Respektera konstnären men inte bloggaren?

För ett tag sedan satt Göran Hägg i Gomorron Sveriges nyhetspanel och uttalade sig föraktfullt om bloggar. Hägg anses tillhöra intelligentian i Sverige, men när en intellektuell man eller kvinna avfärdar sociala medier i allmänhet och bloggar i synnerhet, ryser jag av obehag.

När vissa intellektuella ägnar sig åt elitism, deprecieras de i samma ögonblick av mig. Att, som intellektuell, sätta sig på höga hästar, är det någon form av hävdelsebehov? Att jag, på grund av mitt intellekt och min bildning, tror mig vara bättre än andra?

För något år sedan uttryckte en kommunikationsombudsman på 68:an samma förakt för bloggar. Hon sade “Ingen läser bloggar. Sociala medier är överskattat”. Facebook fnös hon åt. Än idag, saknas hon på facebook.

När jag hör journalisten Erik Helmerson och den före detta socialdemokratiska kulturministern Bengt Göransson diskutera Slussen, kultur och sociala medier i P1 morgon häpnas jag över Göranssons inställning. Jag har haft den största respekt för Göransson. Jag har varit på ABF och lyssnat på honom både en och två och tre gånger. Han är en källa till kunskap och en källa till inspiration.

Häromdagen skrev Helmerson i DN om varför inte kulturarbetare har samma starka röst som tidigare. Hans förklaring är att det numer finns fler plattformar i och med sociala medier. Nätaktivism. I radioprogrammet säger han att det må vara svårt att bryta sig igenom, men “de som gör det, med bra argument, de får ett väldigt stort genomslag”.

Även om jag håller med Bengt Göransson när han, i programmet, säger att vi har en höger som föraktar kulturen, så blandar han ihop korten rejält. När programledaren frågar hur det märks att högern föraktar kulturen svarar Göransson:

“Jo, men det märks bland annat på det här sättet, alltså det lite lättsinniga sättet att, som Erik Helmerson gör, när han hänvisar till de sociala medierna och låtsas att ett inlägg i en blogg är lika mycket värt som den, som kanske gjort en genomarbetad artikel”

Programledaren låter nästan förvånad när hon ställer följdfrågan “Varför skulle det inte vara det?”. Göransson säger då:

“Läs det som skrivs i bloggarna, titta bara på stavfelen, inkonsekvenserna... Folk skriver ju ner ögnblickligen vad de tänker just då och då har jag störts av att Cartesius klassiska Cogito ergo sum - jag tänker alltså finns jag till - numer devalverats till Jag tycker alltså finns jag till och det är en svaghet faktiskt.”

Jag önskade att jag kunde se Helmersons ansiktsuttryck när han hör Göransson leverera ovanstående. I varje fall får lyssnarna höra Helmerson ge Göransson svar på tal:

“Med all respekt för Bengt Göransson, som är en väldigt intellektuell politiker och har betytt oerhört mycket för debatten, så just att uttala sig om bloggar för att han har sett några stycken som har stavfel och därmed avfärdar de sociala mediernas betydelse för debatten på 2000-talet, det skulle jag kanske akta mig lite för. För det blir väldigt, väldigt missvisande och väldigt föraktfullt mot de nätaktivister som håller på att förändra demokrati, hela systemen i diktaturer som Egypten och Vitryssland …”

Göransson hävdar därefter (efter att, på ett mycket föraktfullt sätt, avfärdat bloggare”) att han inte tycker illa om sociala medier och forsätter medelst följande: “Men jag tycker att man måste ha en kritisk distans, också till dem”.

Då är min fråga till Göransson: gäller inte det alltid?

Även programledaren verkar ha svårt att förstå varför Göransson respekterar konstnären, men inte bloggaren och frågar: Vad är det som gör att dikten eller poeten, som har skrivit den, är bättre lämpad att driva samhällsdebatt, helt utanför sitt eget fält?”

Bengt Göransson: “ Han är inte bättre lämpad, men han kan tillföra perspektiv som andra inte kan”.

Jag ska inte anlägga ett genusperspektiv på detta inlägg, men jag kan inte rå för att jag reagerar på att Göransson anser att en poet är en “man”. Att poeten kan tillföra perspektiv som andra (läs bloggare) inte kan, har Göransson svårt att förklara. Han trasslar in sig i ett konstigt resonemang som jag tror få håller med honom om.

Helmerson får slutordet och säger: "Kritisk distans till sociala medier är så självklart att det inte ens behöver sägas, men därifrån till att avfärda sociala medier på grund av några bloggare skriver stavfel, tycker jag är en aning förmätet."

Att Göransson hellre läser debattartiklar skrivna av författare och konstnärer, istället för blogginlägg skrivna av nätrötter är förvisso hans ensak. Dock vill jag ge Göransson några fakta om nätaktivism:

Bloggbävningen om FRA-lagen, där bloggarna verkligen gjorde skillnad.

Utan de rödgröna bloggarnas insats i valrörelsens slutskede hade regeringen Reinfeldt fått majoritet.

Bloggare har numer inte tillgång till enbart en plattform (bloggen) utan verkar på fler plattformar. De skriver till exempel debattartiklar, journalister ringer dem, de citeras i tidningar och teve, de sitter i morgonsoffor och debattprogram, de föreläser och de debatterar IRL.

Bloggare är inte en homogen grupp. Bloggosfären består av individer som tillför perspektiv som andra inte kan eller har. Numer kan en byggnadsarbetare, en sjuksköterska eller en ensamstående mamma göra sin röst hörd.

De populäraste (politiska) bloggarna har fler läsare än vad Göransson har åhörare på en föreläsning på ABF. Modebloggar lockar tusentals läsare i veckan.

Förr kunde man i bästa fall få in en insändare i lokaltidningen. Nu kan vem som helst skapa sig sin egen plattform. Det borde Göransson, med tanke på hans bakgrund, uppmuntra. Istället ägnar han sig åt en elitism som jag finner främmande. Det är förmätet och föraktfullt.

Det verkar som tiden sprungit ifrån Göransson. Och däri ligger mycket av socialdemokratins problem. Många av våra företrädare ger, likt Göransson, inte intryck av att vara i takt med sin samtid utan snarare ger de intryck av att vara en oförstående, självutnämnd elit. En elit som aktivt motsätter sig all form av förnyelse.

Foto: esmm

Den artikel, av Bengt Ohlson, som Helmerson hänvisar till finns här.