Att bygga ett möjlighetskapitalbolag

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Ovanstående siffror har jag hämtat från Johan Ulvenlövs blogg. I en debattartikel i Expressen skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin:

När det gäller resurser till ­opinionsbildning kommer fackföreningsrörelsen aldrig att kunna mäta sig med näringslivet. Vi har helt enkelt inte lika mycket pengar. Ändå är jag starkt hoppfull om fackets möjlig­heter att påverka och driva samhällsdebatten. De senaste årens teknikutveckling på medie­området och medborgarnas nya medievanor har förändrat förutsättningarna för att bedriva opinionsbildning.

Ja, jag håller med Lundby-Wedin och ingen är mer glad än jag att LO nu vill satsa 150 miljoner på att bygga ett "möjlighetskapitalbolag". Till Resumé säger Lundby-Wedin:
Vi satsar 150 miljoner kronor som ska göra det möjligt för duktiga entreprenörer som delar våra ideal att driva samhällsdebatten åt vänster.

Hej LO! Här finns jag, Alexandra Einerstam, till ert förfogande. Jag vill gärna ingå i ert möjlighetskapitalbolag!

Dock finns det ett motkrav - att entreprenören skall bli självförsörjande efter att ha fått startkapital av LO. Skälet till detta krav är mycket enkelt, det finns inte mer pengar nu. LO:s ibland myt­omspunna mediefond är just en myt. Vi måste satsa våra resurser där de gör störst nytta och våra satsningar måste leda till något varaktigt, skriver Lundby Wedin i Expressen.

2010 fanns det cirka en miljard kronor i tillgångar i LO Media AB, så det där med "inga mer pengar" är, i mina ögon, en sanning med modifikation. Vidare finner jag det märkligt att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tvingas flytta från Norra Bantorget (där det har legat i över hundra år). Magnus Ljungqvist skriver:

LO har beslutat sluta betala för arkivets nuvarande [uppdatering 15.41]
lokaler. Det är inte ett dödshot, men uppenbarligen allvarligt. När arbetarerörelsens fackliga gren inte längre förstår att hålla sin historieskrivning nära sig så är det ett symtom på något. Mest troligt att man inte längre ser framför sig att man kommer skriva historia.

När regeringen Reinfeldt ägnar sig åt historierevisionism, är det av största vikt att satsa just på ARAB. Högern kommer inte att skriva vår historia!

Även Arbetarrörelsens tankesmedja rustas ner. Jag vet inte om nedrustning av tankesmedjan är av ondo. Den har i likhet med Dagens Arena inte nått ut (vilket jag kommer till längre ner i inlägget). Missförstå mig rätt - jag anser att tankesmedjor, stiftelser och andra fora som främjar socialdemokratisk idé- och politikutveckling behövs. Vad beträffar Arbetarrörelsens tankesmedja är jag av följande uppfattning: riv upp, gör om, gör rätt, vilket också LO verkar göra i fallet Dagens Arena.

Vi har redan gått in och stöttat debattsajten Dagens Arena. När det handlat om tidningar har vi stupat så många gånger förr. Men när vi går igång med fonden ska det vara ganska få begränsningar. Idéerna ska avgöra, säger hon också till Resumé. I mitt inlägg S behöver fler plattformar skriver jag:

Dagens Arena i all ära, men hur mycket pengar arbetarrörelsens än pumpar in i Dagens Arena, har den idag inte förmåga att nå de breda väljarleden. Den når heller inte ut till opinionsbildare och desocialdemokratiska gräsrötterna. Vad vi behöver är en motsvarighet till Huffington Post. Vi behöver vidarenya, fräscha opinionsbildare som kan och vågar dra ut tankebanorna i tangentens
riktning.

Ett är dock säkert - jag är mycket nyfiken på LO:s möjlighetskapitalbolag och vilka som får ta del av de 150 miljoner kronorna.

[Recension] Hopsnackat - folkrörelse på arbetsplatsen

Jag har vid ett antal tillfällen lyssnat till Frances Tuuloskorpi då hon berättat om Folkrörelselinjen - hur man samlar den kollektiva styrkan på arbetsplatsen. Senast var i våras då min fackklubb för brevbärare på Posten bjöd in Tuuloskorpi till att prata på en ombudskonferens där vi skulle planera en gemensam aktion på våra arbetplatser i klubbområdet i Södra Stockholm. Tuuloskorpi är väldigt inspirerande att lyssna på och hon har många tips på bra strategier för att få med sig alla på arbetsplatsen, även de timanställda vikarierna som lätt glöms bort i sådana sammanhang. Tuuloskorpi är noga med att hela tiden påminna om folkrörelsens perspektiv:

Om de som står längst bak kommer i rörelse, så driver de alla andra framför sig.

Förra året recenserade HBT-sossen antologin Efter ett kvartssekel av nederlag, i vilken Tuuloskorpi är en av de deltagande författarna. Nu har hon samlat ihop material till en egen antologi, Hopsnackat. Boken är första delen i en planerad serie på temat Folkrörelse på arbetsplatsen, och är en antologi med 35 berättelser om på lokal facklig kamp på olika typer av arbetsplatser. Det är anonyma berättelser om kollektiva aktioner i allt från restaurangkök, sopåkerier och bilfabriker till den fantastiska berättelsen om de anställda på en bingosite. De hade aldrig träffat varandra utom på nätet, den fackliga traditionen var lika med noll, och de lyckades ändå gemensamt agera mot arbetsgivaren så att de allihop fick upp sin lön.

Min favorit är historien om storköket där chefen ändrade rutinerna för hur personalen skulle packa maten utan att lyssna på argumenten från de som utförde arbetet om att det faktiskt inte fungerade att jobba på det nya sättet. Chefen menade då helt enkelt att de skulle jobba snabbare. Personalen kom gemensamt överens om att de skulle lyda chefens order om tillvägagångssätt till punkt och pricka, vilket fick till följd att allting blev väldigt försenat och chaufförer och dagispersonal som väntade på sina leveranser dök upp och frågade vad som pågick. Chefen kom in och skrek "Det här är det värsta jag varit med om under mina trettio år som chef!" Jag undrar när, om någonsin, den chefen insåg att det faktiskt var sig själv han kritiserade i sitt utbrott? Historien slutar med att personalen fick återgå till sina gamla, fungerande rutiner.

Förutom berättelser om kollektiva aktioner gentemot arbetsgivaren innehåller antologin även flera bra tips på lokal facklig verksamhet för att fånga upp medlemmarnas frågor och åsikter. Ett exempel är fackstugan, där personer från klubbstyrelsen på utsatta timmar sitter i fikarummet och lyssnar på vad medlemmarna har att säga och diskuterar aktuella frågor. Ett annat exempel kommer från en brödfabrik där alla medlemmar turas om att vara kontaktombud en månad i taget. Gränserna mellan förtroendevald och "vanlig" medlem suddas ut och istället blir alla fackligt aktiva när hela arbetsplatsen flyttar in i facklokalen.

Jag noterar även med glädje att min favoritpoet för tillfället, Jenny Wrangborg, bidragit till antologin med dikten Beslutet.

Med jämna mellanrum håller jag medlemsutbildningar om fackets grunder samt grundutbildning för nya förtroendevalda. En åsikt som vi ofta får höra är att facket är dåliga på att berätta vad vi gör och när vi har lyckats få igenom något. Medlemmarna behöver få veta vad facket gör. Den här boken är full av sådana berättelser som fungerar som inspiration för det lokala fackliga arbetet så att vi därute kan skapa våra egna berättelser.

Hopsnackat är en enda lång uppvisning i fackföreningsrörelsens gamla motto: Förenade vi stå - söndrade vi falla! Jag rekommenderar den varmt till alla som vill ha tips och inspiration för hur ni kan utveckla den fackliga verksamheten lokalt ute på arbetsplatserna.

LO-tidningen har recenserat boken här.

Åsa Einerstam

Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti

Åsa Einerstam

Endast två arbetare i Moderaternas riksdagsgrupp och ändock hade M mage att i 2010 års valrörelse framställa sig som det enda arbetarpartiet. I en debattartikel i LO-tidningen skriver Kajsa Borgnäs bland annat:

Moderaternas försök att framställa sig som det nya (eller enda) arbetarpartiet är naturligtvis djupt ohederligt, men när de säger att det är ett parti ”för dem som arbetar”, inte för det goda arbetet, för full sysselsättning, för rätten till arbete eller något ditåt, utan just ”för dem som arbetar”, så är de rakt igenom ärliga.

Det nya eller enda arbetarpartiet ser inte till arbetarens bästa. Även om retoriken är ny, är politiken samma, gamla mörkblå politik. Det är arbetsgivarens väl och ve som är i fokus (på bekostnad av just arbetarna och deras lagstadgade rättigheter).

I morgon släpper Arbetarrörelsens Tankesmedja rapporten Regeringen undergräver anställningstryggheten. Rapporten kommer inte med något nytt, utan ska snarare ses som en sammanställning av regeringens angrepp på anställningsskyddet. Saxat från rapporten:

Efter den borgerliga regeringens makttillträde 2006 har reglerna för tidsbegränsade anställningar väsentligt förändrats, så att de i dag inte uppfyller det krav som EU ställer för att en sådan anställningsform inte ska missbrukas av arbetsgivare. Det är just tryggheten som har urholkats med Alliansens ändringar i LAS då arbetsgivare nu oinskränkt kan växla mellan olika visstidsanställningar.

För mig som arbetare är det stor skillnad på att ha en tidsbegränsad anställning istället för en tillsvidareanställning. Det kan medföra praktiska problem när jag till exempel ska ta ett lån eller gör uttag av semester, men i grunden handlar det ju om min trygghet.

Den mest otrygga anställningsformen är provanställningen, som kan sägas upp vid vilken tidpunkt som helst utan att arbetsgivaren behöver ange några objektiva skäl för detta. Självklart skall det finnas möjlighet för såväl arbetsgivare som arbetstagare att få en prövotid för såväl en ny anställd som ett nytt jobb. Sex månader är en rimlig tid att göra denna bedömning. Nu vill dock regeringen Reinfeldt förlänga provanställningen till 12 månader. Högerregeringen med "det enda arbetarpartiet" i spetsen vill dessutom att personer under 23 år ska ha något som regeringen kallar för lärlingsprovanställning som är upp till 18 månader. Varför? Behöver verkligen arbetsgivaren så lång tid på sig att bedöma om arbetstagaren är lämplig för jobbet eller inte?

Som om det inte vore nog med ovanstående, så vill regeringen Reinfeldt ändra regelverket beträffande tvist vid uppsägningar. Enligt dagens regler betalar arbetsgivaren lön till den uppsagda fram tills dess att tvisten prövats i domstol. Moderaterna vill ändra reglerna så att den uppsagda under denna process istället erhåller ersättning från a-kassa. Återigen går regeringen arbetsgivarens ärenden och arbetstagaren är den som blir lidande. Regeringen ger arbetsgivaren ekonomiska möjligheter att frångå kravet på saklig grund vid uppsägning, eftersom det inte kommer att kosta lika mycket att bryta mot detta. Mer pengar i kistan för arbetsgivaren.

I de fackliga medlemsutbildningarna får deltagarna lära sig något som kallas för de fem värnen mot marknadskrafterna:

Värn 1. Full sysselsättning
Värn 2. Aktiv arbetsmarknadspolitik
Värn 3. Hög arbetslöshetskassa
Värn 4. Ett starkt anställningsskydd
Värn 5. Rikstäckande kollektivavtal

Dessa värn är till för att löntagarna skall kunna hålla samman och inte tvingas bryta det fackliga löftet.

Detta inlägg handlar just om regeringens angrepp på värn 4. De som har trygga anställningar hotar inte det fackliga löftet. Dessa personer blir med regeringen Reinfeldts politik färre, vilket är precis vad regeringen vill. Ändringarna som Reinfeldt & Co. har gjort (och de ändringar som planeras) har bara ett syfte - att knäcka den svenska modellen.

Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti!


Åsa Einerstam, fackligt förtroendevald i SEKO
Alexandra Einerstam

[Uppdatering]
Ser i efterhand att Löntagarbloggen har skrivit ett inlägg som heter Instruktionsbok till hur man river ner fackliga värn - Del 1. Väl värt att läsa!

Tanksmedjans rapport i sin helhet.

Kan LAS-hatarna föra "intellektuellt skarpa resonemang" om LAS?

I Dagens Industri har LO:s avtalssekreterare, Per Bardh, skrivit en artikel med rubriken Vi vill göra upp om LAS. Rubriksättningen gör mig orolig och jag skyndar mig till ingressen:

Låt oss resonera om vad LAS har för funktion, vad arbetsgivarnas problem egentligen är och hur vi ska kunna ­föra intellektuellt skarpa resonemang, skriver Per Bardh, LO, på DI Debatt.

Bardh och LO vill tillsätta en arbetsgrupp, där Svenskt Näringsliv ingår. Detta för att bland annat göra upp med myter och hörsägen och medvetna missuppfattningar. Min spontana reaktion fick bli rubriken på detta inlägg.

På HBT-sossen har vi tidigare skrivit om angreppen på LAS från borgerligt håll och från arbetsgivarsidan, bland annat inlägget LAS-hatarna och lögnerna. Kan verkligen LO och LAS-hatarna komma överens om LAS? LAS-hatarna sprider medvetet (eller omedvetet?) lögner om LAS. Bardh tar till exempel upp LAS inverkan på ungdomsarbetslösheten i sin artikel.

Tanken är god herr Bardh, men tillåt mig att vara skeptisk.

Andra på samma tema: LO-tidningen, Ekonominyheter, SvD, DN, Peter Högberg, Magnus Andersson (C)
Tidigare inlägg: Hur eniga är egentligen alliansen?, Ska HR-direktörer på Public service uttala sig om LAS? , Las-hatarna och ungdomsarbetslösheten, Handels varslar om strejk, Regeringens förändringar i LAS strider mot EU-rätten

Jag vill se ännu mer facklig-politisk samverkan

Bilden är hämtad från IF Metall

Genom facklig-politisk samverkan kan fackföreningarna såväl stötta som påverka Socialdemokraterna. Detta för att besluten som tas i riksdagen ska bli så bra som möjligt för LO-medlemmarna - i samhället och i arbetslivet. Den facklig-politiska samverkan mellan fackföreningar inom LO och Socialdemokraterna bygger på gemensamma värderingar om vilket samhälle vi vill ha och vägen dit.

Motsvarande samverkan sker på den högra sidan, där arbetsgivarna, via organisationer som till exempel Svenskt Näringsliv, påverkar de borgerliga partierna.

Gång efter annan höjs röster, främst från högerhåll, att fackföreningsrörelsen ska stå utanför partipolitiken. Nu senast i en debattartikel i DN. Tänk därför bort bildens röda pilar. Om facket, å ena sidan, inte samverkar med Socialdemokraterna kan facket inte påverka den förda politiken. Arbetsgivarna, å andra sidan, kommer att fortsätta sina relationer med de borgerliga partierna och på så sätt påverka de politiska besluten. Det blir en maktförskjutning till löntagarnas nackdel.

Exempel på högerns agerande fick vi se redan under den förra mandatperioden då Arbetsmiljöverket fick minskade resurser, Arbetslivsinstitutet lades ned och kraven på arbetsgivarna sänktes. För några dagar sedan presenterade Tobias Billström en ny handlingsplan för arbetsmiljö. Handlingsplanen saknar de avgörande förbättringar som krävs för att alla ska få en trygg och säker arbetsmiljö. Om Billströms rapport sade LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist följande:

Förhållandena på våra arbetsplatser gör att människor slås ut från arbetslivet.
Det blundar de borgerliga partierna för.

Nu har borgarna fått förnyat förtroende och vad som händer den kommande mandatperioden kan jag bara spekulera i. Vad tänker regeringen Reinfeldt göra med till exempel LAS, med tanke på LAS-hatarna inom regeringen ( se här och här för exempel)?

Därför är jag av den åsikten att den facklig-politiska samverkan bör stärkas. Jag vill med andra ord se ännu mer facklig-politisk samverkan de kommande åren.

Fler som skriver på samma tema är: Peter Högberg, Alliansfritt Sverige, Johan Westerholm, Björn Andersson, Martin Moberg och Annika Högberg

Den svenska modellen

Den svenska modellen

View more documents from Einerstam.

Gravedigger

Handlar inlägget om en skräckfilm eller arkeologer (som skämtsamt kallas dödgrävare)? Nej, detta inlägg vill uppmärksamma SEKO:s nya kampanjsajt Svenska modellens Dödgrävare:

Vår svenska välfärds- och arbetsmarknadsmodell är hotad. Det är inte längre
självklart att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige. Det är inte heller
självklart att vi gemensamt ska äga viktiga företag som exempelvis Posten och
SJ. Och dessutom monteras den gemensamma vården, skolan och omsorgen ned och
privata vinstintressen tar över. Bakom denna utveckling finns personer som
driver på besluten. Vi vill uppmärksamma detta genom att utnämna ”Svenska
modellens dödgrävare”. Och det är du som nominerar! Nominera en person som
aktivt jobbar för att montera ned den svenska välfärds- och
arbetsmarknadsmodellen. Kom ihåg att motivera din nominering.

Så, så... gå genast in på kampanjsajten och nominera din kandidat till Svenska modellens dödgrävare.

Åsa Einerstam

Resultatet från Stockholmsmodellen

Nu har äntligen resultatet från enkäten till Stockholmsmodellen offentliggjorts, du kan se det här. Dels redovisas LO-medlemmarnas svar och vilka tre frågor som är viktigast för respektive förbund, dels får vi ta del av partiernas svar på de olika frågorna. Föga förvånande är det de röd-gröna partierna som presenterar flest ja-svar.

Åsa Einerstam

Avtal klart för Handels

Saxat från Handels pressmeddelande:

För butiksanställda utfaller en löneökning om 470 kronor per månad den 1 april 2010 och ytterligare en löneökning om 501 kronor per månad den 1 april 2011. För lageranställda utfaller en löneökning om 405 kronor per månad den 1 april 2010 och ytterligare en löneökning om 425 kronor per månad den 1 april 2011. Summorna gäller heltidanställda.

Parterna har en gemensam uppfattning att bemanningsföretag kan vara ett komplement till ett företags ordinarie verksamhet. Parterna är överens om förstärkt företrädesrätt vid återanställning.

Tidigare inlägg: Handels varslar om strejk, Ska regeringens misslyckade jobbpolitik drabba medlemmarna i Handels?

Ska regeringens misslyckade jobbpolitik drabba medlemmarna i Handels?

Igår skrev jag att Handels varslar om strejk. Idag uttalar sig Malin Siwe i DN om Handels varsel. Hon skriver bland annat:

Förra veckan var 246 919 personer helt arbetslösa och anmälda hos Arbetsförmedlingen. Ytterligare 186 029 människor hade aktivitetsstöd och deltog i program, nästan dubbelt så många som i fjol. När LO-förbundet Handels talar om sina krav är det som om alla dessa människor inte finns, som om Sverige raskt närmade sig toppen av en högkonjunktur med arbetskraftsbrist. Man vill ha förstärkt rätt till heltid och tillsvidareanställning, 3,7 procent mer till butiksanställda och 2,6 för lagerarbetare. På ett år.

Orimliga krav? Nej. Ta bara kravet på rätt till heltid. Malin Siwe borde läsa rapporten Varför har kvinnor lägre löner och kortare arbetstider?, författad av Stefan Carlén är ekonom och utredare på Handels.

Saxat från Proletärens intervju med Carlén:

Det vanligaste argumentet mot heltidstjänster inom detaljhandeln är att det skulle bli mycket svårt att lägga scheman om alla jobbade heltid. Men Stefan Carlén visar att det går att lösa.

– Inom manligt kodade branscher som radio- och tv-försäljning finns det nästan bara heltider, medan kvinnorna i klädbutikerna jobbar deltid. Men affärerna har samma öppettider. På Hennes & Mauritz arbetar männen på lagret heltid, medan kvinnorna i butikerna jobbar deltid. Om bara män hade arbetat i livsmedelshandeln så hade man löst det. Även vi i facket borde ta på oss ansvaret att fundera över lösningar.

Stefan Carlén blir upprörd över arbetsgivarnas argument att sysselsättningen skulle minska med fler heltider.

– Vi måste vara för en organisatorisk förändring för att ta bort dåliga jobb. Den dagen då direktörerna på Svenskt Näringsliv går ner på deltid för att öka sysselsättningen ska jag tro på dem. Det är alltid lågavlönade kvinnor som ska ta smällarna.

– Jag är övertygad om att vi kan ta bort deltidsarbetet och att det istället skulle leda till högre sysselsättning och en bättre matchning på arbetsmarknaden.

Han menar att anställningsformerna inom detaljhandeln med deltid och timanställning handlar om ett utnyttjande av kvinnor, ungdomar och invandrare.

– Arbetsgivaren har skapat en reservarmé av arbetskraft åt sig själv. Det är samma gamla klassamhälle. Och arbetarna hamnar i en jättejobbig social situation.

Sedan kan man ju alltid ställa sig frågan - varför regeringen Reinfeldt misslyckade jobbpolitik ska drabba medlemmarna i Handels?

Tidigare inlägg: Avtalsrörelsen 2010

DN om strejken.

Handels varslar om strejk

Handels varslar om strejk med start på skärtorsdagen den 1 april. Saxat från Handels pressmeddelande:

Syftet med varslet är att sätta press på arbetsgivarna för att komma vidare i förhandlingarna.

- Vår uppgift är att uppnå ett så bra avtal som möjligt för våra medlemmar och det är vår målsättning att lyckas med detta innan det nuvarande avtalet går ut. Vi tvingas nu att varsla för att få fart på förhandlingarna. Varslet är avsett att sätta press på motparten att börja förhandla på allvar, säger Lars-Anders Häggström, ordförande i Handels.

Svensk Handel har avvisat alla förslag från facket.

Handels kräver en löneökning för heltidsanställda på minst 745 kronor per månad för butiksanställda och minst 620 kronor för lageranställda. Handels vill förstärka rätten till heltid och tillsvidareanställning. Handels vill begränsa arbetsgivarnas möjlighet att kringgå LAS genom att använda inhyrd arbetskraft.

Orimliga krav? Inte för fem öre.

Tidigare inlägg: Avtalsrörelsen 2010
SvD och Aftonbladet har också skrivit om detta.

Svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige

Vår svenska modell bygger på att det finns starka parter på arbetsmarknaden som
sluter rikstäckande kollektivavtal om löner och andra anställningsvillkor. Det
är en modell som varit framgångsrik, men som vi nu ser hotas. Den borgerliga
regeringen talar gärna väl om den svenska modellen men agerar i praktiken för
att slå sönder den, Wanja Lundby-Wedin, ordförande
LO.

Ställ upp för kollektivavtalen!

Idag onsdagen den 17 mars manifesterar hela fackföreningsrörelsen för att visa sitt stöd för kollektivavtalen. Manifestationen genomförs mellan kl 14-15 på Sergels Torg.

LO:s avtalssekreterare Per Bardh och Byggettans ordförande Johan Lindholm håller tal. Kaffe och bullar serveras från kl 13.30. För musikunderhållningen står coverbandet 40+ som har sina rötter i den rockmusik som producerades under 70- och 80-talet.

Vi vill uppmana så många som bara möjligt att delta. Vi står enade i kampen för kollektivavtalen. Det är viktigare än någonsin att vi manifesterar för kollektivavtalets betydelse.

Avtalsrörelsen 2010

Regeringen Reinfeldt har under mandatperioden försökt att krossa den svenska modellen, genom att angripa dess tre ben: partsrelationen på arbetsmarknaden, vilken kännetecknas av en hög, facklig organisationsgrad; det obligatoriska och generella socialförsäkringssystemet, vilket bygger på principen på inkomsbortfall; grundläggande välfärdstjänster som barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård, i stor utsträckning betalas via skattsedeln och utförs av offentliga huvudmän, vilka är kommuner och landsting. Välfärdstjänster fördelas efter behov och på lika villkor och skiljer sig från andra modeller, då hela befolkningen omfattas av systemen.

Ett mål för högern har varit och är att etablera en låglönemarknad.

Den tydligaste motmakten mot den Moderatstyrda regeringens politiska inriktning stod fackföreningsrörelsen för under avtalsrörelsen våren 2007. De avtal, som omfattade hela perioden 2007-2010, gällde bland annat höjda lägstalöner och satsningar på lågavlönade kvinnodominerade områden. Högerns mål motverkades effektivt genom dessa avtal. Nu är det dock dags igen. Just nu pågår en maktkamp om hur det framtida samhället ska organiseras. I skrivandets stund står parterna långt ifrån varandra.

LO-facken sade i helgen nej till till medlernas senaste bud i avtalsrörelsen. Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström har, i detta känsliga läge, gett sig in i debatten om den kärvande avtalsrörelsen. Till SR/Ekot säger han att han är djupt oroad över industrifackens tonläge:

Sverige och svensk industri befinner sig fortfarande i en mycket djup kris,
krisen är lika djup som i början på nittiotalet och då kan man inte hålla på, på
det här viset [...] För det första har man ett högt uppskruvat tonläge, nu
början man på allvar hota med att kasta ut Sverige i en allvarlig konflikt.

LO:s ordförande, Wanja Lundby-Wedin, är med rätta kritisk till Bäckströms uttalande och säger till SvD:

Man går inte ut i media och gör ned den andra parten, det skapar bara ilska.
[...] Det här bidrar inte till att enklare hitta en lösning.

Att inget har ändrat sig sedan Olof Palmes tid visar talet ovan tydligt. Glöm dock inte att You got the power:



Relaterat: LO-normen: förhandlaren är en man. Kristian Krassman skriver att Bäckström tar till krokodiltårarna. Martin Moberg undrar om vi är på väg mot strejk.

Stefan Löfven om att kringgå företrädesrätten

LAS-hatarna och lögnerna

På HBT-sossen har vi tidigare skrivit om angreppen på LAS från borgerligt håll och från arbetsgivarsidan (se nedan). Dessa försöker med dårars envishet och många lögner få oss att tro att Lagen om anställningsskydd är av ondo och vidare något som borde avskaffas. I detta inlägg granskar jag två av dessa lögner om LAS.

-
Lögn: Det är LAS fel att ungdomarna inte får jobb.
Den främsta LAS-hataren av dem alla är Centerns partiledare Maud Olofsson. Om och om igen upprepar hon att vi måste förändra LAS för att de unga skall kunna få jobb. Olofsson vill till exempel att små företag skall kunna undanta fler personer från turordningslistan vid uppsägningar, och menar att anställningsår är en sak, kompetens en annan. Att Maud Olofsson och de andra LAS-hatarna i själva verket ropar varg visade sig bland annat hösten 2009, när Eva Fagerberg och Ursula Berge från Akademikerförbundet SSR presenterade sin undersökning baserad på SCB:s statistik.

Vad Maud Olofsson glömmer när hon säger att anställningsår är en sak, kompetens en annan, är att kompetens redan finns med som en parameter i LAS § 22. Vid omplacering efter turordningslistan kan arbetsgivaren kräva att arbetstagaren har ”tillräckliga kvalifikationer” för att komma ifråga för fortsatt arbete. Det är arbetsgivaren som bestämmer vad dessa tillräckliga kvalifikationer är. Att kompetens dock icke kan jämställas med ”snabbhet” fick vi i Posten bevis på häromveckan när tvisten om de sex anställda i Umeå slutade med att Posten fick dra tillbaka uppsägningarna.

-

Förutom att ungdomarna påstås vara missgynnade av LAS anser Svenskt Näringsliv, tidigare Svenska Arbetsgivareföreningen, även att företagen på grund av lagstiftningen blir av med nödvändig kompetens då de vid uppsägningar inte ensidigt får välja vilka som skall vara kvar. Enligt en undersökning gjord av Fackförbundet GS är detta dock även på mindre företag där undantagsreglerna är tillämpningsbara inte något problem. Arbetsgivare på små arbetsplatser med upp till tio anställda kan redan göra två undantag från turordningen. Och på större arbetsplatser enas facket och arbetsgivarna ofta om så kallade avtalsturlistor med annan ordning än den lagen föreskriver.

Fackförbundet GS har undersökt samtliga varsel mellan juli 2008 och den sista februari 2009 på arbetsplatser som tillhörde dåvarande Skogs- och träfacket. Totalt varslades 6.726 anställda på 785 arbetsplatser och i de flesta fall ledde varslen också till uppsägningar. Nästan alla företag med mindre än tio anställda följde lagens princip, sist in först ut, utan att göra undantag. På större företag följde 58 procent lagens turordning, medan 42 procent gjorde avsteg genom lokala förhandlingar. I bara fem fall misslyckades parterna med att komma överens om turordningen lokalt och fick begära hjälp av de centrala parterna. ”Det här visar att lagen om anställningsskydd inte är något problem vid uppsägningar. Fackklubbarna är också intresserade av att företaget går bra och tar ansvar för att göra undantag då det behövs. När arbetsgivarna kritiserar LAS är de i själva verket ute efter att få hela makten att bestämma själva”, säger Tommy Andersson, GS avtalssekreterare.

-

Inte ens Svenskt Näringslivs egen undersökning om undantagsregeln och småföretagen visar att lagstiftningen utgör något stort problem för arbetsgivarna. Peter Skogman Thoursie, docent i nationalekonomi, menar att det är en myt att sist-in-först-ut skulle försvåra för företagen att behålla nyckelpersoner och göra att de anställer färre. Thoursie har åt Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering varit med och gjort en studie som grundar sig på alla anställningar och avgångar mellan 1999 och 2002, dvs både före och efter införandet av undantagsreglerna.

-
Slutsatsen är att undantagsreglerna i stort sett inte förändrade någonting. Anställningarna ökade inte och uppsägningsmönstret förändrades inte – möjligen kan det vara så att något fler över 55 år sägs upp. Om företagen hade stora problem med anställningsreglerna så skulle vi ha sett stora effekter när undantagsregeln för småföretag infördes. Det kan vi inte, säger Thoursie till LO-tidningen.

-

Till syvende och sist handlar LAS-debatten om att arbetsgivarna vill ha hela mandatet att sparka folk, helt efter sitt eget godtycke och utan att behöva förhandla om detta med fackliga organisationer.
-

1864 infördes sk ”näringsfrihet” i Sverige, och de få regleringar i arbetsrätten och det begränsade anställningsskydd som funnits sedan skråtiden försvann helt. Industrialiseringen ledde till massinvandring till städerna. På fabrikerna utnyttjades arbetarna till det yttersta, anställningen låg helt i arbetsgivarens händer och man kunde bli av med jobbet i en handvändning. Det var under denna period som de första fackföreningarna såg dagens ljus. Långsamt lyckades vi i arbetarrörelsen efter många år av facklig och politisk kamp bygga upp ett system med regler och lagar till skydd för den anställde, för att man inte skulle kunna bli satt på bar backe helt plötsligt och efter arbetsgivarens godtycke. Vi tog oss ifrån detta. Varför skall vi då rulla hjulen tillbaka?

Åsa Einerstam

Tidigare inlägg om LAS: Hur eniga är egentligen alliansen?, Ska HR-direktörer på Public service uttala sig om LAS? , Las-hatarna och ungdomsarbetslösheten

Boktips: Angreppet på det fackliga löftet

Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin

och under några omständigheter
arbeta på sämre villkor
eller till lägre lön
än det vi nu lovat varandra.
Vi lovar varandra detta
i den djupaste insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav

Nu finns boken Angreppet på det fackliga löftet att ladda ner i sin helhet på nätet. Boken beskriver på ett humoristiskt och pedagogiskt sätt hur regeringen Reinfeldts politik slår mot löntagarna.

Relaterat: LO-normen: förhandlaren är en man

LO-normen: förhandlaren är en man

Igår låg LO-tidningen som vanligt i vår fastighetsbox. I år löper många avtal ut och skall således omförhandlas.

Regeringen Reinfeldt har under mandatperioden försökt att krossa den svenska modellen, genom att angripa dess tre ben: partsrelationen på arbetsmarknaden, vilken kännetecknas av en hög, facklig organisationsgrad; det obligatoriska och generella socialförsäkringssystemet, vilket bygger på principen på inkomsbortfall; grundläggande välfärdstjänster som barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård, i stor utsträckning betalas via skattsedeln och utförs av offentliga huvudmän, vilka är kommuner och landsting. Välfärdstjänster fördelas efter behov och på lika villkor och skiljer sig från andra modeller, då hela befolkningen omfattas av systemen.

Ett mål för högern har varit och är att etablera en låglönemarknad.

Den tydligaste motmakten mot den Moderatstyrda regeringens politiska inriktning stod fackföreningsrörelsen för under avtalsrörelsen våren 2007. De avtal, som omfattade hela perioden 2007-2010, gällde bland annat höjda lägstalöner och satsningar på lågavlönade kvinnodominerade områden. Högerns mål motverkades effektivt genom dessa avtal. Nu är det dock dags igen. Just nu pågår en maktkamp om hur det framtida samhället ska organiseras. I skrivandets stund står parterna långt ifrån varandra.

Vilka är det då som förhandlar? LO-fackens förhandlingsansvariga är alla män: Per Bardh, Törbjörn Johansson, Ronny Wenngren, Magnus Pettersson, John Haataja, Mats Hansson, Veli-Pekka Sälkkälä, Håkan Pettersson, Thomas Bjelkerud, Mikael Johansson, Matts Jutterström, Sven-Olof Hellman, Tommy Andersson, Gerald Lindberg och Lars Lindgren. Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Till LO-tidningen säger Ulla Lindqvist:

– De avtalssekreterare vi har är bra, men ur demokratisk synpunkt är det viktigt att alla är representerade och att det finns kvinnor på alla poster, säger hon.
Att män dominerar förhandlingsarenan tror Ulla Lindqvist beror på en lång tradition inom facket. De tyngsta uppdragen, och dit räknas avtalssekreteraren, har traditionellt gått till män.
– Det finns en bild av att det ska vara bestämda typer som slår näven i bordet, säger hon.

Det ser onekligen illa ut, när LO:s avtalssekreterare alla är män medan våra motparter kontrar med 40 procent kvinnor. Tror inte LO-facken att även en kvinna kan vara bestämd och slå näven i bordet?

Rödgrönt löfte: Lavallagen rivs upp vid valseger (Del II)

S, V och MP vill riskera den svenska modellen. Så börjar en replik i SvD, författad av fyra riksdagsledamöter från M, C, FP och KD. Den Moderatstyrda regeringen hävdar att de vill slå vakt om den svenska modellen, men den politik som drivs från Rosenbad är medvetet inriktad på att knäcka den svenska modellen. De har inte lyft ett finger för att försvara den. De har inte vidtagit några som helst åtgärder för att värna om kollektivavtalsmodellen efter Lavaldomen i EG-domstolen.

-

Det språk som artikelförfattarna använder sig utav är naturligtvis reinfeldska. Det är också genom användandet av reinfeldtska, som den Moderatstyrda regeringen kan avveckla den aktiva arbetsmarknadspolitiken och föra ett krig mot facket, utan att vi ser högljudda protester. den nuvarande regeringens strategi med att försvaga parterna gör arbetsmarknaden mindre stabil. Det skadar på sikt alla.

-

Reinfeldtskan, som PR-byrån Moderaterna lanserade med buller och bång för några år sedan i och med "det nya arbetarpartiet" (vilket är skrattretande i sig, då Moderaterna är ett parti som saknar arbetare), har annars varit en formidabel framgång, vilket jag har skrivit om i inlägget Reinfeldtska för nybörjare. Det används av såväl media som Moderaternas huvudmotståndare Socialdemokraterna.

-

I inlägget PR-byrån Moderaterna versus Svenska akademins ordlista skriver jag:

-

Även om reinfeldskan redan nu används flitigt, tror jag ändock att det Moderata nyspråket befinner sig i inkubationsstadiet (vilket jag har skrivit om i ett tidigare inlägg). Vi kommer således, inför och under valrörelsen 2010, att få se en retorisk epidemi av sällan skådat slag.-För att vaccinera sig mot den kommande retoriska epidemin läs artikeln Med nyspråk mot 2010, Det sovande folket (som du kan läsa i sin helhet här) och Åtta år med Reinfeldt.

-

S, V och MP vill riskera den svenska modellen? Bullshit! På Rebellas blogg vill jag, i detta sammanhang rekommendera två inlägg - Tankar om moderat valstrategi och Hej Moderat, roligt att du hittat hit!

-

Tidigare inlägg: Rödgrönt löfte: Lavallagen rivs upp vid valseger

Posten backar

Idag kom äntligen beskedet. Posten backar i de centrala förhandlingarna och de sex trotjänarna vid Umeå Postterminal blir kvar. Jag och många av mina kollegor är mycket glada över beskedet. SEKO har skött sitt uppdrag, facklig kamp lönar sig!

Förenade vi stå, söndrade vi falla!

Åsa Einerstam

Media: SEKO, SVT, LO-tidningen, Presskontakt.se

Rödgrönt löfte: Lavallagen rivs upp vid valseger

Regeringens lagförslag efter Lavaldomen öppnar för lönedumpning och illojal konkurrens. Om vi inte lyckas stoppa förslaget nu kommer vi, om vi vinner valet, att riva upp lagen. Det skriver Sven-Erik Österberg (S), Josefin Brink (V) och Ulf Holm (MP) idag på SvD Brännpunkt. De skriver vidare:

-

Efter Lavaldomen har regeringen, trots att den talar om den svenska kollektivavtalsmodellens förträfflighet, inte lyft ett finger för att försvara den. Inte ens under det halvår då Sverige var ordförandeland för EU tog Reinfeldt och Littorin ett enda initiativ i den fråga som kan medföra allvarliga konsekvenser för Europas löntagare. Regeringen blinkar åt vänster men svänger åt höger.

-

Den Moderatstyrda regeringen hävdar att de vill slå vakt om den svenska modellen, men den politik som drivs från Rosenbad är medvetet inriktad på att knäcka den svenska modellen.

-

Jag rekommenderar Martin Mobergs inlägg för mer läsning om Lavallagen. Även Johan Westerholm, Peter Andersson, Röda berget, Ulrika Falk och Johan Ulvenlöv har bloggat om artikeln.