När jag läser Lars-Arne Staxängs krönika på
Politikerbloggen, så tänker jag vid första anblicken, "åh, nej, ytterligare en homofob som pratar om barnens bästa", men vad skriver Staxäng egentligen i sin krönika?
Redan då såg jag det som grundläggande att en uppväxt under trygga och stabila förhållanden är viktigare än allt annat för våra barn.
Är det någon som säger emot Staxäng? Inte jag. Menar Staxäng att barn endast kan få en trygg och stabil uppväxt i en heterosexuell kärnfamilj? För om så är fallet, håller jag inte med Staxäng.
Det historiska skräckexemplet är Sovjetunionen som genomförde otäcka experiment med familjepolitiken under 1920 och 30-talet. Resultaten gjorde att man snabbt fick återgå till en mer normal familjepolitik för att det inte skulle sluta i totalt.Varför drar Staxäng in Sovjetunionen i sin artikel? Är det för att läsaren skall jämföra med vad som händer i dagens Sverige (regnbågsfamiljer, två bögar skaffar barn medelst amerikansk surrogatmoder)? Är det någon slags skräckpropaganda från Staxängs sida?
Det som populärt kallas för kärnfamiljen utmålas som en institution för kvinnoförtryck och intolerans. Är det ett tecken på tolerans att landa i den slutsatsen kan man undra?Hur många vill avskaffa kärnfamiljen? Kärnfamiljen är fortfarande normen, men de som förespråkar kärnfamiljen som "det enda rätta", är de som är intoleranta anser jag.
En mer traditionell familjebild med en manlig och en kvinnlig förebild ser jag som en norm eller låt oss kalla det en bra utgångspunkt att låta barn växa upp utifrån.
Som ett brev på posten kom äntligen Staxäng fram till det han egentligen menar. En heterosexuell kärnfamilj är inte en garanti för att barn växer upp i trygga förhållanden, en heterosexuell kärnfamilj behöver inte alltid vara "för barnens bästa", det är bara för Staxäng att ringa till BRIS och höra. Det intressanta är dock att i nästa stycke säger Staxäng följande:
Till skillnad från de familjeradikala dömer jag för den sakens skull inte ut andra familjeformer. Det viktiga är inte hur de en del alternativa familjeformer ser ut.
Ja, men Staxäng skrev just att en heterosexuell kärnfamilj skall vara normen? Hur ska han ha det?!
Staxäng avslutar sin krönika med följande:
Samtidigt som statistiken visar att ungdomsbrottslighet ökar, självmordsförsöken blir vanligare och unga människor skär sig och mår dåligt pågår alltså denna hetskampanj mot kärnfamiljerna. Jag är övertygad om att det finns ett samband häremellan.I takt med den växande ivern att krossa den traditionella familjen mår alltfler barn och ungdomar allt sämre. Något är uppenbarligen fel och min slutsats står fast nu liksom när jag började med politik. Felet ligger i att barnen inte får vara utgångspunkten i familjedebatten i Sverige!Enligt Staxäng så är det "hetskampanjen" mot kärnfamiljen som är orsaken till självmordsförsök, ungdomsbrottslighet... Aiuto!
Vad vill egentligen Staxäng ha sagt med sin krönika? Att barnen skall vara utgångspunkt i familjedebatten? För där är vi väl alla av samma åsikt, oavsett politisk färg?
Barn skall naturligtvis vara utgångspunkten, men om det är någon skräckpropaganda av homofober som hävdar att den heterosexuella kärnfamiljen är den enda rätta för dessa barn och om Staxäng, med förtäckta ordalag, försöker få oss att tro detta, då är Staxäng precis lika intolerant som många av de partivänner och alliansvänner som finns i Regering och Riksdag.
Göran Hägglund har tröttnat på påfund ovanifrån (och det är inte Gud han avser). Från mitt perspektiv är han riddaren av den sorgliga skepnaden som kämpar mot väderkvarnar. Han drar ut i strid för den heterosexuella kärnfamiljen, vårdnadsbidrag och något som han kallar "verklighetens folk", men vill helst inte se att homosexuella skaffar barn.
