Fia
(Tova Magnusson), David (Björn Kjellman) och Jörgen (André Wickström) i Fyra år
till. Bild: Sofia Sabel
Maud och Rolf Olofsson satt vid köksbordet och åt frukost med P1 Morgon i bakgrunden. Rolf läste SvD och Maud Västerbottens-Kuriren.
- Du måste läsa den här debattartikeln!, sade Rolf plötsligt och gav Maud Svenskan.
Hennes ögon blev större och större för varje ord hon läste och smörgåsen gled sakta ur hennes högerhand och hamnade på golvet. En svart katt var snabbt framme och slickade på Västerbottenosten.
- Det är tack vare mig vi har en alliansregering och nu saboterar de allt mitt arbete! fräste Maud.
- Idioter! Högröd i ansiktet lämnade Maud frukostbordet.
Stockholm, Rosenbad, våning sju, tisdag klockan 08:50
Statsminister Fredrik Reinfeldt satt bakom sitt skrivbord och kunde inte riktigt släppa tankarna på filmen Fyra år till. Det var specifikt en scen som spelades upp i hans huvud, gång, på gång, på gång.
Det var scenen där folkpartiledaren David Holst inser han är valets stora förlorare. Nej, det hade inte gått dåligt för FP, snarare tvärtom. Valförlusten berodde på Kristdemokraterna, som inte klarat fyraprocentsspärren. Socialdemokraterna sitter kvar vid makten och för Holst & Co. innebär det fyra år till i opposition.
Filippa hade inte gjort saker och ting bättre, när hon hade ringt tidigare och nästan ordagrant citerat Holst fru Fia: era små, kristna, aborthatande, jävla homofober!
En försiktig knackning hördes och Roberta Alenius kom tassande in i rummet. I handen hade hon en utskrift från nätet.
- Vill du veta vad Göran Hägglund anser om debattartikeln? Roberta lade utskriften framför honom.
En minut senare knöglade Fredrik ihop pappret och kastade iväg pappersbollen som hamnade precis där han ville ha den – i en kruka. Han log ett snett leende. Baskettakterna satt åtminstone kvar.
Stockholm, Gamla stan, Espresso House, tisdag 09:30
Kristdemokraternas nya presschef, Johan Ingerö, stod i kaffekön och spelade Angry birds på sin iPhone. Han var irriterad på Göran Hägglund, irriterad på Kristdemokraterna, men mest irriterad på sig själv. Då Göran Hägglund hade ringt och frågat om han ville bli presschef för KD hade han ställt ett krav: om han skulle lämna sitt jobb som ledarskribent på SvD ville han att KD backade vad beträffade tvångssteriliseringar.
Efter en lång diskussion gav Hägglund efter. Reaktionerna var övervägande positiva när Göran gick ut i media och meddelade att KD backade. Göran hade vidare ringt och väckt honom, så tidigt att till och med barnen fortfarande sov. Johan hade verkligen försökt få Göran att åtminstone säga till media att de skulle se över frågan om inseminering för ensamstående och inte köra det uttjatade mantrat ”barn behöver pappor”. Göran hade gjort helt tvärtom. Nu stod Johan och väntade på sin macchiato samtidigt som han ångrade bittert att han tackat ja till jobbet som presschef för KD.
Varför, varför, varför?, tänkte Johan. Jag är ju för fan i mig folkpartist och inte någon jävla kristen, bakåtsträvande mother fucker!
Farsta, Molkomsbacken 20, våning 7, tisdag klockan 23:00
Jag riktigt sitter och myser framför datorn. Under kvällen har jag ätit en underbar middag med min hustru. Jag har skrivit ett blogginlägg som jag är nöjd med.Vidare har jag sett en vass Karin Hübinette intervjua den mediokra, men ack så mediakåta konstnären Lars Vilks och även livats upp av Annika Lantz underbara spaningar.
När jag läste den uppmärksammade debattartikeln tidigt på morgonen trodde jag först att Hägglund & Co. även skulle ge med sig i frågan om insemination för ensamstående. Men ack vad jag bedrog mig. Gång på gång gör KD samma misstag.
Jag blev de facto förvånad när KD backade i frågan om tvångssteriliseringar och trodde att de skulle göra det även i frågan om insemination för ensamstående, men halleluja! Icke!
Vad Kristdemokraterna verkar ha svårt att förstå är att majoriteten av den svenska befolkningen anser att KD är hopplöst ute. I otakt med samtiden går KD. De flesta i Sverige tycker att det är helt ok att homosexuella gifter sig, homosexuella skaffar barn, ensamstående skaffar barn, att förskola är att föredra framför vårdnadsbidraget et cetera. Gårdagens utspel från Hägglund & Co. förstärker den bilden.
KD fungerar lite som det svenska spelmonopolet. Det finns hur många spelbolag som helst på nätet. Där kan du kan spela poker, köpa skraplotter, spela Keno, Lotto eller satsa pengar på trav eller fotboll. Ja, du vinner oftare på skraplotterna på nätet, än vad du gör medelst Triss. Tiden har tyvärr sprungit förbi såväl det svenska spelmonopolet som KD.
Även om det är nej till insemination för ensamstående i Sverige så finns det en rad barn som tillkommit genom att kvinnor åkt till Danmark och köpt ”pappafrön”. I sammanhanget får vi inte heller glömma de ensamstående föräldrar (såväl kvinnor som män) som lever ensamma med sina barn för att partnern ryckts bort alltför tidigt i livet eller lämnat sin partner för en annan. Det finns en rad olika familjekonstellationer som samlas under paraplybeteckningen stjärnfamilj.
Även om mitt och min hustrus än så länge ofödda barn inte kommer att ha en närvarande, biologisk pappa, så kommer barnet inte sakna fadersfigurer. Om barnet, vid 18 års ålder, ändock vill träffa sin biologiska far, finns den möjligheten. Sedan handlar det inte blott och bart om män, utan att barn mår bra av en "skön mix" av människor i sin närmaste omgivning. Vårt barn kommer att umgås med Godfrey (född i Uganda) och hans hustru Ingela. Barnet kommer att få leka med Mathias, Johan, Peter, Ulf, Hans och Lars. Barnet kommer att göra rackartyg tillsammans med Erika, Kenny och Lovisa. Tillbaka till huvudämnet.
Nu kommer KD och bekämpa förslaget om insemination för ensamstående med näbbar och klor. Partiets företrädare, med Hägglund i spetsen, säger vidare saker i stil med ”ett barn behöver sin pappa”. Jag vill bestämt hävda att KD därmed inte ser till ”barnets bästa” utan snarare tvärtom. KD stigmatiserar alla ensamstående med barn. Även de, vars pappa dött i cancer eller omkommit i en olycka. Genom att hävda att barn behöver en biologisk mamma och en biologisk pappa, så agerar KD inte för ”barnens bästa”. Barn som lever med ”bara” en mamma eller ”bara” en pappa, eller en plastmamma eller en plastpappa, barn som lever i regnbågsfamiljer... ja, alla de barn som inte lever i en heterosexuell kärnfamilj utan i en stjärnfamilj stigmatiseras och osynliggörs av KD. Hur tror Göran Hägglund att ett barn som läser eller hör honom prata om detta känner sig? För barnens bästa? Yeah right!
Läs gärna Martin Mobergs och Annika Högbergs inlägg på samma tema.
