Jag läser med stort intresse Andreas Henrikssons debattartikel på Newsmill. Henriksson skriver bland annat:För det är nämligen bland de yngre sjuttio- och åttiotalisterna i partiet, som samtidigt finns på nätet i de sociala medierna, som revolten mot det slutna hemlighetsmakeriet med valberedningens sekreta arbete i de slutna rummen sprids som en löpeld i skrivande stund. Twitter har de senaste dagarna kokat över av kritik mot Berit Andnors sätt att leda valberedningen, där hon föraktfullt avfärdat kraven på en öppen partiledarprocess med att förklara att det inte ska förekomma någon skönhetstävling modell tv-pogrammet Idol i partiet, när den nya ledaren ska vaskas fram.Henriksson skriver även att det som nu sker på nätet, kraven på öppenhet och transparens, splittrar det redan sargade partiet ännu mer. Vi nätrötter (inom, men även utanför det progressiva nätverket NetRoots) vill dock inte splittra utan, precis som Henriksson också skriver (och som jag citerar ovan), är vi övertygade om att öppenhet i de demokratiska processerna är en styrka i sig. Vi gör det inte för att jävlas eller för att splittra partiet. Vi gör det för att vi är kärleksfulla kritiker. Vi håller av vårt parti.
[...] Där går alltså skiljelinjen i den senaste striden i rosornas kris. På ena sidan står 40- och 50-talisterna (och en del 60-talister som sitter på personliga maktpositioner på partidistriktsnivå landet runt som de inte vill släppa ifrån sig) som inte känner till något annat sätt att utse en svensk socialdemokratisk partiledare, och för vilka de öppna politiska diskussionerna på twitter och facebook är en både främmande och skrämmande värld. På den andra sidan står 70- och 80-talisterna i partiet som inte vill se ytterligare ett slutet påveval bekräftat med kommunistisk acklamation av en enig partikongress som dessförinnan inte fört en enda öppen debatt i personfrågan. De tror att själva öppenheten i processen skulle vara en styrka i sig, men även på ett tydligt sätt signalera till väljarna att någonting verkligen har hänt med (s), och a partiet för första gången gör allvar av pratet om förnyelse och förändring.
I likhet med Henriksson vill även jag göra ett post scriptum (P.S) i detta inlägg som handlar om Stockholms arbetarekommun (AK). Henriksson har rätt i att det finns gränser för öppenhet inom Stockholms AK. Det exempel han lyfter är valet av oppositionsborgarråd. Vad Henriksson inte nämner och som jag tror är anledningen till den omsvängning som Veronica Palm har gjort i frågan, är den öppenhet vi har sett (hitintills) vad beträffar kriterier och nomineringar till posten som ny kommunsekreterare. S-föreningar och enskilda medlemmar har diskuterat och skickat in såväl kriterier för kommunsekreteraren som förslag på namn. På facebook finns Vi berättar gärna vem eller vilka vi nominerar till (s)-kommunsekreterare, där föreningar och medlemmar berättar vilka kriterier de anser vara viktiga och vilken person de/den har nominerat. I morgon äger en öppen utfrågning av kandidaterna rum. Denna hearing har dock intitierats Akademikersossarna, ESP och Rebella (och inte av AK).
Valet av kommunsekreterare äger rum på repskapet 20 december. Fram till detta repskap har processen varit öppen. Även om jag glad över att Stockholms AK har tagit ett och annat steg i rätt riktning, finns fortfarande oron att det är mycket snack och lite verkstad såväl i valet av kommunsekreterare som i hanteringen och behandlingen av det questbackformulär som kommer att skickas ut till medlemmarna. Därför vill jag avsluta med några frågor till Stockholms AK:
1. Kommer AK:s styrelse att på repskapet ställa de tre starkaste kandidaterna mot varandra och sedan får repskapets ombud välja?
2. Kommer AK:s styrelse att föreslå endast ett namn och kommer det att vara den person som har fått majoriteten av S-föreningarnas (och enskilda medlemmars) stöd?
3. Kommer styrelsen att välja en kandidat som, måhända inte har starkast stöd, men uppfyller de kriterier som har lyfts?
4. Vad händer med questbackformuläret efter det att medlemmarna kryssat i rutor, kommit med förslag och skickat in det?
5. Kommer resultaten att redovisas öppet?
6. Kommer AK att verkligen lyssna på medlemmarna och nominera den person som medlemmarna vill ha? I sitt inlägg skriver nämligen Palm att partidistrikten äger nomineringsrätten, som stadgarna föreskriver. De kan med andra ord skita blankt i vad medlemmarna säger.
För handen på hjärtat... vilken organisation som helst kan be medlemmar om synpunkter och förslag via till exempel ett formulär, men det intressanta är vad som händer därefter.
Gärna öppenhet och transparens, inte medelst ord utan i handling.
2 kommentarer:
Ska försöka ge svar på dina frågor:
1. Nej. Styrelsen har ansvar att föreslå en kommunsekreterare till repskapet som väljer. Styrelsen är i den meningen valberedning.
2. Ja och nej. Styrelsen kommer föreslå den person som vi tror kan göra det bästa jobbet och är i den meningen en valberedning, inte en nommineringssammanställarfunktion.
3. Ja och nej. Som ovan, vi kommer förslå den vi anser bäst lämpad, men stöd av kriterierna vi gemensammt satt upp. Självklart också en som har brett stöd, vilket inte alltid är det samma som flest nomineringar.
4. Styrelsen kommer att använda det som underlag för vårt beslut. kanske låter vi det gå vidare till valberedningen.
5. Vet inte riktigt, tveksamt. Vår förhoppning är ju att människor ska våga vara öppna och ge sin hjärtas bild. Kanske inte lämpar sig för total öppenhet. kan också nämnas personer i sammanhang som inte de själva vill vara i. Det krävs en vägning av integritet och öppenhet.
6. Jo, så kan man uttrycka det ;-) Men styrelsen vill ju ha medlemmarna och föreningarnas åsikter för att kunna göra ett bra jobb.
Ett toppstyrt parti, således. Det visste ju alla, men det är bra att det sägs, även om inte många läser.
Punkt 6 är bäst; "ett bra jobb" FÖR VEM? För styrelsen, förstås. Kommer styrelsen och medlemmarna i otakt, vill styrelsen göra ett jobb som är bra för styrelsen. Pudelns kärna. I händelse av konflikt vet inte medlemmarna sitt eget bästa, det vet styrelsen.
Skicka en kommentar