LO-normen: förhandlaren är en man

Igår låg LO-tidningen som vanligt i vår fastighetsbox. I år löper många avtal ut och skall således omförhandlas.

Regeringen Reinfeldt har under mandatperioden försökt att krossa den svenska modellen, genom att angripa dess tre ben: partsrelationen på arbetsmarknaden, vilken kännetecknas av en hög, facklig organisationsgrad; det obligatoriska och generella socialförsäkringssystemet, vilket bygger på principen på inkomsbortfall; grundläggande välfärdstjänster som barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård, i stor utsträckning betalas via skattsedeln och utförs av offentliga huvudmän, vilka är kommuner och landsting. Välfärdstjänster fördelas efter behov och på lika villkor och skiljer sig från andra modeller, då hela befolkningen omfattas av systemen.

Ett mål för högern har varit och är att etablera en låglönemarknad.

Den tydligaste motmakten mot den Moderatstyrda regeringens politiska inriktning stod fackföreningsrörelsen för under avtalsrörelsen våren 2007. De avtal, som omfattade hela perioden 2007-2010, gällde bland annat höjda lägstalöner och satsningar på lågavlönade kvinnodominerade områden. Högerns mål motverkades effektivt genom dessa avtal. Nu är det dock dags igen. Just nu pågår en maktkamp om hur det framtida samhället ska organiseras. I skrivandets stund står parterna långt ifrån varandra.

Vilka är det då som förhandlar? LO-fackens förhandlingsansvariga är alla män: Per Bardh, Törbjörn Johansson, Ronny Wenngren, Magnus Pettersson, John Haataja, Mats Hansson, Veli-Pekka Sälkkälä, Håkan Pettersson, Thomas Bjelkerud, Mikael Johansson, Matts Jutterström, Sven-Olof Hellman, Tommy Andersson, Gerald Lindberg och Lars Lindgren. Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Till LO-tidningen säger Ulla Lindqvist:

– De avtalssekreterare vi har är bra, men ur demokratisk synpunkt är det viktigt att alla är representerade och att det finns kvinnor på alla poster, säger hon.
Att män dominerar förhandlingsarenan tror Ulla Lindqvist beror på en lång tradition inom facket. De tyngsta uppdragen, och dit räknas avtalssekreteraren, har traditionellt gått till män.
– Det finns en bild av att det ska vara bestämda typer som slår näven i bordet, säger hon.

Det ser onekligen illa ut, när LO:s avtalssekreterare alla är män medan våra motparter kontrar med 40 procent kvinnor. Tror inte LO-facken att även en kvinna kan vara bestämd och slå näven i bordet?

Vägra kallas normal!

Ja, jag ansluter mig till Trollhares blogguppror - Vägra kallas normal. Enligt mig finns bara "normal" på tvättprogrammet. En titt på Wikipedia förenklar inte begreppet normal. Min partikamrat Gunnar Björing, har skrivit en hel bok om vad han (och statistiken) anser är normalt.
-
Idag sade min kollega att "alla har en släng av någonting" och hon har rätt. För handen på hjärtat - att vara normal i alla avseenden är en omöjlighet! Att alltid agera inom normen... Det kan vara en sjukdom, ja om du äter någon medicin avviker du ju från majoriteten. Det kan vara en eller flera tics eller hang-ups...
-
Vissa anser att min sexuella läggning är "onormal", men om man nu kan bortse från min "onormala" och eventuellt "avvikande" läggning, så finns det andra saker som jag gör eller inte gör, som till och med jag anser "onormalt". Jag har minst hundra hang-ups. I detta inlägg tänker jag bara delge en sådan, annars anser läsare av detta inlägg, hur "onormala" och fritänkande de än är, att jag är en "konstig prick". Här kommer det stora avslöjandet för denna dag:
-
Jag står inte ut om någon har teskeden kvar i koppen, när han/hon/hen dricker kaffet eller teet. Personen behöver inte ens dricka, det räcker med att skeden står där i koppen.... jag blir gaaaaaaaaaaaalen! Om personen går därifrån eller tittar bort en längre tid, gör jag mitt yppersta för att avlägsna skeden. Jag har faktiskt härdats på en punkt - nämligen när folk dricker ur en stor mugg och har skeden kvar. Jag står ut med det (men inte en längre tid), däremot en fin liten porslinskopp, med ett litet, litet, nätt öra och så en sked i det vackra, sköra tingest - vedervärdigt!