Ikväll visar SVT dokumentären Ingen man i sikte. I TV-tablåerna presenteras dokumentären på följande sätt:
Hur finner man sina roller i en relation där det inte finns en man med? I en nära och personlig berättelse följer Mette Aakerholm Gardell tre generationer lesbiska. Martine, 24 år, önskar att folk ska tänka om henne "där går en helt vanlig maskulin människa". Mette, själv 35 år, står med sin fru Stina inför frågeställningen "ska vårt barn inte ha en pappa?" Marja, 78 år, tycker "att den maskulina lägenheten behöver en könsoperation".När min hustru Åsa läste presentationen sade hon till mig: Den måste vi se, så att vi vet vilka roller vi har eftersom vi inte har någon man här. OBS! Hon sa detta med rösten drypande av ironi.
Det var länge sedan jag fick höra frågan: Vem är mannen i ert förhållande? Behöver ett förhållande en part som är man (biologiskt eller socialt)? Svaret är ett rungande nej.
När jag läste Carina Holmbergs bok Det Kallas Kärlek. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par, skakade jag på huvudet ett flertal gånger under läsandets gång. De unga, jämställda paren var de facto inte så jämställda som de trodde.
Det har varit lättare för mig att leva jämställt med en kvinna än med en man. Att samkönade relationer är mer jämställda, anser fler än jag. I vårt förhållande är Åsa och jag jämlikar. Något som fler, oavsett kön och relation, bör eftersträva.





