I måndags såg jag Kristina Alvendal (M) i någon morgonsoffa. Hon talade om att vissa områden här i Stockholm var så trista och tråkiga och då kunde man lika gärna bygga där. Hon såg bland annat framför sig fler caféer (varvid jag tänkte att Stockholm hade nog med caféer).-
När jag kom till jobbet någon timme senare, kom en charmerande man fram till mig och var fly förbannad på Alvendal. Han sade: Nu får det vara nog! Kristina Alvendal är galen! Jag ska banne mig rösta på Sossarna i nästa val!
-
Vår underbara huvudstad är en av världens grönaste storstäder. Vi har förorter som ligger som öar i grönska. Turisterna strömmar hit på grund av vår gröna huvudstad. Vi har en rik flora och fauna mycket tack vare de gröna kilarna och den miljöpolitik som Stockholmssossarna har drivit. Så här skriver Naturskyddsföreningen om de gröna kilarna:
-
Ska vi bli den sista generationen stockholmare som får uppleva tystnad och närhet till naturen? Ännu har Stockholmsområdet något andra storstäder saknar: Natur inpå knutarna. Grönområdena som sträcker sig ända in i miljonstadens centrum är en fantastisk tillgång, tillgänglig för oss alla.Men runtom i regionen håller denna klenod på att långsamt förödas. Årligen krymper grönområdena med ett par kvadratkilometer. Först brukar vägarna komma. Sedan stormarknader, bensinstationer, industrier, buller och avgaser.
Nu får det vara nog! Vi kräver att naturen runt Stockholm — Storstockholms Gröna Kilar — ges ett lagstadgat skydd mot fortsatt förstörelse.
Nu får det vara nog! Vi kräver att naturen runt Stockholm — Storstockholms Gröna Kilar — ges ett lagstadgat skydd mot fortsatt förstörelse.
Storstockholms Gröna Kilar är de naturområden som blivit över när staden utvecklats längs ett antal järnvägsspår och vägar. Resultatet har blivit en stjärnformig struktur där obebyggda grönområden når ända in till Stockholms centrum.Det innebär samtidigt att vi nästan överallt i regionen har nära ut i naturen, oftast inte mer än några hundra meter.Ända från huvudstadens kärna ut till förorternas ytterkanter sträcker sig obrutna grönområden med vandrings- och motionsstråk, svampskogar, fågelsjöar, myrmarker, badplatser och med spår av 9 000 års kulturhistoria — en fantastisk tillgång utan motstycke i världen.Tyvärr håller denna struktur på att tuggas sönder. Arealen oexploaterad mark i regionen beräknas krympa med 2 km2 om året. Nya vägar styckar sönder landskapet och fungerar som barriärer för djur och människor. Längs de nya vägarna drivs exploateringen vidare med stormarknader, lagerlokaler, industrier och bensinstationer.I kommunala långtidsplaner och andra högtidliga sammanhang brukar man lova att grönområdena ska skyddas. Så snart intresset för att dra en väg, bygga en stormarknad eller etablera ett bostadsområde blivit tillräckligt starkt brukar dock utfästelserna sakna värde.Vi som har undertecknat detta upprop är övertygade om att huvuddelen av dem som bor i regionen motsätter sig denna utveckling. För de allra flesta är tillgången till natur på nära håll — Storstockholms Gröna Kilar — tvärtom en viktig del av livskvaliteten, av det som gör regionen till ett bra ställe att bo på.Vi tror att det bästa sättet att skydda och utveckla denna skatt är att ge de gröna kilarna ett tydligt och juridiskt bindande skydd. Så länge områdena saknar ett stabilt skydd, kommer det alltid att finnas ett starkt exploateringstryck. Med ett stabilt skydd och en genomtänkt vård och skötsel kan vi i stället bevara och öka områdenas kvaliteter.Nätverket Skydda Storstockholms Gröna Kilar har bildats med syfte att på sikt skydda alla de områden som pekas ut i rapporten "Grönstrukturen i Stockholmsregionen" som naturreservat eller naturvårdsområden (se karta).Med ett skydd skulle vi få en tydlighet och stabila förutsättningar för en långsiktigt vettig utveckling av bebyggelse, industri, handel och kommunikationer inom de ramar kilstrukturen anger. Därmed skulle, tror vi, de ständiga konflikterna kring grönområdena i regionen kunna dämpas.
-
Per Wirtén har skrivit en artikel om Kristina Alvendal, med den passande titeln Förortshatets ansikte. Han skriver bland annat (men ni bör läsa hela artikeln, för den är så bra):
-
Stockholm har därför tvärt slutat skydda grönområden, bilda naturreservat och börjat ignorerar egna miljömål. Alvendal verkar sjukt rädd för högt gräs. Naturstråk är "otrygga" med "ruttna träd", säger hon. På 1940-talet planerades promenadleder genom sammanhängande grönstråk. Det gjorde Stockholm till en unikt vacker stad - den så kallade Stockholmsmodellen. Staden bands samman av grönska. Nu vill Alvendal riva upp strukturen. I stället innebär hennes idé om "promenadstaden" den motsatta: att vi bara ska gå på asfalt.
-
Vem vill bo och leva i Alvendals Stockholm? Inte jag!
3 kommentarer:
Vem vill bo i Stockholm alls? ;)
Per Wirténs artikel är något av det största dravlet i stadsbyggnadsdebatten som har setts på länge. Gamla stereotyper blommar upp. Hemska borgare bor i staden, och allt vänsterfolk bor i förorterna som staten så snällt har gett dem verkar tanken vara. Likväl är köerna till hyresrätter mycket längre i innerstaden än i förorterna. Likväl är priserna på bostadsrätter mycket högre i innerstaden än i förorten. På vilket sätt exakt är det en bra idé att vilja "rädda" förorten när det är så uppenbart att det är stad vi saknar, inte förorter.
Överhuvudtaget är diskussionen i Stockholm ytterst märklig. Över hela världen gör man nu i snabb takt upp med modernismens gigantiska stadsbyggnadsmisstag där man med vett och vilja isolerade människor från varandra mha grannskapsplaneringen. I Sverige har vi dock en liten elit av proffstyckare som tycker att de kan sätta sig på vanligt folk, gärna under förment "folklig flagg", trots att folket aldrig har efterfrågat dessa sterila och ödsliga förorter. (Och notera att jag här syftar på fysiska bebyggelserstrukturer, inte människorna som bor där. Dessa människor lyckas ofta, mot alla odds och mot stadsplaneringen som aktivt motarbetar dem, likväl skapa mötesplatser och kultur).
Förorten och staden är inte en höger-vänsterfråga. Det kan så tyckas vid en första överblick, eftersom folk med pengar gärna bosätter sig i staden. Men det är ju ett resultat av att man konsekvent i Sverige har vägrat att bygga det folk vill ha, alltså stad, sedan 1930-talet! Är det då konstigt att priserna går upp, och köerna blir allt längre, på det som är efterfrågat?
Pers artikel misslyckas kapitalt med att sätta några fakta bakom ett påstått "förortshat". Däremot visar Werten ett bra exempel på det märkliga stadshat som vissa människor som tycker om att tala om för andra vad de vill ha gillar att uppvisa.
Nu är det ju knappast förorterna som turisterna kommer till. Det är den gamla täta innerstaden. Kolla vad vykorten från Stockholm föreställer. Inte är det Flemingsberg eller Fittja trots att dessa områden är bra exempel på det som du omhuldar.
Inte heller är trycket på att få bo i den "naturnära" förorten större än att få bo i den täta staden som du inte verkar gilla.
Nej, det är dags att vakna upp och se vad som verkligen är miljövänligt och omtyckt, nämligen den täta staden, där det mesta finns på nära håll och bilen används mindre än i förorten. Att Alvendal vill utvidga denna stadsform ser jag som mycket positivt, även om jag verkligen inte delar alla hennes åsikter i hur det ska göras.
De yttre delarna av kilarna har jag svårt att se att någon urbanist skulle vilja bebyggda. Det är helt enkelt onödigt att bygga så långt ut. Det är de centrala kilarna som kan behöva bebyggas för att ge fler möjlighet att bo i en miljövänlig och omtyckt stadsform.
Resultatet när människor klagar på att det byggs på naturmark nära innerstaden blir att det byggs betydligt glesare på naturmark en bra bit utanför staden, vilket leder till bilberoende enklaver som är enormt mycket sämre för miljön än den täta staden. Det gäller att lyfta blicken från gräsplätten utanför innerstan och väga fördelar mot nackdelar i exploateringen.
Skicka en kommentar