Svenssonflator

Just nu tittar jag på första avsnittet av Lip Service. En TV-serie som QX (s. 58) beskriver som en "brittisk version av L Word". Jag försöker titta på så många serier och filmer med "lesbian interest" som jag bara kan. Likaså med böcker.

Heteronormen skaver. Eskapismen från heteronormen är för mig kulturen. En annan fristad var tidigare Stockholm Pride, vilket jag återkommer till i ett annat inlägg.

Filmer, serier, böcker och alltid ett hopp om att "de där två tjejerna - de måste vara flator". Ja, jag har för vana, när jag och Åsa tittar på reklam, teve eller film, att anlägga ett queerperspektiv: "de där två tjejerna på HM-affischerna - lesbiska!", "i slutet på serien kommer de där två tjejerna att bli tillsammans".

Och så inser jag plötsligt, när jag läser Anna Trobergs briljanta inlägg Svenssonflator, att jag är mer hetero än heterosarna själva (okay, nu generaliserar jag, men om jag säger många?). Ja, jag vet att jag är en Svenssonflata. Är det för att jag har anpassat mig? Är det som Svenssonflata (och endast då) som jag känner att jag är accepterad och delaktig i samhället?

Jag är lyckligt gift sedan 1 maj 2009. Vi väntar tillökning i familjen (senaste idag var vi till Mamma Mia för ultraljud). Vi har fredagsmys, äter tacos och tittar på På spåret. Vår Kitchen Aid används minst en gång i veckan. Surdegsbröd, lussebullar, cupcakes och Rosendals morotskaka. På spisen puttrar en gryta och dressingen till salladen är egenhändigt gjord. Jag har just stickat två tubsjalar. Min hustru har en symaskin som hon nyttjar med jämna mellanrum.

Bloggen heter HBT-sossen, men som SvD mycket riktigt påpekar, är den oftast mer allmänt S-relaterat än specifikt HBT-relaterat.

På semestern åker vi till mina svärföräldrars sommarställe i Dalsland (detta år skippade vi till och med Stockholm Pride till förmån för landet). Vi badar i Vänern, cyklar till Grinstad, gör en utflykt till Håverud där vi äter räksallad, vi går i skogen, plockar kantareller och blåbär, vi sitter i bersån, dricker rabarbersaft, läser böcker och löser korsord.

I december månad står pepparkakshuset färdigt. Två amaryller i varje fönster (och en stackars blå hyacint på köksbordet). Adventsstjärnor, adventsljusstake, levande ljus och en röd ljusslinga i vardagsrumsfönstret.

Parmiddagar och ett och annat cocktailparty/mingel (och alltid med heterosexuella par). Visst händer det att jag och Åsa går till Roxy eller Torget, men jag kan inte minnas när jag sist var ute och dansade på en tjejklubb. Club hopping är inget för oss. Finns det fortfarande tjejklubbar i Stockholm? Jag hängde på Bitch och Connection när det begav sig, men det var väl 10 år sedan.

När vi åker tunnelbana, handlar mat eller går promenad - ser människor att vi är två flator som är tillsammans? Jag tror inte det. Jag går sällan hand i hand med min fru. Inte heller sitter jag på tunnelbanan och hånglar med henne. Kanske är min ovilja att hålla hand ett tecken på rädsla? Eller så är det för att det blir svettigt efter ett tag (och vidare anser jag att grovhångel inte hör hemma i offentlig miljö)?

Nej, jag är ingen smygis! Jag har alltid varit öppen med min sexuella läggning. Jag rättar alltid människor som tror att den jag är gift med är en man. I fikarummet på jobbet pratar jag om vad jag och Åsa gjorde i helgen.

Jag har inte kommit ut ur garderoben en gång. Nej. Gång på gång kommer jag ut ur garderoben. Och ibland är det jligt tufft. Ibland vill jag låta bli för att det skulle göra livet så mycket lättare, men jag fortsätter... jag kommer ut och ut och ut och ut (även om jag inte gör det genom att hångla med min fru eller uppfylla fördomsprofilen för en flata. Ja, ni vet vad jag menar).

Jag är, vad Kristdemokraterna brukar beteckna som "verklighetens folk", om det inte vore för en liten, liten detalj: den jag älskar och är gift med är av samma kön.

Det finns hbt-personer som inte vill leva ett Svenssonliv. Vi må ha fått igenom samkönat äktenskap och många tror nu att vi är nöjda med det. Glöm det! Även om jag, i stor utsträckning, kan leva det liv jag vill leva, så kommer jag aldrig att sluta kämpa för att andra hbt-personer har rätt att få leva sina liv som de vill. Det finns massor att göra "efter äktenskapet".

Läs även Johan Hiltons Tears for queers.