Det är bara en tidsfråga innan Miljöpartiet är större än Moderaterna och Socialdemokraterna. I Berlin, Helsingfors och andra storstäder i Europa håller detta redan på att ske. Jag förstår varför MP bryter samarbetet med S i Stockholm. Sossarna har nämligen inte kommit ut ur oppositionsgarderoben. När ledande företrädare för MP skriver på SvD Brännpunkt attSocialdemokraterna ser sig inte som ett parti bland andra. För oss är det tydligt att de fortsatt bär självbilden av ett statsbärande maktparti med egen majoritet, att allt annat är ett undantag. Trots valförlusten visar Socialdemokraterna i Stockholms stad inga tecken på lyhördhet eller konstruktiv samarbetsvilja. Inte minst blev det tydligt efter valnederlaget, då vi förhandlade om oppositionens politiska poster. Socialdemokraterna drev samma gamla kortsiktiga egenintressen hårt. Att upprätthålla maktfullkomligheten, och därmed rädda skinnet internt, var tydligen viktigare än att respektera valresultatet och samarbeta i opposition.
... ja då håller jag med dem. Vi kommer att förlora många val till om vi inte kommer ut ur denna kvalmiga garderob. Vi måste bli bäst på att vara i opposition, för att aldrig hamna där igen. Sjukdomsinsikten har dock inte infunnit sig hos våra företrädare. Vi är hyfsat mycket större än MP, tröstar sig oppositionsborgarrådet Carin Jämtin med. Min fråga till Jämtin blir då: Hur länge till?
Miljöpartiet bryter nu samarbetet med S, men om MP tror att en ny partner, i form av Moderaterna, är en bättre partner, så misstar sig MP. Innan MP ens existerade var det S som drev miljöfrågorna. Fram till Al Gores film En obekväm sanning sade Moderaterna konsekvent nej till alla miljöreformer som vi föreslog. Efter Al Gore och hans film har M ändrat retorik. Även om Moderaterna säger sig värna miljö och klimat, är det en sanning med modifikation. Internationellt tar de åt sig äran för den miljöpolitik som vi har fört (tillsammans med V och MP), men i EU och här i Sverige skiter de rent ut sagt i dessa frågor.
Just nu skiter jag dock i Miljöpartiet. Jag oroar mig nämligen mer för mitt eget parti. När företrädare, som Carin Jämtin, går ut i media och säger att "vi fortfarande är störst" - det är då jag blir bekymrad. När S-företrädare iklär sig endast ett plagg i oppositionsrollen - gnällkavajen - ja, då oroar jag mig. Sluta gnäll och leverera politik istället. Socialdemokratisk politik.
På samma tema: Per Ankersjö, Erik Slottner, Kent Persson och Tokmoderaten (som naturligtvis gottar sig åt detta). Socialdemokraten Kristian Krassman är mer nyanserad.
Fotot har jag snott här.
