I’ve hidden myself and covered myself for too long. Now I want to show myself fearlessly, even though I know my body arouses repugnance. I want to recover because I love life and the riches of the universe. I want to show young people how dangerous this illness is.-
-
Är det här en bra kampanj?
-
Under den milanska modeveckan vill det italienska företaget Nolita tillsammans med fotografen Oliviero Toscani (samme man som stod bakom Benettons uppmärksammade kampanj mot AIDS) skapa debatt med ett antal affischer som visar den franska modellen Isabelle Caro. Hon är 27 år och väger 31 kg. Enligt pressmeddelandet vill Nolita och Toscani uppmärksamma, speciellt för unga kvinnor som följer modet, att flera unga modeller fallit offer för anorexia och bulemi. Vidare att modebranschen har en stor skuld i detta. Enbart i Italien drabbas två miljoner kvinnor. -
Fabio De Clercq, ordförande för Italy's Association for the Study of Anorexia, menar att Isabelle Claro borde vara på sjukhus istället för att posera för dessa foton. Fotografierna kan till och med ha motsatt effekt anser De Clercq: Far from helping women suffering from anorexia, the photo may make many of them feel envious of the model and determined to become even thinner than her.
-
Här i Sverige pågår just nu Top Model och en av kandidaterna, Linda Lindén (som åkt ut för att hon "vägrade klippa håret") säger till Aftonbladet att hon "har haft tendenser till ätstörningar". Lindén är 172 och väger 50 kg. Det genererar ett BMI på 16 och enligt Stephan Rössner går gränsen vid 18,5. Hon är enligt Rössner underviktig, vilket inte nödvändigtvis betyder att hon lider av anorexia, enligt mig. -
Jag har alltid varit smal av naturen. Länge (fram tills jag var 30) vägde jag mellan 53-56 med en längd på 173. Min familj och mina vänner kan intyga att jag åt "som en häst" (ja, utan att kräkas upp maten). I mitt fall tror jag att det hade att göra med min ämnesomsättning (och kanske även benstomme).
-
Även jag har dock haft min beskärda del av ätstörningar. Det skedde först under min universitetstid. Kraven var höga och jag var en prestationsmänniska. Jag ställde ännu högre krav på mig själv. Under en kort period vägde jag 48 kg. Jag insåg dock snabbt att jag måste sluta straffa mig själv.
-
Mina ätstörningar gör sig dock påminda även idag. Jag kan till exempel inte äta mat jag anser äcklig, då går jag hellre utan mat i magen, jag glömmer bort och äta ibland och jag kan slarva med maten. Jag kan vidare tycka att jag har fått mage. Dock väger jag strax under 60 och jag mår bra.
-
Tillbaka till modebranschen. Denna bransch domineras av män, män som vill skapa en stereotyp. Ibland funderar jag på om det har att göra med att så många homosexuella män befinner sig i modebranschen, att de vill få bort kurvor och bröst och förvandla kvinnorna till androgyna varelser. Det kan vara en fördom jag har, så kommentera gärna. Har det med mäns kontroll över kvinnor att göra? Varför vill dessa män att kvinnor skall se utmärglade ut?
-
Vad personer i modebranschen egentligen skapar är levande klädhängare och det äcklar mig! De skapar en idealbild av en kvinna (ofta med hjälp av retuscheringsprogram i datorn) som ingen frisk kvinna kan uppnå. Personer i modebranschen bär stor skuld till att kvinnor, unga tjejer, anser sig vara fula och tjocka. Personer i modebranschen bär skuld till mycket lidande. Personer i modebranschen driver tjejer till anorexia och bulemi.
-
Toppdesigners som Giorgio Armani, Domenico Dolce och Stefano Gabbana slår tillbaka och säger "anorexi har inget med mode att göra" (Aftonbladet). Tala då om för mig varför tjejer som läser modetidningar och följer branschen blir anorektiska? -
Jag tror att mina ätstörningar beror på de höga krav jag ställde på mig själv. Jag var aldrig nöjd. Jag ansåg att jag alltid kunde ha presterat bättre och därmed straffade jag mig själv, men det är inte den enda förklaringen till anorexia.
-
Unga, modemedvetna kvinnor svälter sig själva och mår psykiskt dåligt för ett ideal som inte går att uppnå!
Jag läser i Aftonbladet idag om en 18-åring som har en 95-årings skelett. I ett tidigare inlägg skrev jag om min egen ätstörning:
