Vy från ett luftslott*

Andra dagen på jobbet efter en månads sjukskrivning. Almedalen är i full gång och jag är inte där. Även om jag inte har fri tillgång till internet på jobbet, har jag tillgång till SVT, SR, DN, Aftonbladet, SvD och Expressen. Alla dessa medier hårdsatsar på Almedalen. Därtill har jag twitter och i likhet med Catia Hultquist älskar jag twitter. Tack vare hashtaggar som #almedalen känns det som om jag de facto var på plats i Visby. Tack vare SVT Forum kan jag sitta i lugn och ro och se partiledartal och inte bara partiledartal, utan SVT filmar även vissa seminarier. Tack vare partiers hemsidor och mängden pressmeddelanden som landar i min inkorg har jag,om inte full koll, en god översikt.

Nu kommer jag inte blogga så mycket om Almedalen. Jag har ju, som många redan märkt, dragit ner på mitt bloggande, men jag skulle kunna bli Almedalens mest inflytelserika bloggare, just på grund av att jag inte är där.

Det är inte bara Almedalen som jag skippar detta år, utan även Stockholm Pride (som jag har varit på sedan 1999, utom 2003 då jag var på pridefestival i München). Men... inte att förglömma - det finns ett helt gäng nätrötter från det progressiva nätverket NetRoots på plats i Visby.

Och apropå twitter, facebook och annan nätverksbaserad media, så är det tyvärr så (som Hultquist påpekar i sin artikel) att många politiker ännu (år 2011) har en endimensionell syn på nätverksbaserad media. Nu är inte politiker ensamma om denna syn. Ett annat exempel är Göran Hägg satt i SVT-soffan och uttalade sig om bloggar... brrr säger jag bara.

* Titeln snodd från Kent

En gudomlig hyllning till Maud Olofsson

Var tid har sina hjältar. I antikens Grekland och Rom var det främst manliga gudomligheter som kämpade mot märkliga vidunder. I vårt 2000-tal är det en norrländsk ledarkvinna som slåss för människors livsvillkor. Maud Olofssons storverk betyder mycket för Sveriges framtid.

Så inleder Centerns partisekreterare, Michael Arthursson, sitt nyhetsbrev. Every time has its heroes... Jag kan riktigt höra Don LaFontaines legendariska röst, när jag läser ovanstående ord.

Brevet har den passande titeln Mauds 12 storverk. Det är förstås en travesti på Herakles/Herkules 12 storverk. Olofsson har dock inte bekämpat det nemeiska lejonet eller den lerniska hydran. Nej, hon har ägnat sig åt större saker än så:

1. Nystarten. Ett trött och håglöst centerparti fick 2001 ny kraft, en tydlig politisk kurs och alltfler anhängare.

2. Det öppna Sverige. Socialdemokraternas planer på övergångsregler för att hindra medborgare i de nya EU-länderna från att arbeta i Sverige sändes utan pardon till papperskorgen.

3. Federalismen. Som första parti utmejslade Centerpartiet en klar politisk idé om hur samhället kan byggas ur ett medborgarperspektiv. Från lokal till internationell nivå.

4. Landsbygdslyftet. Från larmet om den regionala och sociala klyvningen till en sammanhållen landsbygdsstrategi och etableringen av Norrlands Innovation.

5. Högforsmötet. Efter decennier av borgerlig splittring bildades Alliansen hemma hos Maud 2004. Få kunde då ana Alliansens betydelse.

6. Detroni(s)eringen. För fem år sedan hade socialdemokraterna styrt Sverige i 65 av 74 år. Men i september 2006 började den postsocialdemokratiska eran när alliansen segrade.

7. Skattebetalarnas pengar. Många ropar på att regeringen ska spendera miljarder av skattebetalarnas pengar på att köpa bilfabriker. Men Maud har bestämt hållit emot.

8. Klimat- och energiöverenskommelsen. Efter Alliansens överenskommelse om klimat och energi har den gröna energin äntligen fått rejäl fart. Och ingen vill investera i ny kärnkraft när pappa staten inte står för notan.

9. Entreprenörsvågen. Förr brukade näringsministrarna kallas pratministrar. Men med Maud vid rodret har nyföretagandet i Sverige slagit nya rekord.

10. Kvinnoförebilden. Den enda svenska kvinnliga partiledare som samtidigt klarat att regera landet. Maud har skapat ambassadörsnätverk för kvinnors företagande som slår nya rekord. Hennes liberala feminism skapar ny frihet för många kvinnor.

11. Nybyggarlandet. Vissa hukar i den nationalistiska politiska snålblåsten. Men Maud vågar ta debatten om att vi behöver fler människor som kommer till Sverige och arbetar.

12. Värderingsskiftet. Steg för steg börjar alltfler förstå att det är människor och företagare som skapar de nya jobben. Inte staten och myndigheterna. Utan alla vi ivriga bävrar.

Alla kommentarer, vad beträffar de 12 punkterna, är onödiga. De talar för sig själva. Jag vill istället upplysa Arthursson att efter hybris kommer nemesis.

Andra på samma tema: Alliansfritt Sverige, Peter Högberg, Jonas Sjöstedt, Ingela Nilsson Nachtweij

Min önskelista

För några dagar sedan bad Gunilla Källenius mig att skriva en önskelista på partikamrater som jag vill se i Riksdag, Landstingsfullmäktige och Kommunfullmäktige. Listan är för Stockholm stad (utom landstinget, där jag även slängde in några från Lenet). Jag kommer med största sannolikhet att revidera listan ett flertal gånger.

Risken med dessa listor är nämligen att man glömmer några stycken partikamrater. Jag må ha ett stort kontaktnät inom Socialdemokraterna, men jag vet naturligtvis inte vilka alla är. Vidare lämnar vissa politiken och andra tillkommer. Därtill finns det en massa politiska tjänstemän som saknas på dessa listor (tjänstemän som skulle bli utmärkta förtroendevalda). Jag inser vidare att jag, i motsats till Göran Persson, har lättare att rada upp en massa kvinnor, men när det kommer till männen får jag verkligen leta. Jag har lyckats få in en och annan hbt-person, men när jag ser alla namn saknas det invandrare. En person med funktionsnedsättning finns med på listan.

Jag har försökt undvika personer som ingår (eller är prospects) i de så kallade Familjerna. Några av namnen, förekommer på flera listor. Om ni letar efter mitt namn, så finns det inte med. Jag vill nämligen helst jobba som politisk tjänsteman. Bakom kulisserna. Om jag blir nominerad, vill jag hitta mitt namn på listorna för landsting och kommun.

Önskelistan (version 2. Den första versionen har endast Källenius fått)

I Riksdagen vill jag se följande personer:
Josefin Deiving, Birgitta Evengård, Petra Larsson, Kristina Persdotter, Linnea Björnstam, Eric Sundström, Nisha Besara, Kajsa Borgnäs, Fredrik Jansson, Anders Göransson, Martin Engman, Claes Borgström, Johan Sjölander, Joe Frans, Johnny Naderéus, Anna Ardin, Moa Neuman, Marika Lindgren Åsbrink, Katrine Kielos, Catharina Ullström, Emma Lennartsson

I Kommunfullmäktige:
Gabriella Granditsky (oppositionsborgarråd), Leif Rönngren, Håkan Andersson, Sanna Vent, Mia Sundelin, Anna Ardin, Sara Gunnerud, Åsa Einerstam, Mathias Tofvesson, Ingela Håkansson, Katina Staf, Moa Neuman, Mia Päärni, Nima Djohari-Taimouri, Andreas Westerius, Anders Eriksson, Stefan Engström, Tara Twana, Maria Östberg-Svanelind, Gunilla Källenius, Daniel Suhonen

Landstinget (inklusive Lenet):
Mervi Mäkinen Andersson, Mattias Sääksjärvi, Johanna Garefelt, Lukas Romson, Johan Sjölander, Björn Häll-Kellerman, Nina Unesi, Erika Ullberg, Helene Hellmark Knutsson, Victor Harju, Johan Westerholm, Nanna Wikholm, Jerry Adbo, Gunilla Källenius, Gizela Sladic

Saknas det några namn? Välkommen att fylla kommentatorsfältet med dessa!

Läs även mina inlägg Det finns en väg ut ur det här och 10-listan

[UPPDATERING]
Läs gärna Johan Westerholms inlägg Socialdemokraterna: Vi har inte råd att luta oss tillbaka

Kyss mig

Om en månad, 29 juli, har filmen Kyss mig premiär. Det är den första svenska filmen med lesbiskt tema sedan 1998.

För 13 år sedan hade jag nyss klivit ut ur garderoben. Tillsammans med några tjejer från FUGS (Föreningen Uppsala Gaystudenter som numer heter SFQ Uppsala) gick jag och såg Fucking Åmål. Den filmen har betytt (och betyder mycket) för många bi- och homosexuella tjejer, men det är verkligen på tiden att det kommer en svensk långfilm som porträtterar vuxna kvinnor.

Vi flator är svältfödda på filmer och serier med lesbiskt tema. Vi är hänvisade till sajter som WolfeVideo. Javisst går det att ladda ner filmer, men det är numer olagligt och det händer att några av de filmer man beställt är riktigt usla (And Then Came Lola är ett rykande färskt exempel på detta). Ibland har man dock tur och hittar en pärla som Elena Undone.

Temat i såväl Kyss mig som Elena Undone är kort och gott följande: heterosexuell kvinna träffar homosexuell kvinna, de blir vänner, plötsligt upptäcker båda att de har starkare känslor för varandra. Heterosexuell kvinna kämpar med sin nyfunna insikt, att hon kanske är lesbisk,...

... Hur det går sen? Ja, om det hade varit för 15-20 år sedan hade den heterosexuella kvinnan insett sitt "misstag" och återvänt till det "normala" och den homosexuella kvinnan hamnar på ett mentalsjukhus alternativt begått självmord. Nu är det dock anno 2011 och det har blivit lite bättre.

I senaste numret av Kom Ut (#2 2011, s. 36. Ej utlagd på nätet i skrivandets stund), läser jag även att inställningen från Svenska Filminstitutet varit svalt. Det är dyrt att göra film. Att hitta finansiärer för Kyss mig, visade sig vara svårt (har det måhända att göra med att det är kvinnor som drar i spakarna och att temat är lesbiskt?). Det lyckades dock och resultatet, som redan nämnts, kommer vi att få se om en månad. Ha tålamod, men för säkerhets skull, gå in på SF:s sida för Kyss mig och anmäl din e-postadress, då får du en påminnelse i god tid.

Fler på samma ämne: Expressen, QX (s. 28), Kulturnyheterna, Tellusfilm, AfterEllen, DN, Solo, Sydsvenskan, Kino i P1

[UNDER STRECKET]

Se The Bechdel Test for Women in Movies.
Läs artikeln Få böcker klarar Bechdel-testet.

Att ha många vänner är att inte ha några vänner

Det var Aristoteles som sade Att ha många vänner är att inte ha några vänner. När jag var ung (yngre?) var en fulltecknad almanacka ett tecken på popularitet. Förmodligen existerar detta fenomen fortfarande, men pappersalmanackan har nu bytts ut mot googlekalendern. I den kan man synka sin kalender med andras. Om jag till exempel vill träffa Josefin Deiving, kan jag gå in i hennes publika kalender, se när hon är ledig och boka in ett möte. High tech!

Nu envisas jag fortfarande med att ha en papperskalender. En kalender som jag sällan använder, vilket ibland leder till dubbel- och trippelbokningar. Jag har för vana att skriva attending eller maybe attending på facebookevent som jag blir inbjuden till, men sällan skriver jag in dem i pappersalmanackan och därför glömmer jag bort att jag har tackat ja eller kanske till ett evenemang.

Jag har inte många vänner (de kan räknas på vänster hands fem fingrar), men jag har en relativt stor bekantskapskrets. I tävlingen "flest facebookvänner kommer till himlen", ligger jag hyfsat bra till. Jag har 1113 fb-vänner (varav några "vänner" är organisationer, tidningar och dylikt). Facebookvänner, ja...

31 maj opererades jag och blev sjukskriven i en månad. Juni månad, underbara tid. Tid för böcker, vänner, bekanta, (korta) promenader, men det blir aldrig som man tänkt sig. Nåväl, efter två veckor var jag så pass återställd att jag skrev i min statusruta på facebook:

Från och med nästa vecka håller jag "audiens" i min lägenhet. Jag är grymt uttråkad. Det är trist att vara sjukskriven. Så den/de som har vägarna förbi Farsta och är sugna på latte/espresso/cappuccino/te/rosévin. Slå en pling. Kom förbi!

Javisst kom det en och annan, men jag hade förväntat mig en hel strid ström av människor som kom och gick i lägenheten. I detta sammanhang måste jag dock ge min styrelse (Hbt-socialdemokrater i Stockholm) en eloge, för att den förlade ett styrelsemöte till min lägenhet (och vilket bra möte det blev sen).

Nu har jag blott och bart en vecka kvar på min sjukskrivning. VM i fotboll (damer) har börjat. I morgon spelar Sverige mot Colombia. Matchen startar redan klockan 15, min fru jobbar förstås och jag vill inte se matchen själv. Nu är inte jag någon idrottsfanatiker. Jag ser sällan på sport, vare sig live eller på teve. Dock tillstår jag att även jag bänkar mig framför teven när stora evenemang, i detta fall VM, äger rum.

Framför allt gillar jag "allt" runt omkring: träffa vänner, dricka öl, prata, skratta. Gemenskapen. Jag minns ett och annat OS, när jag gick i grundskolan. Då var uppehållsrummet var packat med elever och lärare som såg på den lilla teven som fanns där. Jag minns en utgrävning i Tyskland, där vi arkeologer representerade ett stort antal länder. På kvällarna satt vi vid långbordet och hejade på våra respektive lag. Jag har aldrig varit så patriotisk som när jag jobbade i Tyskland. Plötsligt var jag bara tvungen att äta Kalles kaviar på knäckebrödsmacka var och varannan dag (något som jag aldrig gör när jag är hemma i Sverige). Nåväl.. tillbaka till facebook, vänner, bekanta och morgondagens match.

Eftersom min tidigare inbjudan på facebook inte föll väl ut, bestämde jag mig i helgen för att skapa ett event: Colombia-Sverige (VM Damer). Eftersom jag bara har en liten tjocktv, så förlade jag eventet till det nyöppnade O'Learys i Farsta. Sportbaren har gigantiska tv-apparater, ett stort utbud av fatöl och kan dessutom sluka betydligt fler personer än det Einerstamska hemmet. Jag beslutade mig för ett öppet event som alla, inte enbart mina facebookkompisar, kan se och anmäla sig. Jag tog även det säkra före det osäkra och bjöd in några gäster. Jag begränsade urvalet till Stockholm, kvinnor, min styrelse och partikamrater i Farsta.

Nu är det måndag och klockan är tio. Av de 104 personer som jag har bjudit in till eventet, har en skrivit "kanske", nio har tackat nej (varav fem av dessa skrivit på eventväggen att de inte kan komma, men gärna en annan gång) och 93 har (ännu) inte svarat. I skrivandets stund är jag den enda som har skrivit att jag kommer, vilket inte är konstigt, då det är mitt eget påfund.

Den dåliga svarsfrekvensen tillsammans med min tidigare inbjudan på facebook fick mig att tänka på Jessica Ritzéns artikel Skål på er, Facebookvänner i ett februarinummer av Stockholm City. Ritzén skriver:

Stockholm har just passerat en miljon Facebookanvändare.Så hur svårt kan det vara att samla en skara Facebook-kompisar till afterwork på Tranan?

Är det mig det är fel på? Mina kompisar? Facebook? Eller Stockholm?
Drygt hälften av mina 370 Facebookpolare bor på kvartersavstånd. Med några timmars varsel bjöd jag in samtliga på after work en måndagkväll.
Två dök upp.

Den kanadensiske författaren Hal Niedzviecki gjorde ett liknande experiment och bjöd in 700 Facebook-kompisar i Toronto. Trots att 75 personer anmälde sig var det bara en som kom.
Han lärde sig the hard way, precis som jag, att ”komma” betyder ”kanske” och att ”kanske komma” betyder ”troligen inte”.

Vad betyder i så fall att man inte svarar överhuvudtaget?

Läs gärna artikeln i sin helhet. Jag finner den högintressant. I likhet med Ritzén kommer jag att bli glad om en eller två av de inbjudna dyker upp på O'Learys i morgon. Jag kommer i varje fall att se matchen på storbildsteve och dricka en Staropramen på fat. Det kan till och med hända att jag börjar slänga käft med någon av de andra gästerna.

Tvivel, besvikelse, uppgivenhet, kärlek, hopp...

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?
(Lars Winnerbäck, Tvivel)

Igår läste jag Åsa Petersens intervju med Socialdemokraternas före detta partiledare, Mona Sahlin, i Aftonbladet Söndag. Jag tänker inte citera hela intervjun (även om den är en av de bättre intervjuer jag läst på länge), men här kommer ett citat, som jag kan skriva under på:

Jag kan inte leva utan musiken. Den ger mig tröst och energi. Håller mig uppe när det är som svårast. Håkan Hellström har jag sett tre gånger bara nu i vår.

Även jag vänder mig till musiken när jag behöver tröst och energi. Musiken håller även mig uppe när det är som svårast.

Under en längre tid har jag tänkt, nej... det är fel ord - grubblat... jag har grubblat över mitt politiska engagemang. Just nu tvivlar jag starkt på mitt parti och den nystart som skulle förändra "allt". Varför ska jag använda min fritid till oändliga, interna S-möten? Varför ska jag använda min obetalda deltid (ja, jag jobbar endast 50 % som vakt just nu och de assistentjobb jag har sökt inom partiet har jag inte fått) att skriva tre-fyra blogginlägg per dag? Jag ger och ger, men känner i nuläget att jag inte får något tillbaka. Jag har så mycket jag vill säga, jag har så många förslag, jag vill förändra så mycket med mitt parti... men ingen lyssnar!

Det (obetalda) arbete som jag och andra nätrötter lade ner i den Öppna kriskommissionen hyllades i några dagar, men sedan begravdes rapporterna (tillsammans med Kriskommissionens slutrapport) i det runda arkivet. Det runda arkivet och partiets byrålådor börjar bli fulla med rapporter, utredningar och valanalyser.

Nu har ytterligare en organisationsutredning sett dagens ljus. Om några månader kommer en pressrelease, på presskonferensen kommer partisekretererare, Carin Jämtin, att berätta vad utredningen kommit fram till. Det kommer att skrivas om utredningen i media och på bloggar. Politiska experter i SVT och Tv4 kommer att uttala sig om organisationsutredningen. Sedan kommer även den att begravas i det runda arkivet.

Det finns dock hopp! Den öppenhet, som många socialdemokrater verka sky, existerar. Det går inte att radera eller backa bandet. Socialdemokraterna måste förhålla sig till denna öppenhet (och den kommunikativa revolution som ägt rum de senaste året), vare sig de vill eller inte. Upplysningen 2.0.

Det blir svårare och svårare att begrava saker i arkiv och byrålådor. Det finns alltid en bloggare eller två som, månader eller år efter, kommer att fråga på sina bloggar vad som hände.

Jag älskar mitt parti, eller snarare jag älskar de värderingar och den ideologi som partiet står för. Denna kärlek gör det svårt för mig att lämna partiet (kanske till förmån för ett annat?). Hoppet finns kvar, men just nu är det tvivel, besvikelse och uppgivenhet som dominerar. Jag är inte ensam om mina tankar (eller grubblerier). Det finns tre blogginlägg som jag önskar att sossetopparna läser och dessa är följande:

Gunilla Källenius - Bästa sättet att begrava en fråga är att skapa en arbetsgrupp
Peter Högberg - En bloggning ni inte bör läsa... Och regnet faller...
Johan Westerholm - En sommarhälsning full av sura uppstötningar

Nu ska jag lyssna på Fever Ray och låten Keep the streets empty for me. Här finns förresten en spellista jag gjorde för ett tag sedan.

Kultur intresserar inte Moderaterna

Ovan kan ni se en skärmdump som visar att när kultur ska avhandlas i Landstingsfullmäktige i Stockholm, reser sig en massa moderater helt sonika upp och lämnar lokalen.