När jag var i Almedalen på Politikerbloggen, fick jag en bok. När jag sedermera befann mig på landet, började jag läsa boken, men efter några sidor var jag tvungen att lägga ifrån mig den. Jag kunde inte fortsätta läsa Maud Olofssons dravel utan att få kväljningar. Dock hade jag lovat en centerpartist att recension skulle komma på bloggen HBT-sossen. Vad göra? Peter Högberg inspirerade mig. Han upplät sin blogg åt "fienden" och då jag håller ett löfte, frågade även jag Tokmoderaten om inte han kunde tänka sig recensera en bok på denna blogg. Nedan följer således Tokmoderatens recension.
Efter att ha gett mig på NetRoots egen bok på en NetRoots-blogg, Peter Högbergs närmare bestämt, så är det dags för en uppföljning. Den här gången recenserar jag Maud Olofssons bok "Ett land av friherrinor" både här på min egen blogg som på NetRoots-bloggen HBT-sossen.
Det var Alexandra Einerstam, motorn bakom HBT-sossen som gav mig Mauds bok. Det var ju snällt och generöst av Alexandra, men som den lömska socialdemokrat hon är så hade hon självfallet en diabolisk baktanke liggande latent i den där generositeten. Utan att vara speciellt konspiratoriskt lagd så tror jag nog att Alexandra önskade att jag skulle såga Maud med motorsåg, men det finns ju en annan historia i bakgrunden som påverkar mitt skrivande om just denna Maud Olofsson, landets vice statsminister.
Jag var elak mot Maud i ett tidigare inlägg. Det var ett inlägg där jag på sedvanligt manér ironiserade om politiken och denna gång om Maud. Maud hade ju sett problemen med ett minskande ozon-skikt långt innan vetenskapen såg samma problem, iallafall om man skulle tro på allt som skrevs och sades just där och just då. Jag var elak, det medges, och jag fick höra från partiets avdelning för nya medier att jag var för elak och att jag borde akta mig för att vara ännu lite mer elak mot Maud. Eftersom jag är ett lydigt instrument för partiet, precis som jag alltid har varit så tar jag de "goda råden" till mig när jag nu recenserar Maud Olofssons bok...
Jag börjar, inspirerad av Thomas Bodströms recension av en TV-utfrågning av Mona Sahlin som han inte såg, med mitt recenserande av en bok som jag inte läst.
Det var Alexandra Einerstam, motorn bakom HBT-sossen som gav mig Mauds bok. Det var ju snällt och generöst av Alexandra, men som den lömska socialdemokrat hon är så hade hon självfallet en diabolisk baktanke liggande latent i den där generositeten. Utan att vara speciellt konspiratoriskt lagd så tror jag nog att Alexandra önskade att jag skulle såga Maud med motorsåg, men det finns ju en annan historia i bakgrunden som påverkar mitt skrivande om just denna Maud Olofsson, landets vice statsminister.
Jag var elak mot Maud i ett tidigare inlägg. Det var ett inlägg där jag på sedvanligt manér ironiserade om politiken och denna gång om Maud. Maud hade ju sett problemen med ett minskande ozon-skikt långt innan vetenskapen såg samma problem, iallafall om man skulle tro på allt som skrevs och sades just där och just då. Jag var elak, det medges, och jag fick höra från partiets avdelning för nya medier att jag var för elak och att jag borde akta mig för att vara ännu lite mer elak mot Maud. Eftersom jag är ett lydigt instrument för partiet, precis som jag alltid har varit så tar jag de "goda råden" till mig när jag nu recenserar Maud Olofssons bok...
Jag börjar, inspirerad av Thomas Bodströms recension av en TV-utfrågning av Mona Sahlin som han inte såg, med mitt recenserande av en bok som jag inte läst.
"Ännu en gång har Maud Olofsson visat att hon är bäst när det gäller att skriva böcker. Det är såna egenskaper som behövs hos en vice statsminister, inte en som ändrar i manus så fort det börjar blåsa lite."
Nu kan HBT-sossen avslöja att hyllningen kom - trots att Tokmoderaten inte läst boken "Ett land av friherrinor".
"- Jag fick positiva reaktioner från personer som jag litar på och som inte alltid säger positiva saker. Därför tyckte jag att jag kunde skriva så ändå. Jag litade på de reaktionerna" berättar jag samtidigt som jag är stolt över att ha klarat av att recenserande utan att engagera mig mer än nödvändigt.
Nu kan HBT-sossen avslöja att hyllningen kom - trots att Tokmoderaten inte läst boken "Ett land av friherrinor".
"- Jag fick positiva reaktioner från personer som jag litar på och som inte alltid säger positiva saker. Därför tyckte jag att jag kunde skriva så ändå. Jag litade på de reaktionerna" berättar jag samtidigt som jag är stolt över att ha klarat av att recenserande utan att engagera mig mer än nödvändigt.
Så varsågoda, det här är min gedigna analys av Maud Olofssons bok, en bok som jag inte läst men som jag har hört många tala gott om. I den cyklopiska politiken räcker det med att lita på rätt folk för att bilda sig en uppfattning om något man aldrig sett eller har läst. Jag ber att få återkomma med en utförligare recension, som grundar sig på mitt eget läsande och egna åsikter och inte hörsägen, efter valet den 19 september...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar