Ostindiefararen Åsa Einerstam

Jag och hustrun är kräsna när det gäller te, som vi dricker gärna och mycket av när vi väl har en god variant hemma. Favoriten är Earl Grey. Men inte vilket Earl Grey som helst duger. De absoluta favoriterna är Kusmi och Fortnum & Mason. Dock passar dessa exklusiva tesorter inte riktigt plånboken i ett låginkomsthushåll. Framförallt inte när det gärna konsumeras minst en kanna om dagen, ibland mer än så. På tredje plats på vår topplista kommer Twinings. Den är dessutom helt överkomlig i pris, så det är denna vi oftast har hemma.

I slutet av förra veckan var det dags att fylla på förrådet så när jag var och handlade gick jag till tehyllan, bara för att besviket konstatera att Twinings Earl Grey i löste var slut. Det fanns dock ett stort antal förpackningar med påste, men det duger givetvis inte för oss finsmakare. Det enda Earl Grey i påse som vi kan fördra, är Dilmah. Nåväl, efter uträttat värv i den första mataffären tog jag en sväng in i nästa. Slut där också. Bara Twinings Earl Grey i löste var slut, alla andra märken och smaker och påsar fanns, precis som i affär nummer ett. Jag började nu ana oråd. Dock gav jag inte upp ännu, hustrun lovade att gå till affär nummer tre dagen därpå. När även hon möttes av en tom hylla, sökte hon upp en expedit för att fråga om téet är slut hos leverantören och när det i så fall förväntas tillbaka i hyllorna. Men ve och fasa! Det ryktas att detta löste säljer så dåligt numera att det kanske försvinner helt ur sortimentet. Påsteet, däremot, säljer tydligen som smör i solsken. När historien återberättas för mig på kvällen muttrar jag och hustrun i kapp om lata tedrickare, utan smaklökar, som inte ens orkar mäta upp lite te i en tesil, utan använder sig av dessa påsar fyllda med smaklöst pulver (motsvarigheten till barkis, som bakas av det som sopas upp från bagerigolvet, eller slakteriavfall som blir till grillkorv)... Vi är nu riktigt bittra.

Vi ser framför oss hur vi beger oss ut på en veritabel inköpsturné runt stadens mataffärer för att samla på oss de sista förpackningarna och inser att vi, när det svenska lagret är slut, behöver göra minst fyra Englandsresor per år för att upprätthålla vår testandard. Det blir ju dyrt. Så kommer hustrun på den geniala iden: Du har ju ett Martin Olsson precis bredvid ditt jobb, gå dit och kolla! Då kan du ju dessutom passa på att införskaffa den där literförpackningen med pizzakrydda som du kom hem med en annan gång. Sagt och gjort, på lunchen idag begav jag mig bort till denna storcashar, där delar av stadens restaurangägare köper jätteförpackningar av oliver, brunsåspulver och pizzakartonger. Lyckan var gjord. 500 grams burkar fyllda med de gudomliga torkade bladen. Jag slog till på tre burkar direkt - 1,5 kilo té. Även pizzakryddan fick följa med hem - en literförpackning.

Kryddor och te. På vägen hem kände jag mig som en mindre ostindiefarare, mycket nöjd med sin resa. Det planeras redan för ytterligare expeditioner.

Nuförtiden är jag inte ute och ”rullar hatt” särskilt ofta (vilket kanske avslöjas av min ålderdomliga beteckning på fenomenet), men när det händer och jag dagen därpå försöker återhämta mig, är det framförallt en sak som gäller; kanna efter kanna fylld med ljuvligt Earl Grey. Jag är tydligen inte ensam om att ha upptäckt teets välgörande kraft vid dessa tillfällen. Den store Carl von Linné skrev redan på sin tid att te sköljer blodet och att drycken därför är bra "för dem som dagen förut plösat sin kropp med starka, skarpa och sega drycker".

Åsa Einerstam