Regeringen Reinfeldt har under mandatperioden försökt att krossa den svenska modellen, genom att angripa dess tre ben: partsrelationen på arbetsmarknaden, vilken kännetecknas av en hög, facklig organisationsgrad; det obligatoriska och generella socialförsäkringssystemet, vilket bygger på principen på inkomsbortfall; grundläggande välfärdstjänster som barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård, i stor utsträckning betalas via skattsedeln och utförs av offentliga huvudmän, vilka är kommuner och landsting. Välfärdstjänster fördelas efter behov och på lika villkor och skiljer sig från andra modeller, då hela befolkningen omfattas av systemen.
Ett mål för högern har varit och är att etablera en låglönemarknad.
Den tydligaste motmakten mot den Moderatstyrda regeringens politiska inriktning stod fackföreningsrörelsen för under avtalsrörelsen våren 2007. De avtal, som omfattade hela perioden 2007-2010, gällde bland annat höjda lägstalöner och satsningar på lågavlönade kvinnodominerade områden. Högerns mål motverkades effektivt genom dessa avtal. Nu är det dock dags igen. Just nu pågår en maktkamp om hur det framtida samhället ska organiseras. I skrivandets stund står parterna långt ifrån varandra.
Vilka är det då som förhandlar? LO-fackens förhandlingsansvariga är alla män: Per Bardh, Törbjörn Johansson, Ronny Wenngren, Magnus Pettersson, John Haataja, Mats Hansson, Veli-Pekka Sälkkälä, Håkan Pettersson, Thomas Bjelkerud, Mikael Johansson, Matts Jutterström, Sven-Olof Hellman, Tommy Andersson, Gerald Lindberg och Lars Lindgren. Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Till LO-tidningen säger Ulla Lindqvist:
– De avtalssekreterare vi har är bra, men ur demokratisk synpunkt är det viktigt att alla är representerade och att det finns kvinnor på alla poster, säger hon.
Att män dominerar förhandlingsarenan tror Ulla Lindqvist beror på en lång tradition inom facket. De tyngsta uppdragen, och dit räknas avtalssekreteraren, har traditionellt gått till män.
– Det finns en bild av att det ska vara bestämda typer som slår näven i bordet, säger hon.
Det ser onekligen illa ut, när LO:s avtalssekreterare alla är män medan våra motparter kontrar med 40 procent kvinnor. Tror inte LO-facken att även en kvinna kan vara bestämd och slå näven i bordet?
