[Recension] Välfärd utan tillväxt

Författare: Tim Jackson
Titel: Välfärd utan tillväxt
Originaltitel: Prosperity without growth
Översättning: Stefan Lindgren
Omslag: Eva Jais
ISBN 978-91-7037-564-4

Att ifrågasätta tillväxten tycks dömt att vara förbehållet dårar, idealister och revolutionärer. Likväl måste vi ifrågasätta den, skriver Tim Jackson i en debattartikel i Expressen. Meningen återkommer i Jacksons bok Välfärd utan tillväxt. Så skapar vi ett hållbart samhälle.

Om boken hade skrivits innan finanskrisen, hade troligtvis Jackson avfärdats som ännu en tillväxtfientlig samhällsomstörtare. I kölvattnet av den finansiella krisen har dock en och annan börjat tvivla på tillväxt till varje pris och därför är också Jacksons bok högaktuell. Därtill sitter Tim Jackson i den brittiska regeringens hållbarhetskommission och är professor vid Surreyuniversitetets Center för miljöstrategier. Där forskar han i konsumentbeteende, hållbar energi, ekologisk ekonomi och miljöfilosofi, vilket gör det svårt att avfärda honom som dåre, idealist eller revolutionär. Om förra årets snackis var Jämlikhetsanden, kan denna bok mycket väl bli årets snackis och då har Jackson lyckats med ett av de viktigaste målen med boken - att få igång ett fullödigt offentligt samtal.

För en ekonom är en ekonomi utan tillväxt en styggelse, men för en ekolog är tanken på en ständigt växande ekonomi en styggelse och däri ligger dilemmat. Det är väl ingen hemlighet att vi i västvärlden konsumerar mer än vad vår planet tål? Så vad göra? I boken presenterar Jackson fler trovärdiga alternativ till konsumismens "järnbur". Vi måste: 1. sätta ekologiska gränser för gränsens för människans verksamhet, 2. åtgärda den hejdlösa tillväxtens illitterata ekonomi och 3. omvandla konsumismens skadliga sociala logik.

Förutom att ha tillgång till näring och tak över huvudet består välstånd av vår förmåga att delta i samhällslivet, av vår känsla av gemensamt livsinnehåll och mål med livet och av att vi kan drömma. Vi har vant oss vid att sträva mot dessa mål med materiella medel. Att befria oss från den begränsningen lägger grunden till förändring. [...] Uppgiften är att skapa verkliga möjligheter för människor att blomstra på mindre materialistiska sätt. I samhällelig skala betyder det att återinvestera i dessa möjligheter: fysiskt, finansiellt och känslomässigt. I synnerhet behöver vi återuppliva begreppet allmänhetens väl. Förnya vår känsla för offentliga rum, offentliga institutioner och gemensamma mål. Investera pengar och tid i ändamål, tillgångar och infrastrukturer som vi delar.

Ovanstående utdrag ur boken låter mycket som min vision Det gröna folkhemmet. Version 2. Framför allt när Jackson räknar upp några exempel på vad byggstenarna i en ny vision kan bestå av: grönytor, parker, rekreationscentra, idrottsplatser, bibliotek, museer, kollektivtrafik, vårdhem, "tysta centra" och festivaler.

Den här recensionen håller på att bli lite för lång för bloggformatet, därför rekommenderar jag (förutom debattartikeln i Expressen som jag redan hänvisat till) Christians Sannes essä Vi kan leva utan välfärd i DN och Jeremy Leggetts recension av Jacksons bok i Guardian.

Jag vill varmt rekommendera att ni köper boken och diskuterar den på bloggar, i fikarummet, på föreningsmöten med mera. Vi har nämligen bara en jord.

Relaterat: Sajten Minplanet.se har redan recenserat den, även om vi fått "strikta order" om att inte recensera boken förrän 1/2.

Jag tycker faktiskt synd om Andreas Carlgren

Vissa ministrar i regeringen Reinfeldt har det svårare än andra. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni kanske tycker att det är helt OK att jämställdhet inte finns med på den borgerliga politiska agendan (eftersom hon inte är feminist), men för centerpartisten tillika miljöminister Andreas Carlgren är det mindre kul.

Eva Franchell skriver idag på Aftonbladets ledarsida:

Hur många gånger kan man köra över en minister?

Fredrik Reinfeldt unnar inte sin miljöminister några segrar. Gång på gång blir Andreas Carlgren överkörd. Sista smockan delas sannolikt ut i nästa vecka när Andreas Carlgren inte får några nya pengar för att uppfylla de svenska miljömålen.

Tvärtom tvingas han sänka ambitionerna i miljöarbetet. Det är inte roligt för någon miljöminister, allra minst för den centerpartist som ju ändå ska stå för det gröna inslaget i regeringen.

Men vänta... är det inte just Moderaterna som försöker lansera sig som det nya miljöpartiet? Borde det då inte ligga i den Moderatstyrda regeringens intresse att satsa på miljö och klimat?

Dock misstänker jag starkt att det är som vanligt med Moderaterna - vackra ord, men ingen handling (eller snarare säga en sak och göra en annan). Ny förpackning, men samma gamla, mörkblå innehåll. Det är också därför jag har oerhört svårt att ta till mig det budskap som Kristina Alvendal vill förmedla i DN - Moderaterna vill bli grönare.

Kristina Alvendal - Stockholmssossarnas bästa valarbetare

I måndags såg jag Kristina Alvendal (M) i någon morgonsoffa. Hon talade om att vissa områden här i Stockholm var så trista och tråkiga och då kunde man lika gärna bygga där. Hon såg bland annat framför sig fler caféer (varvid jag tänkte att Stockholm hade nog med caféer).

-

När jag kom till jobbet någon timme senare, kom en charmerande man fram till mig och var fly förbannad på Alvendal. Han sade: Nu får det vara nog! Kristina Alvendal är galen! Jag ska banne mig rösta på Sossarna i nästa val!

-

Vår underbara huvudstad är en av världens grönaste storstäder. Vi har förorter som ligger som öar i grönska. Turisterna strömmar hit på grund av vår gröna huvudstad. Vi har en rik flora och fauna mycket tack vare de gröna kilarna och den miljöpolitik som Stockholmssossarna har drivit. Så här skriver Naturskyddsföreningen om de gröna kilarna:

-

Ska vi bli den sista generationen stockholmare som får uppleva tystnad och närhet till naturen? Ännu har Stockholmsområdet något andra storstäder saknar: Natur inpå knutarna. Grönområdena som sträcker sig ända in i miljonstadens centrum är en fantastisk tillgång, tillgänglig för oss alla.Men runtom i regionen håller denna klenod på att långsamt förödas. Årligen krymper grönområdena med ett par kvadratkilometer. Först brukar vägarna komma. Sedan stormarknader, bensinstationer, industrier, buller och avgaser.

Nu får det vara nog! Vi kräver att naturen runt Stockholm — Storstockholms Gröna Kilar — ges ett lagstadgat skydd mot fortsatt förstörelse.

Storstockholms Gröna Kilar är de naturområden som blivit över när staden utvecklats längs ett antal järnvägsspår och vägar. Resultatet har blivit en stjärnformig struktur där obebyggda grönområden når ända in till Stockholms centrum.Det innebär samtidigt att vi nästan överallt i regionen har nära ut i naturen, oftast inte mer än några hundra meter.Ända från huvudstadens kärna ut till förorternas ytterkanter sträcker sig obrutna grönområden med vandrings- och motionsstråk, svampskogar, fågelsjöar, myrmarker, badplatser och med spår av 9 000 års kulturhistoria — en fantastisk tillgång utan motstycke i världen.Tyvärr håller denna struktur på att tuggas sönder. Arealen oexploaterad mark i regionen beräknas krympa med 2 km2 om året. Nya vägar styckar sönder landskapet och fungerar som barriärer för djur och människor. Längs de nya vägarna drivs exploateringen vidare med stormarknader, lagerlokaler, industrier och bensinstationer.I kommunala långtidsplaner och andra högtidliga sammanhang brukar man lova att grönområdena ska skyddas. Så snart intresset för att dra en väg, bygga en stormarknad eller etablera ett bostadsområde blivit tillräckligt starkt brukar dock utfästelserna sakna värde.Vi som har undertecknat detta upprop är övertygade om att huvuddelen av dem som bor i regionen motsätter sig denna utveckling. För de allra flesta är tillgången till natur på nära håll — Storstockholms Gröna Kilar — tvärtom en viktig del av livskvaliteten, av det som gör regionen till ett bra ställe att bo på.Vi tror att det bästa sättet att skydda och utveckla denna skatt är att ge de gröna kilarna ett tydligt och juridiskt bindande skydd. Så länge områdena saknar ett stabilt skydd, kommer det alltid att finnas ett starkt exploateringstryck. Med ett stabilt skydd och en genomtänkt vård och skötsel kan vi i stället bevara och öka områdenas kvaliteter.Nätverket Skydda Storstockholms Gröna Kilar har bildats med syfte att på sikt skydda alla de områden som pekas ut i rapporten "Grönstrukturen i Stockholmsregionen" som naturreservat eller naturvårdsområden (se karta).Med ett skydd skulle vi få en tydlighet och stabila förutsättningar för en långsiktigt vettig utveckling av bebyggelse, industri, handel och kommunikationer inom de ramar kilstrukturen anger. Därmed skulle, tror vi, de ständiga konflikterna kring grönområdena i regionen kunna dämpas.

-

Per Wirtén har skrivit en artikel om Kristina Alvendal, med den passande titeln Förortshatets ansikte. Han skriver bland annat (men ni bör läsa hela artikeln, för den är så bra):

-

Stockholm har därför tvärt slutat skydda grönområden, bilda naturreservat och börjat ignorerar egna miljömål. Alvendal verkar sjukt rädd för högt gräs. Naturstråk är "otrygga" med "ruttna träd", säger hon. På 1940-talet planerades promenadleder genom sammanhängande grönstråk. Det gjorde Stockholm till en unikt vacker stad - den så kallade Stockholmsmodellen. Staden bands samman av grönska. Nu vill Alvendal riva upp strukturen. I stället innebär hennes idé om "promenadstaden" den motsatta: att vi bara ska gå på asfalt.

-

Vem vill bo och leva i Alvendals Stockholm? Inte jag!