Det handlar om halva folkets frihet och hela folkets anständighet

-
Det är uppenbart att de rödgröna tror sig ha identifierat jämställdheten som en borgerlig akilleshäl, skrev SvD efter Mona Sahlins sommartal vid Dieselverkstaden i Sickla. Nej, vi rödgröna tror inte - vi vet! Borgarna har nämligen ingen jämställdhetspolitik. Vi har vidare en jämställdhetsminister som inte ens kallar sig feminist (troligtvis för att hon inte är feminist). Därför kommer jämställdheten att vara en avgörande fråga i valet 2010. Vi rödgröna leder stort på den fronten och om inte Fredrik Reinfeldt håller ett jämställdhetstal på lördag i Vaxholm, så håller jag det för troligt att loppet är kört för den Moderatstyrda regeringen.
-
Nisha Besara har skrivit en fantastisk artikel på Newsmill som heter Därför bör feminister stödja Mona Sahlin - läs den! Besara skriver bland annat:
-
Jag är Sahlinist [...] Jag är en så kallad "kärleksfull kritiker". Jag kommer att lägga min röst på Mona Sahlin. Jag kommer att tro på att Mona Sahlin är det bästa som har hänt sossarna till den dagen hon gör mig gruvligt besviken genom att svika sina ideal.
-
Precis som Besara är jag också Sahlinist och feminist och jag kommer att följa Besaras uppmaning:
-
För den feminist som ännu inte är övertygad återstår detta: Även om Sahlin inte är den ni i första hand vill se styra Sverige, så är hon det bästa reella alternativet. Om detta råder alltså inga tvivel: för första gången i demokratins historia finns en chans att få en feminist till regeringschef. Sätt igång och hajpa.
-
Mona Sahlins sommartal 2009 (text)

Jon Jordås - Männen de stora vinnarna om Sahlin blir statsminister

Dagens Arena - Mona Sahlin övertygar

Aftonbladet - En rödgrön story håller på att ta fart
-
Tidigare inlägg:
Sahlinist = feminist
Sahlinist, javisst!

Böcker om Mona Sahlin

Igår skrev jag ett inlägg om Lotta Grönings bok Sanning eller konka och nu börjar recensioner dyka upp som svampar i jorden, som inte bara handlar om Grönings bok, utan även om Christer Isakssons bok I väntan på Mona Sahlin. I Aftonbladet/Kultur recenserar Rakel Chukri Grönings bok och Chukri totalsågar Grönings bok:
-
[Lotta Gröning] har skrivit en lång anklagelseakt, förtäckt till debattbok, där hon metodiskt bryter ner Sahlin bit för bit. Ambitionen i Sanning eller konka är att teckna ett porträtt av en oppositionsledare. Men det görs i vilda västernstil [...] Men hon verkar ha blivit alltför kär i elaka beskrivningar som att det ser fånigt ut när det står säpovakter utanför Sahlins anspråkslösa radhus i Nacka. Det blir käbbel i stället för debatt, något det redan finns för mycket av i politiken. Genom att idiotförklara Mona Sahlin idiotförklarar Gröning partiet som röstade fram henne [...]
-
På nästa uppslag i Aftonbladet recenserar Åsa Linderborg Christer Isakssons bok I väntan på Mona Sahlin. Linderborg börjar med att ställa frågan: "varför handlar politikerbiografier så sällan om politik och samhälle?". En fråga som jag också ställer mig. Linderborgs svar är dock:
-
[...] en biografi om Mona Sahlin kan kanske inte handla om politik, eftersom hon inte har någon. Hon har aldrig hållit ett ideologiskt linjetal eller skrivit något av bestående värde. Den som hoppades att hon efter två års tystnad nu äntligen skulle drämma till med nåt som visar att socialdemokratin är ett tydligt alternativ till högeralliansen, måste känna sig både lurad och desperat.
-
På sin blogg fortsätter även Lotta Gröning med sina hatkampanj mot Mona Sahlin. Ni kan själva läsa hennes senast inlägg och göra en egen bedömning.
-
Vad som slår mig är att många personer som tycker till om Mona Sahlin och SAP, inte är förtrogna med hur partiet fungerar. De står och trycker sina ansikten mot en glasruta och gör sina tolkningar utifrån vad de ser och inte hör. SAP är ingen PR-byrå, det är och förblir ett folkrörelseparti, hur mycket motståndare och tyckare vill få det till att det är 1. Mona Sahlin som ensam styr, 2. Mona Sahlin & Stefan Stern, 3. Mona Sahlin och hennes innersta krets eller 4. Partistyrelsen (partietablissemanget).
-
Ett tydligt tecken på att SAP är och förblir ett folkrörelseparti är rådslagen. Senast igår presenterades det nya rådslaget Kultur. I rådslagen får alla medlemmar tycka till. Det är rådslagen som formar vår politik. Då rådslagen ännu inte är klara, kan vi i vissa frågor inte svara på var partiet står. Förutom rådslagen kan de många socialdemokratiska föreningarna lägga motioner. Det är till syvende och sist på partikongressen som vår politik fastställs. Vår nästa partikongress äger rum hösten 2009.
-
Tillbaka till partiordförande Mona Sahlin. Mona Sahlin brukar å ena sidan säga att hon inte gick med i partiet utan hon gick med i Olof Palme. Jag å andra sidan brukar säga att jag inte gick med i partiet utan jag gick med i Mona Sahlin. Det gör mig lite skämtsamt till "sahlinist". Jag är socialdemokrat och sahlinist, men det hindrar mig inte från att kritisera Mona Sahlin eller partiet (när jag anser att det behövs). På denna blogg finns det såväl inlägg som är mycket kritiska som inlägg som näst intill är hyllningar.
-
Åsa Linderborg skriver i sin recension att Sahlin "aldrig hållit ett ideologiskt linjetal eller skrivit något av bestående värde". På socialdemokraternas hemsida finns tal som Sahlin har hållit, däribland Sahlins linjetal, som hon höll på extrakongressens andra dag 2007. Att Linderborg anser att Sahlin aldrig skrivit något av "bestående värde" får stå för henne.
-
Att som Lotta Gröning, Åsa Linderborg, Per Gudmundson, högeralliansen med flera hävda att Mona Sahlin inte har någon politik är bullshit! Vi som är medlemmar i SAP och som har en helt annan relation till Sahlin och SAP än hennes belackare, vet att så är inte fallet.
-
Magnus Ljungkvist - Grönings bok om Sahlin en studie i härskarteknik

Sahlinist, javisst!

Mona Sahlin brukar å ena sidan säga att hon inte gick med i partiet utan att hon gick med i Olof Palme. Jag å andra sidan brukar säga att jag inte gick med i partiet utan jag gick med i Mona Sahlin. Jag är en sahlinist och därför är detta blogginlägg en smula sahlinistfärgat.

Jag och min partikamrat Tina tog bussen från Högdalen till Fittja och där på en grusplan hade många anhängare (och journalister) samlats. Där fanns sossedigniteter men också många invandrare (och en och annan bög och flata). Det gjorde mig glad. Mångfald!

Vi kom precis lagom för att höra den underbara ståuppkomikern Zinat Pirzadeh (lyssna på hennes sommarprogram på P1!). Därefter sjöng tre tjejer några riktigt bra låtar och fn att jag glömt namnet på den sista tjejen som sjöng och spelade gitarr - hon hade en fantastisk röst!

Fredrik Reinfeldt tog som bekant båten till Vaxholm och höll sitt sommartal där. Mona Sahlin tog röd linje ut (ok billiga poäng från hennes sida, men jag gillar ändå att hon gjorde den markeringen).

Sahlin höll ett mycket bra tal och applåderna haglade. Hon berättade om sitt sjupunktsprogram, hon pratade mycket om satsningar på förorten och och och hon fick in könsneutralt äktenskap.

Fredrik Reinfeldt pratade visst om den där tusenlappen till låginkomsttagare. Låginkomsttagare som jag alltså. Du, Reinfeldt - du kan ta den där tusenlappen och stoppa upp den någonsin om det är på bekostnad av välfärden. Jag vill inte ha några skattesänkningar om det inkräktar på våra trygghetssystem. Jag jobbar hellre övertid. Jag tar gärna ett extrapass en lördag varje månad för att få den "eftertraktade" tusenlappen.

Jag vill ha gratis bibliotek, en bra a-kassa, ett starkt fack, jag vill ha en bra (och relativt billig) sjukvård, en bra kommunal skola (en skola för alla), jag vill att ungdomar har tillgång till ungdomsgårdar, jag vill invandrare skall ha samma möjlighet som vi "svenskar", för de behövs, de berikar vårt samhälle, jag vill ha Kultur für Alle... Jag vill ha mitt skyddsnät intakt och jag vill att klasskillnaderna i samhället utjämnas.

Jag har vidare gjort en fotofilm (det tar en evinnerlig tid för filmen att ladda upp, så ha tålamod):



Läs mer: DN, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen

Sahlinist = feminist

Mona Sahlin är uttalad feminist. Dessutom är hon ordförande för ett uttalat feministiskt parti. Det medför vissa åtaganden och visst ansvar. Ett viktigt ansvar är att våga stå för feministisk politik även när det för tillfället inte går att plocka politiska poäng på att kalla sig feminist, skriver Devrim Mavi på Dagens Arenas ledarsida.

-

Mona Sahlin är socialdemokraternas första kvinnliga partiledare och vi börjar nog alla bli mer intresserade av att höra hur hon tänker göra politik av sin feministiska övertygelse än om hur mycket hon beundrar Olof Palme. Jag vet. Det gör ont att bli feministbashad. Men om Sahlin vill ha förändring måste hon stå på sig, är Mavis slutkläm.

-

Jag befann mig på ABF under Internationella kvinnodagen och lyssnade på Sahlins anförande Socialdemokratisk strategi för jämställdhet. I anförandet redogjorde Sahlin vad hon och partiet ville göra för att öka jämställdheten.

-

Att citera Olof Palme och Anna Lindh, som Sahlin ofta gör, tyder på en stolt historia, en tradition... ett sätt att hylla sina föregångare. Olof Palmes tal om fördomar är precis lika aktuellt vid dags dato som 1965. I sitt anförande på ABF läste också Mona Sahlin högt ur Äga rum, en feministisk antologi. Är det mer PK än att citera Palme?

-

I sitt tal i Almedalen sade Mona Sahlin bland annat:

-

Orättvisor handlar ofta om klass, men lika ofta om kön. Kvinnorna förlorar på den borgerliga regeringen. I budget efter budget har det varit tydligt.Varför? Ja, någon bättre förklaring har vi inte fått än den Reinfeldt gav Maria Wetterstrand när hon frågade honom om det i riksdagen. Då svarade han: det är inte för att de är kvinnor – det är för att de jobbar mindre, tjänar mindre, äger mindre! Ja, just det. Och politik är till för att förändra. Ska orättvisorna minska gäller det inte bara arbetets söner. Det finns arbetets döttrar också. I bh och hästsvans – och då tänker jag inte på Anders Borg.

-

De kvinnor som vill jobba mer ska kunna göra det. Därför säger vi: heltid ska vara en rättighet, deltid en möjlighet, sade Sahlin i sitt sommartal i Vitabergsparken.

-

Ovanstående är endast tre av många exempel, där Mona Sahlin vågar stå för en feministisk politik och även hur hon tänker göra politik av sin feministiska övertygelse.

-

Hon nämnde inte feminism över huvud taget. Inte en enda gång. Varken i Vitabergsparken eller i Almedalen, skriver Mavi. Vad är ovanstående om inte feministisk politik?

-

Vi socialdemokrater är ett feministiskt parti. Vi har vidare en riksorganisation, S-kvinnor, som driver de feministiska frågorna hårdare än själva moderpartiet. Unga S-kvinnor, såsom Avantgarde och Rebella är inte rädda för att kritisera moderpartiet och driva på den feministiska utvecklingen i partiet. Läs till exempel S-kvinnors valanalys (skrivet med ett feministiskt perspektiv). Vi har även nätverket Feministas.

-

I egenskap av HBT-sosse och (ung) S-kvinna kan jag tycka att det går för långsamt för SAP, men betänk att det är det största partiet i Sverige tillika ett folkrörelseparti. Mindre partier har lättare att få igenom sina programförklaringar.

-

Vad vill egentligen Mavi att Sahlin ska göra? Ska Sahlin inleda varje anförande och avsluta varje debattartikel med "jag är feminist", i likhet med den romerska senatorn Cato den äldre, som brukade avsluta sina anföranden med "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras"?

Per Schlingmann v. Stefan Stern - Del II

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om Stefan Stern, apropå en läsvärd artikel i Fokus. Nu får återigen Stefan Stern ta på sig hela skulden för ett socialdemokratiskt misslyckande. Denna gång får Stern bära hundhuvudet för den misslyckade lanseringen av koalitionen med miljöpartiet. I dagens Aftonbladet kan vi läsa en artikel med rubriken Mannen bakom Monas fiasko.

-

I motsats till sin motståndare, propagandaminister Per Schlingmann, verkar Stefan Stern bakom kulisserna. En grå maktfaktor, som har Mona Sahlins fulla förtroende. De båda har känt varandra sedan han var förste ombudsman för SSU Stockholm i början av 1990-talet och de står varandra mycket nära. Stern har en rad misslyckanden bakom sig, vilket såväl Fokus som Aftonbladet tar upp, men även framgångar kantar hans väg.

-

Jonas Morian skriver i sitt inlägg Dags att mosa Mona, nu igen?:

-

Man behöver inte vara någon Einstein för att se mönstren. De inom socialdemokratin som verkligen inte gillar Mona Sahlin ser sin chans till revansch. Skandalböcker, avslöjanden och anklagelser kommer nu allt tätare. Ska det fortsätta i den här takten fram till valet så kommer Sahlin 2010 att få kämpa på fler fronter än mot Allianspartier och borgerliga ledarskribenter [...] I Aftonbladet anklagas nu socialdemokraternas biträdande partisekreterare, gruppsekreterare i riksdagen samt kommunikationsstrateg Stefan Stern för ”den misslyckade lanseringen av koalitionen med miljöpartiet”. Att hänga ut Stern, som anses vara en av Mona Sahlins allra närmaste förtrogna, är givetvis också en skarp kritik mot Sahlin själv.I samma artikel talas det också om ”gänget i Sahlins bunker”, vilket förstås är tänkt att föra tankarna till det ”bunkergäng” Carl Bildt sades ha omkring sig när han var moderaternas partiledare. I Aftonbladets tappning ingår folk som Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Stefan Engström, Camilla Buzaglo och Anneli Toresson i Sahlins inre krets.

-

I motsats till Morian tror jag inte att Aftonbladet ägnar sig åt någon hatkampanj gentemot Mona Sahlin i och med artikeln. Det må vara fel att hänga ut enbart Stefan Stern. Det är, som även Aftonbladet skriver, fler som ingår i Sahlins innersta krets. Vad det handlar om är journalistisk nyfikenhet. Varför lanserades koalitionen med miljöpartiet vid en så olämplig tidpunkt? En fråga som Aftonbladet med flera vill ha svar på.

-

Ur artikeln:

-

Stefan Stern är omvittnat ordningsam och systematisk. Alla möten partiet haft om samarbetet med v och mp har noggrant nedtecknats och summerats.
– Han älskar dataprogrammet Excel, säger en socialdemokrat.
Den eftertänksamme Stern gör ingenting förhastat. Utspelen är planerade in i minsta detalj.
– Han har ingen fingertoppskänsla. Har han bestämt att det ska vara en presskonferens så blir det så, oavsett vad som händer, säger en källa.

-

Kan det förhålla sig så att, i och med att Stefan Stern redan planerat in presskonferensen långt innan finanskrisen och industrikrisen i Sverige, ville han inte skjuta upp den? Enligt Aftonbladets källa har han ju ingen fingerspitzgefühl.

-

Om vi nu är vittnen till en Hata-Mona-kampanj, framför allt i våra egna led, är det mycket bekymmersamt. Jag har många gånger skrivit att högeralliansen måste komma ut ur oppositionsgarderoben, då de befinner sig i regeringsställning. Det gäller även i hög grad för socialdemokraterna. Det är vi som befinner oss i opposition och en av våra främsta uppgifter är att bedriva oppositionspolitik.

-

Nu har vi valt Mona Sahlin till partiordförande och att bedriva hatkampanj gentemot vår egen partiordförande är kontraproduktivt och gynnar inte partiet (snarare gynnar det borgarna).

-

Däremot är det aldrig fel att komma med konstruktivt kritik. I motsats till den förtroendevalda Sahlin är Stefan Stern en vanlig tjänsteman. Frågan som partiet och Mona Sahlin borde ställa är: Kan Stefan Stern matcha Per Schlingmann? Mitt svar på den frågan är NEJ.

-

Därför borde Mona Sahlin se sig om efter en ny kommunikationsstrateg. Vänskap i all ära, men jag är övertygad om att Stefan Stern kan få ett välbetalt jobb inom PR-branschen (Göran Persson kan säkert lägga in ett gott ord för Stern på sitt företag).

-

Vad socialdemokraterna behöver inför den kommande valrörelsen (ja, även nästkommande valrörelser) är en person som kan matcha Per Schlingmann. Den personen är tyvärr inte Stefan Stern.

-

P.S. Jag är "sahlinist" och gillar verkligen Mona Sahlin (såväl politikern som personen Sahlin).

Människan är målet

...är rubriken på ett tal som Anna Lindh höll på SSU-kongressen i maj 1987. I talet hänvisar hon till ett av Ingvar Carlssons tal som ordförande 1967 där han säger "Vi ska inte vänta oss att insatser i det förgångna ska ge oss segrar i framtiden. Ett radikalt parti kan aldrig leva på vad det åstadkom för fem, tio eller 15 år sedan". Lindh säger i talet att vi måste börja tala framtid och om våra lösningar för "1990-talet".

Jag vill följa i Lindhs tankegångar och säga att vi socialdemokrater måste börja tala framtid och lösningar för de kommande åren. Vi vet inte vilket Sverige vi möter 2010, efter att borgarna har varit i regeringsställning, men vi måste komma med alternativa lösningar till borgarnas politik. Vi måste sluta luta oss mot osäkra opinionssiffror.

Det går inte att hylla opinionssiffror (eller röra om i partitoppen för att få mediautrymme).

Opinionssiffror kan ändra sig fram till 2010 (eller 2009 då vi har ett litet undanskymt val). Se bara på knuff.se, där 38 bloggare har kommenterat opinionssiffrorna i dagens DN. Artikeln och blogginläggen ligger på första plats på knuff.

Det går inte att luta sig tillbaka i kontorsstolen och gotta sig åt opinionssiffror (vilket jag skrev i inlägget innan). Det går inte att skapa mediautrymme genom att "skrälla" med att byta ut "en gubbe mot en annan". För att citera en annan blogg vid namn Svensson:

I brist på politik förvandlas politiken till teater utan innehåll, till teater utan verkliga politiska alternativ. Men med skådespelare och statister. Med tomma och innehållslösa repliker. Och de borgerliga tidningarna ställer upp på det. Det spelar med i teatern.

Politik är allt annat än detta! Vi vet som sagt att vi inte vet vilket Sverige vi har 2010, men vi kan inte sluta prata politik! Vi kan komma med alternativa lösningar. Se bara på Framtidsdagarna då det diskuterades skolpolitik. Det kom fram mycket "nytänk", alternativ till "Björklund-skolan".
När borgarna gör utspel i medierna, kom med alternativa lösningar! Man kan alltid börja med att säga något i stil med "vi vet inte vilket Sverige vi har 2010" och så målar man upp ett till tre skräckscenarier och tre alternativa socialdemokratiska alternativ till borgarnas politik.

Sluta kommentera och gotta er åt opinionssiffror och börja opinionsbilda. Börja tala socialdemokratisk politik och alternativ till borgerlig politik!

Mona Sahlin vet att jag är sahlinist, men just nu saknar jag Anna Lindh mer än någonsin. Om du, Sahlin, ska röra om i partitoppen, gör det ordentligt!!! Börja tala om socialdemokratiska alternativ till borgerlig politik. Börja läs socialdemokratiska bloggar och hämta inspiration från gräsrötterna istället för att byta ut "en gubbe mot en annan".

Motståndsrörelsen, med sahlinisterna i spetsen, ger ut...

...På väg. Om drömmar, ilska och vilja.

Jag fick den lilla pocketbocken i handen igår. Jag bläddrade igenom den och jag måste tyvärr hålla med Katrine Kielos att den känns postmodern och i viss mån fragmentarisk. Helsidesbilder med prickiga bilder, olika typsnitt, ett sjok färgbilder i mitten... en smula jobbig att ta till sig! Därefter går dock Kielos och mina åsikter isär.

För som den sahlinist jag är, älskar jag Mona Sahlins installationtal om respekt, hbt-personers fri- och rättigheter, ungdomar, integration...

Hennes installationstal löper som en röd tråd genom boken. Jobb, välfärd, klimat, utrikespolitik - ja, det är korta inblickar vi får, men boken skall ses som en inspirationsbok.

Jag håller inte med Kielos när hon i sin blogg skriver: 1. Inte en enda fråga ställs till läsaren. 2. Det finns inte ett enda påstående att ta ställning till. 3. Det finns ingenting att diskutera i skriften.

Frågor ställs visst till läsaren! Redan på första sidan frågar Mona Sahlin: "Alla ska med, men vart?". Läsaren uppmanas att ringa/skriva och mejla in sina idéer och tankar om förändring och förnyelse i SAP.

Finns det verkligen ingenting att diskutera i skriften, Kielos? Ingenting?! Jag hittar hur många temata som helst i boken som jag vill diskutera.

Jag hittar vidare många påståenden (synonymer för "påståenden" är bland annat: uttalanden, yttranden, försäkrande) i boken. Påståenden som jag kan ta ställning till.

Hans Boskär skriver (s. 73):

Jag vill leva i en värld där alla människor är lika mycket värda och har samma rättigheter. Där ingen förtrycks för att man råkar vara född i fel land, ha fel kön, fel tro eller annan sexuell läggning eller könsidentitet i förhållande till samhällets normer. Vi socialdemokrater kan förändra, vi har gjort det förut!

Är inte det ett påstående, ett yttrande som vi människor kan ta ställning till?

Jag ser denna bok främst som en inspirationsbok. Den gav mig inspiration att skriva gårdagens inlägg om hbt-personers fri- och rättigheter. Den kommer att fortsätta att ge mig inspiration.

Vi kommer naturligtvis att fortsätta vårt oppositionsarbete. Vi kommer att förändra och förnya, men i motsats till moderaterna, kommer inte ett fåtal "hjärnor" att styra denna förändring och förnyelse - vi kommer att ta hjälp av och få inspiration av alla våra medlemmar. På väg. Om drömmar, ilska och vilja är en del av detta oppositionsarbetet. Vi är motståndsrörelsen - motståndsrörelsen mot mörkermän!

Sverige har råd med rättvisa!

Håller du med Alf Svensson om att förbehålla äktenskapet man och kvinna? Vad har du för rätt att vdn-märka kärlek? (Mona Sahlin ställer Göran Hägglund mot väggen)

-

Det behövs en rejäl återställare vid nästa val. Jag är trött på att borgare gynnar de rika. De tar till sig äran för de bra saker som socialdemokraterna har genomfört under 12 år. De dribblar med siffror. Ja, allt detta visar sig tydligt i Kammaren idag.

-

Partiledardebatt!

-

Mona Sahlin så jla vass! Hon lyckades återigen ta upp "känsliga" frågor med Göran Hägglund. Göran Hägglund pratar om valfrihet och familjer och Sahlin frågor honom om det verkligen gällde alla. Gäller det bögar och flator som vill gifta sig? Gäller det kvinnor som inte vill ha deras förbaskade vårdbidrag?

-

Alice Åström var också skarp i sin kritik mot Hägglund, vilket Expressen skriver om.

-

Fredrik Reinfeldt avslutade sitt anförande med "rikare blev rikare och de fattiga fler. Det är bokslutet" (och åsyftade socialdemokraternas år i regeringsställning) men som Peter Eriksson (se citat nedan) så korrekt påpekade - moderaterna går till val på att vara de nya moderaterna sedan förvandlades de till det nya arbetarpartiet och nu vill de vara det nya miljöpartiet:

-

Nu försöker moderaterna bli det nya miljöpartiet, men det går inte att beordra fram trovärdighet. Det är skillnad på politiska partier och pr-byråer.

-

Retorik, blott och bart retorik. Ord och ingen substans. Moderaterna är inget parti, de är en pr-filma. Det socialdemokratiska arbetarpartiet är och förblir en folkrörelse.

-

Vi talar om rättvisa, vi talar om solidaritet och vi pratar fortfarande i hög grad om klass. Varför gör vi det? För det är grundbultar i den socialdemokratiska ideologin. Värderingar vi aldrig, aldrig, aldrig kommer att överge! Hur kan moderaterna inte se att vi lever i ett klassamhälle i Sverige? Varför detta von Oben-perspektiv? Storebrorpartiet döpte Peter Eriksson om moderaterna till. Det gjorde han rätt i.

-

Det är även så, som Mona Sahlin påtalade i debatten, att vi närmar oss en mer flexibel arbetsmarknad. Vi har inte livstidsanställningar. En period i livet har jag en heltid och i nästa kanske jag är arbetslös.

-

Hur kan man straffa arbetslösa så som borgarna gör? Tror verkligen borgarna att merparten vill vara arbetslösa? Tror borgarna att det är kul att leva på 950 kronor i månaden efter att alla utgifter är betalda? Tror borgarna att merparten av Sveriges befolkning tycker att det är bra att förmögenhetsskatten är avskaffad och att de rika får mer i plånboken? Tror borgarna att merparten av Sveriges befolkning vill sälja ut allmännyttan? Tror borgarna att vi bryr oss om en femhundralapp mer i månaden, om det är på bekostnad av välfärden (och vetskapen om att en ensamstående, deltidsarbetande mamma får det ännu tuffare)? Tror borgarna att vi vill ha en dålig skola? Ja, jag kanske är dum i huvudet för att jag inte förstår varför moderaterna gynnar de som redan har mycket (läs rika) och straffar de som har lite (läs fattiga). Jag förstår inte denna omvända Robin Hood-politik. Vore det inte logiskt att moderaternas reformer i första hand riktar sig till låg- och medelinkomsttagare?

-

Jag gillar verkligen vår partiordförande Mona Sahlin. Ja, jag är en sahlinist (ja, även när jag gör Kielos sosse-test). Mona Sahlin var klockren i TV4:s morgonsoffa och hon har en lysande debattartikeln i DN idag. Det här är verkligen rätt person på rätt plats! Jag är stolt över att jag är sosse!

-

Mer om partiledardebatten på DN och SvD.

(Bild: SvD)

Rödgrön feminism (Del II)

Det är inte länge sedan som Åsa Petersen ställde frågan Rödgrön feminism – var tog den vägen? på Aftonbladets ledarsida (29/12 2008). Därför känns dagens ledare (signerad ÅP = Åsa Petersen) i Aftonbladet - Slarva inte med feminismen, som en upprepning av Petersens tidigare ledare. Slutklämmen på dagens ledare är återigen varför Mona Sahlin är så tyst:

-

De rödgröna, som består av tre uttalat feministiska partier, borde ta upp kampen mot könsorättvisorna. Men Mona Sahlin är tyst. Varför tvekar hon att gå på feministisk offensiv? Varför slarvar alliansbyggarna bort jämställdhetsfrågan?

-

Att den rödgröna feminismen lever och frodas kan ni läsa om i inläggen Rödgrön feminism och Sahlinist = feminist.

Stjärnor utan svindel

Emma Lennartsson & Magdalena Andersson. Foto: Anders Löwdin/Socialdemokraterna 

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.
(Ur Violetta skymningar av Edith Södergran)

När jag fick veta att Emma Lennartsson och Magdalena Andersson skulle ingå i Stefan Löfvens lag, skrev jag på facebook något i stil med "så djävla bra. Grattis!". Samtidigt skriver Lars Bäck på sin facebooksida (apropå valet av Magdalena Andersson):

I oktober 1969 blev jag invald som medlem i SSU. Nu funderar jag på att lägga av. Högerpolitik har aldrig varit lösningen för den majoritet som tjänar under 300 000, dvs 25 000 kr/mån, inte ens i lightversionen av moderaternas nuvarande politik. RUT, jobbskatteavdrag och "lagom vinster" i välfärdssektorn är inte särskilt progressivt.

Lars Bäck är förmodligen en person som stolt säger att han är "vänstersosse". Daniel Suhonen har tidigare beskyllt mig för att vara "högersosse", så nu får han väl vatten på sin kvarn när jag hyllar tillsättningen av Magdalena Andersson som ekonomisk-politisk talesperson för S.

Samtidigt som Löfven gick ut och meddelade sin laguppställning, lånade jag boken Den nya vän(S)tern av Christer Isaksson. När jag kom till sidorna 124-125 såg jag att jag är citerad. Två gånger! Även om Isaksson kallar denna blogg för HBT-bloggen två av tre gånger, har han ändock citerat mig rätt (här och här kan ni läsa inläggen i sin helhet):

Media har en förkärlek att prata om vänster- och högersossar och en och annan sosse säger också stolt "jag är vänstersosse". Om man inte säger något själv, är andra villiga att bestämma åt en.  

Jag går ofta omkring i palestinasjal och anses väl av många vara vänster. Om jag då säger att jag röstade ja till EU och EMU, då blir det svårare att placera in mig. Då kan någon få för sig att jag är högersosse, (framför allt om de får höra mig prata om NATO). Jag fick också höra att partivänner kunde ge varandra stämpel beroende på vem man jobbar för.  

Varför denna iver inom partiet (och även i media) att cementera vänster och höger inom socialdemokratin?

Vi är ett stort parti med bredd. Vi är inte bara ett parti, vi är en folkrörelse.
Kan man inte få vara vänster ibland och höger ibland beroende på sakfråga? Kan man vara mittensosse? Och nu när vi ändock håller på med etiketter: varför inte lägga till en massa: regnbågssosse, kaviarsosse, facksosse, ssusosse, avantgardist, rebella... och bara för att jag ibland skriver att jag är sahlinist, behöver inte betyda att jag skriver under på allt Mona Sahlin tycker eller gör. I slutändan anser våra motståndare ändå att vi är betongsossar. 

Vad jag vill ha sagt är att jag består av många delar, precis som alla andra och att det ibland går till överdrift, detta behov av att etikettera människor hit och dit. Jag kan inte ens ge mig själv en etikett.

Nej, detta inlägg ska egentligen inte handla om vänster- eller högerfalanger i partiet. Det här inlägget ska handla om kompetenta, karismatiska, duktiga och drivna kvinnor.

Det socialdemokratiska partiet är ett gubbigt parti. Håkan Juholt omgav sig med idel män, men det gjorde tyvärr även Mona Sahlin. I mina ögon gjorde Juholt en lyckad rekrytering - Marika Lindgren Åsbrink. I motsats till Tommy Waidelich får hon fortsatt förtroende och då främst som sekreterare i Programkommissionen. Samtidigt rekryterades Kristina Persdotter av Mikael Damberg.

Stefan Löfven tänker inte upprepa Juholts misstag. I och med rekryteringen av såväl Emma Lennartsson som Magdalena Andersson visar han en insikt som Juholt saknade. Juholt hade möjligheten att skapa ett ypperligt lag. Ja, jag ska erkänna att jag väntade länge på att Juholt skulle ringa mig och be mig jobba för honom (i egenskap av tjänsteman i hans stab), men samtalet kom aldrig. Juholt valde till exempel Peter Hultqvist framför Åsa Lindestam, vilket är oförståeligt i min värld, men nu förstår jag att det handlade om tjänster och gentjänster. Kungamakaren Hultqvist fick sin belöning.

Löfven is thinking outside the box. Han hämtar Lennartsson och Andersson utifrån. Om ni läser mina inlägg Nyanser i det svarta och Brain drain förstår ni varför jag tycker detta är så positivt.

Det finns en hel drös med kompetenta, karismatiska, duktiga och drivna kvinnor inom Socialdemokraterna. Några av dessa nämner jag här och här. Dock får många av dessa kvinnor aldrig chansen att visa vad de går för.

Socialdemokraterna bör lyfta fler kvinnor och anställa fler kvinnor anser jag. Efter att ha läst den excellenta artikeln om Magdalena Andersson i Fokus, är jag nu ännu mer övertygad om att detta är en klockren rekrytering. Jag är övertygad om att vi kommer att få se Magdalena Andersson, om inte 2014 så senast 2022, som Sveriges nästa finansminister. Jag skiter högaktningsfullt om hon är höger, mitten, eller vänster - huvudsaken är att hon är socialdemokrat.

Vad jag vill ha sagt är att mitt hjärta sväller av stolthet över dessa krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, de djupaste röda, tigerfläckar, spända strängar - stjärnor utan svindel! Jag vill se ännu fler kvinnor inom socialdemokratin.

Nisha Besara besöker HBT-socialdemokraterna

Igår avslutades HBT-socialdemokraternas studiecirkel Socialdemokratisk kvinnopolitik. Inbjuden gäst var Nisha Besara. Huvudtemat för kvällen var socialdemokratin och framtiden.

I Arena intervjuades Besara tillsammans med Katrine Kielos och Klas Gustavsson två dagar efter valförlusten. Besara berättade mycket om vilka åtgärder hon då ansåg vara nödvändiga för att SAP skulle vinna nästa val. Mycket av Besaras åsikter verkar Mona Sahlin tagit i beaktande, men efter intervjun i Arena, använde Pär Nuder ordet ”puerilt” i Ekots lördagsintervju, för att trycka ner Besara. Han kändes sig nog väldigt träffad av Besaras kritik.

Många av de åsikter Besara framförde igår, kan jag bara skriva under på. Hon berättade att efter valet ville inte partiet riktigt erkänna valförlusten. Orsakerna, enligt partiet (och det innan valanalys) då var att media var emot oss och Alliansens enighet. Faktorer som vi egentligen inte kan påverka. Enligt Basara var partiet tvunget att tillsätta en valanalys, fast det egentligen inte ville. Berit Andnor blev ordförande för denna grupp. Besaras är kritisk till att Andnor ingick i partistyrelsen och även var en av ingenjörerna för SAP:s valrörelse, samtidigt som hon blev ordförande för valanalysgruppen.

Det talades tyst om partiledarens roll efter valet. Göran Persson var en belastning för partiet men fick ändock dominera. Besara inser vidare att en av orsakerna till förlusten var sossarna dåliga självförtroende. 12 år i regeringsställning sliter. Partiet var ansatt från olika håll och kände sig jagat av sina medlemmar.

Besaras kritik beträffande den kultur som rådde på Regeringskansliet är inte nådig, men jag satt bara och nickade, för jag förstod precis vad hon menade. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om just den attityd som är förhärskande på RK.

Nisha Besara brinner för sitt Ronna och är väldigt kritisk till socialdemokraternas bild av Sverige som verkligen är en myt. Det Sverige som sossarna beskriver, finns inte. Det är särpolitik som sossarna ägnat sig åt. Områden som Ronna, Rinkeby, Tensta anses vara problemområden och skall åtgärdas bort på grund av att flertalet där inte är "svenskar". Ingen hänsyn tas till att vissa etniska grupper vill bo där, de trivs där. Det skall finnas valmöjligheter. Om man vill bo i ett heterogent område, där alla är interagerade, skall man kan få göra det, men om man vill bo i områden där många är av samma etniska ursprung, skall även den möjligheten finnas.

Hon säger att i de anglosaxiska länderna är man blott och bart amerikan, australiensare, engelsman eller kanadensare, oavsett etnicitet. Hon berättar att när hon var i Australien och försökte förklara att hon i Sverige var en andra generationens invandrare, stirrade de på henne och frågade om vi i Sverige var rasister. Jag kan bara hålla med henne! Varför kan inte alla i Sverige få vara svenskar. Varför klassificeras jag som andra generationens invandrare och inte svensk?

Besara efterlyser en allmänpolitik, som är anpassad efter samhällets invånare. Alla skall inte in i den svenska normen. Vi måste tillåta våra medborgare rätten att vara annorlunda. Hon efterlyser fler reformer, i likhet med den könsneutrala äktenskapslagstiftningen (som förmodligen kommer att gå igenom).

Vi kom då in på en diskussion kring alla "likhetsplaner", men vad vi egentligen borde verka för var "olikhetsplaner" (fast det klingar lite illa).

Vi måste tänka om. Jämlikhet och jämställdhet i det "nya" Sverige måste vi diskutera. Vi måste våga diskutera våra politiska angelägenheter.

Nisha Besara efterlyser politiskt mod i partiet. Vi måste gå i bräschen för förändring och förnyelse och sluta vara rädda. Framför allt måste vi sluta förlita oss på alla dessa opinionsmätningar och inte låta oss styras av dessa evinnerliga opinionsmätningar när vi fattar beslut. Vi måste istället ägna oss åt opinionsbildning.

De områden som Besara nämner, där vi skall gå i bräschen, är bland annat skola, "familje/hushållspolitik", föräldrarförsäkring, äktenskap och könsroller.

Nisha Besara hoppas mycket på Mona Sahlin. I likhet med mig är Besara en sahlinist. Med Sahlin tror Besara att viktiga förändringar kommer att ske i partiet. Framför allt kommer det att komma en helt ny ledarstil.

Det var en givande studiecirkel, eller snarare diskussion mellan Besara och deltagarna. Efter mötet fortsatte diskussionerna på Torget.



(Bild: Aftonbladet)

Vänster- eller högersosse?

När jag var på SSU-kongressen i Örebro för någon vecka sedan, fick jag lära mig att det denna gång inte var en uppgörelse mellan vänster och höger. Inom SSU fanns numer en vänsterfalang och två högerfalanger. Skogshögern mot länshögern. Det låter det, lite som skogshöns och länsrätt....

Media har en förkärlek att prata om vänster- och högersossar och en och annan sosse säger också stolt "jag är vänstersosse". Om man inte säger något själv, är andra villiga att bestämma åt en.

Jag går ofta omkring i palestinasjal och anses väl av många vara vänster. Om jag då säger att jag röstade ja till EU och EMU, då blir det svårare att placera in mig. Då kan någon få för sig att jag är högersosse, (framför allt om de får höra mig prata om NATO).

Jag fick också höra att partivänner kunde ge varandra stämpel beroende på vem man jobbar för.

Varför denna iver inom partiet (och även i media) att cementera vänster och höger inom socialdemokratin? Vi är ett stort parti med bredd. Vi är inte bara ett parti, vi är en folkrörelse.

Kan man inte få vara vänster ibland och höger ibland beroende på sakfråga?

Kan man vara mittensosse? Och nu när vi ändock håller på med etiketter: varför inte lägga till en massa: regnbågssosse, kaviarsosse, facksosse, ssusosse, avantgardist, rebella... och bara för att jag ibland skriver att jag är sahlinist, behöver inte betyda att jag skriver under på allt Mona Sahlin tycker eller gör. I slutändan anser våra motståndare ändå att vi är betongsossar.

Vad jag vill ha sagt är att jag består av många delar, precis som alla andra och att det ibland går till överdrift, detta behov av att etikettera människor hit och dit. Jag kan inte ens ge mig själv en etikett.

Andra som skriver om vänster och höger inom socialdemokraterna:

Erik Laakso
Johanna Graf

Miljöpartiets dragningskraft

Varför Miljöpartiet drar till sig storstadsbor, unga kvinnor et cetera, har jag varit inne på förut (se nedan för ett axplock). Miljöpartiet har nämligen det. Vad det är har Rebella varit inne på i sin framtidsrapport.
-
MP har kommit långt i frågor som jag driver i mitt parti. Det gäller till exempel miljö och klimat, införandet av en samtyckeskrav i våldtäktsparagrafen och Ipred (ja, andra integritesfrågor också). Sedan har vi det där med interndemokrati inom partierna. Vid en jämförelse av S och MP, så har MP, å ena sidan, en organisation som underlättar, som lyssnar, som värnar sina medlemmar, medan S, å andra sidan, är en betongkloss, där åldersstrukturen är skrämmande och avskräckande (se bara hur nomineringsprocessen till listorna går till). Socialdemokraterna har en sjukdomsinsikt, men ledande Sossar vill inte göra något åt problemet. Moment 22.
-
Och Maria Wetterstrand... denna fantastiska, självsäkra, fenomenala, hänförande, underbara... Lovorden är många. Ni som känner mig vet att jag är Sahlinist, men Wetterstrand är något alldeles särskilt.
-
Nu ska inte sticka under stol med att en och annan Miljöpartist har försökt "locka över" mig till dem och jag har själv övervägt tanken många gånger, men jag är Sosse i själ och hjärta och kommer att fortsätta kämpa inom mitt parti. Jag är dock oerhört glad över att Miljöpartiet är vår samarbetspartner.
-
Maria Wetterstrand - De gröna ett naturligt hem för socialliberaler
-
Tidigare inlägg:
Stockholm, We've Got a Problem
La onda verde*
"Fortsätter utvecklingen finns inte det här partiet om tio-femton år"
En väckarklocka?
Personval fullt ut?
Partipolitisk terapi
Valrörelse
-
Foto: Fredrik Hjerling

Vänster- eller högersosse? Debatten är igång igen

Debatten denna gång drogs igång av min vän Jimmy Larsson-Hagberg och hans inlägg Det räcker med sosse. I inlägger skriver han bland annat:
-
Det finns ingen vänster inom (s). Det finns således inga ”vänstersossar”. Det hela är en bluff. Kanske inte en medvetet iscensatt sådan, men ändock en bluff. Det finns ingen höger heller, för den delen.” och “det räcker nämligen inte med att själv definiera sig som mer “vänster” (underförstått ”bättre”) än andra socialdemokrater för att det ska bli sant.
-
Därefter hakade Jonas Morian på med inlägget Vänsterromantik och fåniga etiketter:
-
För att det ska kunna finnas en någorlunda enhetlig ”vänster” inom socialdemokratin så måste det ju rimligen också finnas en ”höger”. Och i likhet med Jimmy Larsson-Hagberg så har jag aldrig under mina många år som aktiv socialdemokrat träffat någon som kallat sig ”högersosse”. Däremot har jag, precis som Jimmy, flera gånger fått detta glåpord kastat i ansiktet av partivänner.
-
Erik Laakso (som var med förra gången den här debatten var på tapeten, vilket jag återkommer till) skriver:
-
Enda sedan jag gick med i Socialdemokraterna 2002 har jag förbryllats av en, tydligen, uråldrig debatt om vem som är mest sosse och bäst sosse och vilka som är högersossar och vilka som är vänstersossar. Det huggs desperat inom det här partiet och många är de som anser sig vara lite bättre sossar än andra och de benämner ofta sig själva som vänstersossar.
-
Förra året skrev jag inlägget Vänster- eller högersosse?:
-
[...] Media har en förkärlek att prata om vänster- och högersossar och en och annan sosse säger också stolt "jag är vänstersosse". Om man inte säger något själv, är andra villiga att bestämma åt en. Jag går ofta omkring i palestinasjal och anses väl av många vara vänster. Om jag då säger att jag röstade ja till EU och EMU, då blir det svårare att placera in mig. Då kan någon få för sig att jag är högersosse, (framför allt om de får höra mig prata om NATO).Jag fick också höra att partivänner kunde ge varandra stämpel beroende på vem man jobbar för. Varför denna iver inom partiet (och även i media) att cementera vänster och höger inom socialdemokratin? Vi är ett stort parti med bredd. Vi är inte bara ett parti, vi är en folkrörelse. Kan man inte få vara vänster ibland och höger ibland beroende på sakfråga? Kan man vara mittensosse? Och nu när vi ändock håller på med etiketter: varför inte lägga till en massa: regnbågssosse, kaviarsosse, facksosse, ssusosse, avantgardist, rebella... och bara för att jag ibland skriver att jag är sahlinist, behöver inte betyda att jag skriver under på allt Mona Sahlin tycker eller gör. I slutändan anser våra motståndare ändå att vi är betongsossar.Vad jag vill ha sagt är att jag består av många delar, precis som alla andra och att det ibland går till överdrift, detta behov av att etikettera människor hit och dit. Jag kan inte ens ge mig själv en etikett.
-
Den gången skrev såväl Erik Laakso som Johanna Graf tänkvärda inlägg. Nu kanske någon säger "men din blogg heter ju HBT-sossen..." När jag började bloggade, var jag ny medlem i socialdemokraterna och var endast engagerad i HBT-socialdemokraterna. För mig kommer denna underbara S-förening alltid ha en särställning i mitt hjärta. Nu kan bloggen lika gärna heta Alexandra Einerstam.
-
Jag har aldrig förstått detta närmast maniska behov av att etikettera sin meningsmotståndare, eller -fränder för den delen. Är inte det mest rimliga att människor själva får avgöra vad man kallar sig? Jag har bloggat om detta flera gånger tidigare (bland annat här, här och här). Och dessvärre verkar det som att jag lär få fortsätta, skriver Morian slutligen i sitt inlägg och jag håller med honom. Ja vi får fortsätta blogga om detta varje gång som debatten får liv igen.
-
Andra som har bloggat på samma tema: Eva-Lena Jansson, arvidfalk, Johan Sjölander, arvidfalk(2), Bengt Silfverstrand
-
Under strecket:
Fast jag erkänner att jag blev förvånad över att höra att Morian valt att jobba på Attendo Care (han har tidigare jobbat på Forum för levande historia), men sedan tänkte jag till en extra gång. Alla måste betala hyra och räkningar och jag anser inte att det är fel att tjäna pengar (jag är mer kritisk till de som ser ner på de människor som har ett vanligt kneg, vilket jag kommer att skriva om i ett annat inlägg). Däremot behöver inte Morian på grund av sitt val av arbetsgivare hålla ett försvarstal om Attendo Care (vi träffades nämligen på ett mingel och jag såg väldigt skeptisk ut när han berättade om sitt nya jobb). Han är tvungen, i sin egenskap som informationschef, att tala sig varm om företaget.
-
Till syvende och sist har jag vunnit en tävling. Det var en artikel som handlade om att man kan hyra en kock och göra avdrag för "hushållsnära tjänst". Jag har inget emot hushållsnära tjänster (det tål att upprepas), men jag gillar inte när hushållsnära tjänster subventioneras på bekostnad av vård, skola och omsorg. I anslutning till artikeln fanns en tävling och den har jag nu vunnit. Jag har alltså vunnit en kock som kommer hem till mig och Åsa. Till saken hör att vi bor i en etta på 31 kvadratmeter och köket räknas som kokvrå. Varenda gång jag tänker på min vinst ler jag.

Mona Sahlin – en man fångad i en kvinnokropp?

Rörelsens kvinnor, grabbar och utdragssoffor
SOCIALDEMOKRATERNA Winberg, Ulvskog, Sahlin och helvetet

-

Vilken underbar rubrik till det Sanna Rayman skriver om i SvD och jag håller faktiskt med om en del som Rayman skriver. Ni som läser min blogg regelbundet vet ju att jag blir en smula orolig när jag är ense i någon fråga eller aspekt med någon som står långt till höger (till exempel Thomas Idergard, Barbro Hedwall eller Maria Abrahamsson)
-
Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, har Madeleine Albright sagt och det är den repliken som Rayman anspelar på i sin artikel/recension/analys när hon kommenterar Margareta Winbergs bok Lärarinna i politikens hårda skola och väver in Mona Sahlins motvilja att ha starka kvinnor i sitt entourage: Sahlin kan få svårt att hålla sig undan helvetets kvinnorum. Nästan alla hennes utnämningar i toppskiktet har hittills gått till män, skriver Sanna Rayman. I tidigare inlägg (här, här och här) har jag skrivit om att Sahlin bara väljer män. Nu visar det sig att Sahlin inte ens har varit passiv medlem i S-kvinnor:
-
Några av Winbergs mindre berömmande kommentarer om Mona Sahlin i boken har redan blivit omskrivna. Som när hon förklarar motståndet mot ­Sahlin bland ”kvinnoklubbisterna” med att Sahlin var ”grabbarnas kvinna”, som ”fått allt serverat” och ”inte ens varit passiv medlem i kvinnoförbundet”. Inför bataljer som denna är det omöjligt att inte fundera över den där avdelningen i helvetet. Vilka var det här som bröt mot devisen? [...] I dagarna har Marita Ulvskog meddelat sin avgång som parti­sekreterare och sin kandidatur till EU-parlamentet. Ulvskog och Sahlin har inte varit särskilt samspelta, men för att hålla ihop ­partiet måste Sahlin sannolikt välja någon annan ur vänster­falangen. Namnet på de flestas läppar verkar vara Peter Hultqvist – som är en man.
-
Trivs inte Mona Sahlin med kvinnor? Ser hon andra kvinnor som hot eller rivaler? Är Sahlin rädd att en och annan socialdemokratisk kvinna skulle ha starkare lyskraft, mer intelligens och bättre språk (vilket skulle innebära att Sahlin bleknar vid sidan av dessa kvinnor)?
-
På en arbetsplats, där jag jobbade ett tag, fanns en företagskultur som innebar att inkompetenta chefer anställde personer som var ännu mer inkompetenta. Istället för, som jag anser brukligt, anställa kompetent personal.
-
För att återgå till företagsvärlden, där få kvinnor har toppositioner. Det finns vissa kvinnor på toppositioner som agerar som män. Biologiskt sett är de fortfarande kvinnor men deras genus (sociala kön) är man. De anammar männens språk och klädsel. Dessa kvinnor är ”en i grabbgänget”. Varför gör de det? Vi lever i ett patriarkat. För att bli tagen på allvar i männens värld, måste man vara (eller bli) en man. Simone de Beauvoir utslitna ord ”man föds inte till kvinna man blir det” kan i Sahlins fall bli ”man föds inte till man, man blir det när man lever och verkar i partitoppen.
-
En annan queer teori jag har är att Mona Sahlin är en transperson. FTM (Female to male). En man fångad i en kvinnokropp och det är därför hon (han, den, det) trivs bäst i mäns sällskap.

Varför omger sig Sahlin bara av män (och då är det inte SÄPO-vakterna jag anspelar på)?
-------

Uppdatering:

Och bara därför såg jag Sahlin med två kvinnliga SÄPO-vakter idag (samtidigt som jag skrev detta inlägg varvid jag blev jätteröd i ansiktet). Hon skulle vara med i P4 Extra. Du kan lyssna på programmet här. Enligt Mona Sahlin själv har hon ett polyförhållande. Det är hon, Bosse och Bruce... Hon sa det själv i programmet (men skämtsamt)

-

... Och kom ihåg att jag är Sahlinist. Jag gillar Mona Sahlin, men jag kan fortfarande vara kritiskt mot hennes utrensningar och tillsättningar.

(Fotomontage: Expressen)