan et cetera.

Ändock fortsätter Moderaternas talskrivare, stylister, PR-konsulter, tankesmedjor, valstrateger och spinndoktorer hamra ut budskapet att Moderaterna är ”nya”, att de minsann är ett parti som står upp för arbetaren, även i denna valrörelse.

Jag kommer ihåg, några månader efter valförlusten 2006, då vänner och bekanta kom och sa till mig ”om jag ändå hade vetat” eller ”jag ångrar nu att jag röstade på Moderaterna”. Då var jag förbannad och sade att om de minsann hade läst det finstilta i Moderaternas program och policies, stod det faktiskt vad Moderaterna tänkte göra. Vidare sade jag också ”det finns ingen ångerrätt på rösten”.

När jag satt och läste George W. Reinfeldt, började tankarna vandra. Först tankar om hur många som egentligen köper böcker som George W. Reinfeldt, Jämlikhetsanden, Åtta år med Reinfeldt, Bokslut Reinfeldt och vidare vilka det är egentligen är som läser politiska bloggare.

Jag blev inte intresserad av politik förrän 2006 (jag kan villigt erkänna att jag en kort tid i början på 90-talet var medlem i MUF, men det var snarare för att Christian, en kille som jag var intresserad av, var aktiv där).

Innan 2006 var arkeologi, historia, konstvetenskap, arkitektur och litteraturhistoria min stora passion. Hemma dignar fortfarande bokhyllorna av just dessa böcker (medan hyllorna med ”facket och politiken” inte är lika välfyllda). Jag kan faktiskt inte erinra mig om en endaste valaffisch innan 2006. I den bubbla jag levde i, innan 2006, fanns bara arkeologi. Då var det genusarkeologi, textilarkeologi, postmodernism och framför allt sländtrissor som upptog min vakna tid.

Numer är jag en politruk som älskar att läsa om politik och samhälle. Jag köper eller lånar numer böcker som uteslutande handlar om politik och samhälle.

Det är lätt att glömma att det finns en majoritet i Sverige som inte är politruker. De går och röstar, en och annan kanske är passiv medlem i något parti, men hur många kommer hem och sätter sig och läser Jämlikhetsanden eller de nyaste inläggen på NetRoots? Vem tar med sig politiska program och kampanjmaterial på semestern?

För en person som är politruk, ter sig Moderaternas affischer i tunnelbanan på ett helt annat sätt än för en person som är trött efter jobbet och nedtyngd av väskor och matkassar. Naturligtvis finns det politruker som också är trötta efter jobbet, men ni vet att de är inte dem jag menar.

Vilken morgontrött pendlare, som bläddrar genom Metro eller Stockholm City, läser egentligen brödtexten i Moderaternas annons (om det mot all förmodan finns en sådan)?

Därför gör Moderaterna helt rätt, när de fortsätter den inslagna vägen – ny förpackning, men samma gamla innehåll. För vem orkar bry sig om innehållet, när förpackningen känns ny och fräsch?

Vad jag hoppas på är att väljarna orkar bry sig om innehållet, istället för den flådiga förpackningen. När de märker att innehållet är samma, gamla vanliga trista högermüsli, kanske de blir tillräckligt förbannade och vill ha en förändring?

Tidigare inlägg: Ny förpackning, men samma, gamla mörkblå innehåll (se även nedan i inlägget, där jag länkar till äldre inlägg)
Relaterat till inlägget Anna Dahlberg Martin Moberg Johan Westerholm Peter Andersson