Damn! I wish I was a lesbian*

Bill Graber & Tom McMaster

Dagen efter det uppmärksammade avslöjandet om att Amina Arraf, en lesbisk bloggare i Syrien, i själva verket är en 40-årig amerikansk, heterosexuell man, har även Paula Brooks, redaktör för Lez Get Real visat sig vara en man vid namn Bill Graber 58 år (Washington Post).

Reaktionerna, efter de två avslöjandena, lät inte vänta på sig. Folk kände sig lurade. I bloggosfären och på twitter öste människor (vänner, anhängare, fans, supporters) ur sig sin ilska och besvikelse. De två männens agerande kan (och har) försvårat situtionen för hbt-personer. Nästa gång en syrisk bloggare försvinner gåtfullt, kanske reaktionen blir "suck, ytterligare en Amina Arraf."

Arvid Jurjaks skriver i Sydsvenskan, under rubriken Bloggbluffens litteraturhistoria, att han inte är lika övertygad om det fasansfulla i vare sig MacMasters eller Brooks tilltag. Jurjaks frågar om Siri Hustvedts manliga berättare i hennes romaner är OK och om Colum McCanns roman om Rudolf Nurejev inte är trovärdig, eftersom McCann inte själv dansar balett. Haltar inte dessa jämförelser betänkligt om vi ser till sammanhanget? För att parodera Anette Kullenberg: Det haaandlar inte om det (sagt med nasal, gäll och släpig röst). Vidare skriver Jurjaks:

Båda [MacMaster och Brooks] skriver från en vit, manlig,
heterosexuell position. För grupper som inte är lika privilegierade, typ homosexuella i Syrien, är det förstås provocerande. Fiktionen upplevs som ett kuppförsök. Men experimenten följer också en lång tradition av litterära och
konstnärliga försök att skapa förvirring och oklarhet kring gränsen mellan verklighet och fiktion. Förmågan att jävlas med denna gräns är en av konstens största förtjänster.

Om det ändock vore så. Experiment, konstnärlig frihet, ett försök att balansera på gränsen mellan verklighet och fiktion... jada, jada, jada... Detta härliga (quasi)kulturella anslag som Jurjaks använder för att fånga läsaren... ja, om inte jag vore jag, hade jag svalt hans text med hull och hår. Dessa två män har inte ägnat sig åt det som Jurjaks beskriver i sin text. Nej, de har ägnat sig åt "det gamla vanliga".

Det här är, enligt mig, en uppdaterad version av en medelålders heterosexuell mans våta dröm att få vara med när två lesbiska har sex. Varför tror ni att lesbisk porr för heterosexuella män existerar (läs gärna detta inlägg, som må vara ett sidospår)?

Av alla roller/identiteter som de kunde anta, valde de den lesbiska varav den ena (i rollen som Amina Arraf) lät rollspelandet gå så långt, att det kommer att påverka syrianska (och inte bara syrianska) hbt-personers kamp för fri- och rättigheter i negativ bemärkelse. Amina hade till och med en flickvän online. När bluffen uppdagade skrev hon på twitter: I'm deeply hurt. But now it's time to take care of the ones that actually fight for freedom and deserve it.

Och det är den approachen jag tänker anamma. Vi är många som är arga, besvikna, ledsna, förbannade (jag, för min del, befinner mig i ett stadium av förvåning och förundrande), men vi måste fortsätta att kämpa för HBT-personers fri- och rättigheter. Att som Jurjaks ägna sig åt ett kulturellt ordbajseri, är föga produktivt.

Aftonbladet, SvD, Carlos in DC, Huffington Post, Anna Troberg

Foto: Metro
* Inspiration till rubriken kommer från Hello Saferides låt My Best Friend

Det blir aldrig som man tänkt sig

Nu har det gått två veckor på min sjukskrivning (se tidigare inlägg). Jag var beredd på att jag skulle ha ont efter operationen, men jag trodde i min enfald att jag ändock skulle kunna gå promenader, fixa och dona i hemmet, läsa böcker, sitta på balkongen och sola, skriva, bjuda hem en massa folk... Sjukskriven i juni - när Stockholm är som vackrast. Ha!

De första dagarna kunde jag knappt ta mig ur sängen. Den första promenad jag tog ner till Farsta centrum tog 35 minuter. I vanliga fall tar det 7-10 minuter. Min hjärna bestod av gröt, trots starka värktabletter hade jag fruktansvärt ont (oavsett om jag låg på rygg, på sidan, satt eller stod), trots järntabletter och Cyklonova fortsatte blödningarna och mina blodvärden låg runt 100. Jag hade inga krafter what so ever.

Nu har det gått två veckor och javisst återhämtar jag mig. Jag har varit ner till centrum både en och annan gång och handlat (bara lite, eftersom jag bara får bära tre kilo). Jag var till och med på bio i lördags och såg X-men och igår var jag och min hustru till Länna. Det var ansträngande. Jag kan till och med bekänna att jag överansträngde mig i helgen.

Jag vill göra saker. Jag behöver träffa människor! Och äntligen är jag så fit for fight att jag kan bjuda hem vänner och bekanta till lägenheten. Jag behöver ju inte åka in till stan och träffa dem. Om de vill ses, så får de komma till Farsta. Och nej, det blir inga politiska möten i juni för min del (om inte dessa förläggs till Farsta).

Jag behöver inte ha dåligt samvete. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att det ligger dammråtter i hörnen, för att jag ligger i sängen när det är högsommarväder, för att jag inte orkar läsa, för att jag inte orkar skriva. Jag är ju sjukskriven. Däremot ska det bli roligt att träffa människor igen!

Avslöjande: SvD:s ledarskribent Sanna Rayman gillar Håkan Juholt

I veckans Korseld intervjuas Socialdemokraterna partiledare, Håkan Juholt, av Katrine Kielos och Sanna Rayman. Det märks tydligt att Rayman gillar Juholt. Mycket. Kanske för mycket? Åtminstone anser den borgerlig ledarskribenten Rayman det.

Som högerskribent känner hon sig nämligen nödgad att dedikera en hel ledare åt detta. Hon bekänner att hon gillar honom, men that's it. Medelst rubriksättningen - Han är en trevlig fyr, den där Håkan Juholt och själva texten - försöker hon reducera och förminska politikern Juholt.

Faktum är att jag ler när jag läser denna ledare. Hur mycket hon än försöker förminska och reducera Juholt till att "bara" vara en trevlig prick, så misslyckas hon. Hon snarare förstärker det jag ser när jag tittar på Korseld (och läser ledaren).

Hon gör ju bara sitt jobb. Hon är en del av högerns ekokammare och jag vill inte gå så långt att jag tycker synd om henne, men det är något tragikomiskt i hennes försvarstal.

Jag avundas henne inte, i hennes roll som ledarskribent på en borgerlig tidning. I motsats till henne är jag en fristående bloggare. Jag är inte anställd av partiet (och i förlängningen arbetarrörelsen). Jag är fri! Jag kan såväl kritisera politiska motståndare som mitt eget parti. Jag behöver inte skriva ett försvarstal, när jag upptäcker att jag gillar någon politisk motståndare.

Jag kan till och med gå så långt här på bloggen att jag skriva att jag gillar ett och annat förslag som regeringen Reinfeldt kommer med. Jag poserar glatt tillsammans med Moderaternas partisekreterare, Sofia Arkelsten (som jag numer känner så väl att jag kan kalla henne för Fia) eller med justitieminister Beatrice Ask. Jag kan gilla och respektera såväl personen som politikern.

Det förstärker min trovärdighet som S-bloggare och politiker (vilket bland annat Tokmoderaten har skrivit om) och Rayman saknar den frihet jag har.

Den ledare, som upptar nästan en helsida i papperstidningen, är slöseri på utrymme. Som borgerlig ledarskribent, borde Rayman ha nyttjat utrymmet på ett bättre sätt. Det finns bättre sätt att angripa sina politiska motståndare på. Rent krasst så funkar inte strategin "håna Håkan".

Nu har jag förmånen att vara sosse och även när Juholt var okänd för den stora massan, framgår det tydligt här på bloggen att I've got the hots for Juholt. I likhet med Rayman gillar jag ju personen Håkan Juholt, men i motsats till Rayman gillar jag även politikern Juholt.

Jag vill vara en motvikt till högerns ekokammare och därför känner jag mig nödgad, en tidig söndagmorgon, att ägna ett helt inlägg åt detta. Nej, nu är den banne mig dags för frukost.

P.S. Jag läser även i dagens SvD att Vänsterpartiets Josefin Brink och Åsa Brunius har gift sig. Ett stort grattis till er båda!

Foto: Socialdemokraterna/Natalie Sial

Fri att tävla som kvinna efter hormoniell behandling

Cause you make me feel, you make me feel, you make me feel like a natural woman, sjunger Aretha Franklin. Låten dyker upp i mitt huvud när jag läser om Caster Semenya i SvD. Hennes kön ifrågasattes under VM i Berlin 2009. Jag skrev då inlägget SRY-genen
(läs gärna det inlägget innan du fortsätter läsa detta).

Efter en genomgående utredning (testosteronnivåer kollades, anatomisk utredning av yttre och inre könsorgan samt en genetisk utredning gjordes) och hormoniell behandling får hon nu tävla igen. Som kvinna.

Hon är fri. Enligt IAAF är Semenya kvinna, men många av hennes konkurrenter accepterar inte detta. Jag bryr mig inte, säger 20-åriga Semenya. Hon må ha långt hår år 2011, men några andra (synliga) förändringar har hon inte gjort. Hon har inte gjort en bröstförstoring, hon har inte långa, rödlackerade naglar och hon är osminkad. Befriande, anser jag.

Foto: BBC

Reflektion kring disk

Vänstern och högern marscherar sida vid sida i paraden

Jag kan inte riktigt släppa Roland Poirier Martinssons text Därför bör inte KD delta i Pride.
Nu har Poirier Martinsson fått svar på tal av bland annat Röda Berget, UNT:s ledarblogg, Bengt Held, Rabiatfeminism och Tianmi. Ändock kan jag inte släppa hans text. Jag fascineras över att jag och denna man står så långt ifrån varandra.

Några ord om Stockholm Pride. I sin bok Sexuality and Socialism: History, Politics and Theory of LGBT Liberation anser Sherry Wolf att bortträngningen av klasskampen ur hbt-rörelsen har gjort det möjligt för vänstern och högern att marschera i samma parader världen över. Klasspolitiken har offrats för ett liberalt jämlikhetstänk för att inte förstöra den goda stämningen (Aftonbladet).

När Poirier Martinsson skriver att pride är en politiskt propagandaapparat från vänster, förstår jag faktiskt inte vad han menar och jag har ändock varit på varje Stockholm Pride sedan 1999 (utom 2003, då jag var på Europride).

På detta evenemang är stämningen hög, man umgås över partigränserna och man har kul tillsammans. Klasspolitiken har till stor del offrats men här sippar sossar rosévin med Moderaterna och de enda kamper som utkämpas är de under flatbingot eller i karaoketältet. Så låt företrädarna för KD också få vara med och ha roligt. Låt kådisarna dricka bubbel i champagnebaren, äta halvråa hamburgare från papperstallrikar och sjunga med på schlagerkvällen.

Jag funderar seriöst på att avstå från att vara med på pride detta år. Just för att jag tycker pride har blivit så urvattnad. Jag tror att jag åker till landet med hustrun istället.

Hej från sängen!

I måndags opererades jag av överläkare Margareta Piper på SöS. I onsdags eftermiddag fick jag komma hem. Nu är jag sjukskriven i en månad.

Operationen gick bra, men på grund av blödningar är mina blodvärden inte de bästa. I nuläget orkar jag inte göra så mycket. En promenad från sovrummet till toaletten tar musten ur mig.

Därför ligger jag mest i sängen. Jag orkar tyvärr inte blogga om politik och samhälle. Det överlåter jag åt andra. Jag tittar mest på serier och läser böcker och tidningar.

Trevlig helg!