Det har skrivits spaltvis med text om hur fantastisk
Noomi Rapace är i rollen som
Lisbeth Salander. Jag har dragit mig för att se den första delen i filmatiseringen av Stieg Larssons Milleiniumtrilogi, just därför att jag har en bild framför mig hur Lisbeth Salander ser ut.
-
Förra veckan hyrde jag och Åsa filmen
Män som hatar kvinnor. Min fru satt som fastnaglad vid teven. Hon gillade filmen starkt, medan jag blev mer och mer besviken på de skådespelare som gestaltade karaktärerna som jag hade läst om
och skapat mig en bild av (Lena Endre var den enda som fick godkänt av mig).
-
Jag är en cineast av stora mått. Film är ett fantastiskt medium. När böcker filmatiseras finns det alltid människor som blir besvikna (ibland kan till och med filmatiseringen bli bättre än själva boken).
-
Bokens styrka är nämligen att läsaren själv är regissör. När jag, under läsandets gång, föreställde mig de fiktiva karaktärerna i böckerna, såg jag Erika framför mig. Erika är en tjej i min bekantskapskrets som är Lisbeth Salander. Nu är Erika, i motsats till Noomi Rapace, brevbärare och inte skådespelerska.
-
Jag ska i varje fall ge Rapace en chans till - om 17 dagar går jag till närmaste biograf och ser
Flickan som lekte med elden. Alla har rätt till en andra chans och i det här fallet tror jag till och med att Rapace får en tredje chans, då Milleniumserien är en trilogi.
I lördags var jag och Åsa på Stadsmuseet för att se utställningen I huvudrollen: Stockholm. I trappan, upp till utställningen, hittade vi kontoret till den fiktiva tidskriften Millenium (fler foton finns att beskåda här) och i museibutiken köpte Åsa en Milleniumkarta, så att vi på egen hand kan vandra i Mikael Blomkvists och Lisbeth Salanders fotspår. Stadsmuseet anordnar även vandringar på åtta olika språk - The Millenium Tour. Vandringen rankas högt av utländska researrangörer (DN). En bra turistsatsning anser jag.
