Jag läser i Aftonbladet idag om en 18-åring som har en 95-årings skelett. I ett tidigare inlägg skrev jag om min egen ätstörning:-
Även jag har dock haft min beskärda del av ätstörningar. Det skedde först under min universitetstid. Kraven var höga och jag var en prestationsmänniska. Jag ställde ännu högre krav på mig själv. Under en kort period vägde jag 48 kg. Jag insåg dock snabbt att jag måste sluta straffa mig själv.
-
Mina ätstörningar gör sig dock påminda även idag. Jag kan till exempel inte äta mat jag anser äcklig, då går jag hellre utan mat i magen, jag glömmer bort och äta ibland och jag kan slarva med maten. Jag kan vidare tycka att jag har fått mage. Dock väger jag strax under 60 och jag mår bra.
-
De människor som någon gång haft en ätstörning får ofta leva med den resten av sitt liv. Det kan vara benskörhet, svårigheter att bli gravid, förstörd matstrupe, kroppsbehåring...
-
I vårt samhälle finns alltför få kliniker som har kompetens och resurser att ta emot alla som har ätstörningar. Därtill alla dessa bloggar och sajter som glorifierar anorexi - pro ana. Vad tänker socialminister Göran Hägglund och folkhälsominister Maria Larsson göra åt detta?!
-
Läs även pro ana - glorifiering av anorexi
Riksföreningen mot ätstörningar
Andra som bloggat om detta: Kulturbloggen, Trollhare, Törnebohms
1 kommentar:
Hemska sjukdom! tänk att vi kan vara så grymma mot oss själva. tror att just prestationsngest ofta är boven.
Skicka en kommentar