Herta Müller & Henrik Lange

När jag började studera vid Uppsala Universitet, hade jag för avsikt att bli lärare i tyska och historia. Tre terminer vid den tyska instutionen (även kallad Das kleine Deutschland i nedsättande ton av studenterna) och en termin som vikarie och assistent i högstadiet satte stopp för dessa planer.
-
Jag måste bekänna att jag hyser en obesvarad kärlek för grammatik och fonetik. Det avspeglade sig även i mina studieresultat. Det var dock ett ämne jag behärskade till fullo – tysk litteraturhistoria. Jag kan inte stoltsera med 60 poäng tyska, men jag har 14 poäng tysk litteraturhistoria i bagaget. Jag läser med förkärlek tysk litteratur, även 15 år efter mina misslyckade studier i Germanistik.
-
Igår morse kunde man, via DN, rösta på den kandidat som man trodde skulle bli Nobelpristagare i litteratur. Jag röstade på Herta Müller. Inte för att hon är en av mina favoritförfattare, utan för att hennes författarskap, 20 år efter murens fall, är viktigt. Those who can’t remember the past, are condamned to repeat it. Läser eleverna på högstadiet om Ceauşescus diktatur idag?
-
Om jag inte hade pluggat tyska, hade jag, i likhet med majoriteten av världens befolkning, sagt ”vem är det?!” Svenska Akademin verkar älska att hitta de minst lästa och de mest svårtillgängliga författarna. När ska Tomas Tranströmer få nobelpriset i litteratur?!
-
Om jag lyckades pricka in årets Nobelpristagare i litteratur, så gör DN:s kulturchef, Maria Schottenius, det för andra året i rad. Till DN säger hon (med en stor nypa humor): Det är rena häxkonster. Kaffesump. Niga mot månen. Och så en del läsning.
-
Detta inlägg illusteras av en seriestrip av Henrik Lange (för fler se Aftonbladet). Jag gillar verkligen hans två böcker 80 romaner för dig som har bråttom och 96 romaner för dig som fortfarande har bråttom. Dessa två rekommenderar jag varm. De är vidare bra presentböcker. Bättre än en chokladask.

-
SR

-

Illustration: Henrik Lange/Aftonbladet

Toni Morrison

Året var 1993. Det var första året vid Uppsala Universitet och jag älskade universitetslivet, med allt vad det innebar. Det var också det året som Toni Morrison fick Nobelpriset i litteratur. Det var första gången en afroamerikansk kvinna fick ta emot detta pris. Det var första gången på mycket länge jag hade läst en författare innan hon/han fått Nobelpriset i litteratur.
-
Jag minns att hon besökte Uppsala i samband med prisutdelningen. Hon kom gåendes förbi mig ner till talarstolen i aulan i Universitetshuset. Vilken utstrålning den kvinnan hade. Hon var så oerhört vacker med sina gråa dreadlocks och när hon började läsa högt ur sin bok Jazz blev det knäpptyst i hela aulan. När hon slutade läsa, reste sig människorna upp, stampade i golvet och applåderade så att taket nästa lyfte.
-
I år går Nobelpriset till Jean-Marie Le Clézio och klubben för inbördes beundran har gjort det igen. Svenska Akademin vill skriva svenska folket på näsan. Vet ni inte vem Le Clézio är, är ni dumma i huvudet. Nej, jag vet inte vem han är.
-
Svenska Akademiens motivering: Uppbrottets, det poetiska äventyret och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen. Själva motiveringen borde få Nobelpriset.
-
Jag kan slå vad om att Tomas Tranströmer aldrig kommer att få Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademin vill fortsätta vara klubben för inbördes beundran. Jag håller fast vid min åsikt - Right Livelihood-priset är mer intressant än Nobelpriset (läs mitt tidigare inlägg).
-
Istället för att rusa till bokhandeln och köpa några böcker av Le Clézio rekommenderar jag istället följande böcker av Toni Morrison: Beloved, Song of Solomon, Jazz, The bluest eyes och Sula.
-
DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Stationsvakt, Kulturbloggen