Munkarnas demonstration i Burma. Foto: Reuters -
Engagemang, upp på barrikaderna, solidaritet, internationell solidaritet, revolution, kamp, klasskamp... är det ord som har förlorat sin betydelse? Varför ser vi inte mer engagemang, mer kamp, mer solidaritet? Är det måhända viktigare med
hemma-hos-reportage eller Idol?
-
Eva-Lena Jansson har skrivit bra om musik och politik:
-
När jag var 22 år så var jag på ANC-galan i Göteborg. I ett fullsatt Scandinavium november 1985 lyssnade vi på massor av artister, bl a Thomas Ledin, Mikael Wiehe och Eva Dahlgren. Dessutom medverkade dåvarande statsminister Olof Palme (som Wiehe presenterade som Sveriges största artist). För det var på den här tiden som Sverige hade en statsminister som tyckte att det var viktigt att visa solidaritet med människor som utsätts för förtryck och ofrihet. Och vi sjöng tillsammans om att berg är till för att flyttas. Medan många av dagens ungdomar verkar vara fullt upptagna med att bli sin egen lyckas idol och därför inte har tid att engagera sig för sina jämnåriga i andra länder.Varför ordnas inga galor för Aung San Suu Kyi? Var är Bono med sitt U2 och alla andra artister som gillar att ta politisk ställning? Ni har behövts länge. Eller hör politik och musik inte längre ihop? -
Jag har
tidigare skrivit om Jim Carreys engagemang för just Aung San Suu Kyi och jag undrar varför ingen kändis här i Sverige gör samma sak som Carrey. Det är ju bara att skriva ett manus om en hjärtefråga man har, filma, lägga ut på YouTube och ringa till lite journalister. Visst har vi galor här i Sverige, tv-galor, men det är inte det jag efterlyser - jag efterlyser personligt engagemang. Musik och politik! Film och politik! Vi såg
Allsång mot högern göra braksuccé, är det inte dags för Allsång för Aung San Suu Kyi och mot militärjuntan i Burma?
-
Och snälla militärjuntan i Burma, vi vill inte se någon repris från 1988. Gör det enda rätta nu!
-
IN SUPPORT OF OUR BRAVE FRIENDS IN BURMA: 
