Sossehat och Lars Norén-jul

Mamma och jag besöker Östasiatiska museet. Hösten 2008

-

Ni som känner mig vet att jag är väldigt förtjust i pins, t-shirts, väskor, pennor... gärna med budskap. Jag är stolt sosse och visar det gärna utåt. På tunnelbanan har man hört väsande människor säga med förakt i rösten "sossejävel". För mig är det en självklarhet att respektera andras åsikter, så jag har mycket lite till övers för folk som anklagar mig för än det ena, än det andra. Jag tar gärna en debatt, jag diskuterar gärna, men jag gillar inte övertalningskampanjer eller påståenden som att jag är "dum i huvudet" för att jag är sosse.

-

Nu till det mer personliga inslaget i detta inlägg...

-

Min mamma är centerpartist "men röstar på moderaterna i Sala". Hon var en av dem som visade sitt missnöje (?), genom att rösta på Ny Demokrati. Hon hatar socialdemokraterna.

-

Sedan jag blev partipolitiskt aktiv, har hon tagit varje tillfälle i akt att visa detta hat. Det går inte att föra en sansad diskussion med henne. Jag har fått höra att jag inte kan någonting om politik (hon har aldrig läst ett partiprogram i hela sitt liv. Hennes åsikter är spikade sedan lång tid tillbaka). Det har varit flera dylika påhopp, som har sårat mig mer än vad jag vill erkänna.

-

Vi tog ett beslut att vi skulle sluta prata om politik och samhälle för att överhuvudtaget kunna umgås. Tji fick jag. Jag gav igen genom att alltid bära något med sosseanknytning eller facklig anknytning. Jag har fortsatt att driva att vi inte ska diskutera politik. Det har gått åt helvete varje gång. Från att ha besökt min mamma varannan helg, har det gått längre och längre mellan besöken.

-

För ett tag sedan skickade jag henne en artikel och en intervju i DN, där jag figurerar. Någon dag senare ringde hon upp och började föreläsa om civilrättsligt äktenskap som "vi i Tyskland har". Jag försökte få en syl i vädret och säga åt henne att jag mycket väl visste vad civilrättsligt äktenskap var, att vi HBT-socialdemokrater i Stockholm var för civilrättsligt äktenskap och att jag till och med var medskribent till en artikel om civilrättsligt äktenskap. Hon lyssnade inte, utan sade återigen att "sossarna var dumma i huvudet".

-

Vi lade på, men efter en stund ringde jag upp och med gråten i halsen frågade jag henne om hon på allvar menade det hon sade att sossarna var så dumma i huvudet och hur kommer det sig att de då anställde mig eller bevisade det bara hennes tes att sossarna var idioter eftersom de anställt mig som "inte kan något om politik"? Hur kommer det sig att jag fått fler förtroendeuppdrag? Att jag sitter i flera styrelser? Jag fortsatte min uppräkning ,med darrande stämma och mitt i uppräkningen slänger hon luren i örat på mig.

-

Jag väntade i dagar på att hon skulle ringa och be om ursäkt, men ack vad jag bedrog mig. Det enda livstecknet var till Åsas telefonsvarare, där min mamma meddelade att hon inte skulle fira jul tillsammans med oss i Vänersborg (som vi hade planerat sedan länge).

-

Jag har upplevt någon enstaka Lars Norén-jul, men för mig är julen den enda riktiga storhelg som jag längtar till. Jag såg verkligen fram emot att fira jul nere i Vänersborg med mina nära och kära.

-

Nu vill jag inte fira jul överhuvudtaget. Jag har försökt få min fästmö att åka ensam till Vänersborg, men hon vägrar. Antingen följer jag med, eller så stannar hon i Stockholm med mig.

-

Vilken jla soppa! Vilken Lars Norén-jul!

...Och allt detta för att jag är socialdemokrat.

-

... Och kommer någonsin jag och min mamma försonas?

(Vilket otroligt personligt inlägg detta blev, förlåt... men jag var tvungen att skriva av mig)