Det var Aristoteles som sade Att ha många vänner är att inte ha några vänner. När jag var ung (yngre?) var en fulltecknad almanacka ett tecken på popularitet. Förmodligen existerar detta fenomen fortfarande, men pappersalmanackan har nu bytts ut mot googlekalendern. I den kan man synka sin kalender med andras. Om jag till exempel vill träffa Josefin Deiving, kan jag gå in i hennes publika kalender, se när hon är ledig och boka in ett möte. High tech!Nu envisas jag fortfarande med att ha en papperskalender. En kalender som jag sällan använder, vilket ibland leder till dubbel- och trippelbokningar. Jag har för vana att skriva attending eller maybe attending på facebookevent som jag blir inbjuden till, men sällan skriver jag in dem i pappersalmanackan och därför glömmer jag bort att jag har tackat ja eller kanske till ett evenemang.
Jag har inte många vänner (de kan räknas på vänster hands fem fingrar), men jag har en relativt stor bekantskapskrets. I tävlingen "flest facebookvänner kommer till himlen", ligger jag hyfsat bra till. Jag har 1113 fb-vänner (varav några "vänner" är organisationer, tidningar och dylikt). Facebookvänner, ja...
31 maj opererades jag och blev sjukskriven i en månad. Juni månad, underbara tid. Tid för böcker, vänner, bekanta, (korta) promenader, men det blir aldrig som man tänkt sig. Nåväl, efter två veckor var jag så pass återställd att jag skrev i min statusruta på facebook:
Från och med nästa vecka håller jag "audiens" i min lägenhet. Jag är grymt uttråkad. Det är trist att vara sjukskriven. Så den/de som har vägarna förbi Farsta och är sugna på latte/espresso/cappuccino/te/rosévin. Slå en pling. Kom förbi!
Javisst kom det en och annan, men jag hade förväntat mig en hel strid ström av människor som kom och gick i lägenheten. I detta sammanhang måste jag dock ge min styrelse (Hbt-socialdemokrater i Stockholm) en eloge, för att den förlade ett styrelsemöte till min lägenhet (och vilket bra möte det blev sen).
Nu har jag blott och bart en vecka kvar på min sjukskrivning. VM i fotboll (damer) har börjat. I morgon spelar Sverige mot Colombia. Matchen startar redan klockan 15, min fru jobbar förstås och jag vill inte se matchen själv. Nu är inte jag någon idrottsfanatiker. Jag ser sällan på sport, vare sig live eller på teve. Dock tillstår jag att även jag bänkar mig framför teven när stora evenemang, i detta fall VM, äger rum.
Framför allt gillar jag "allt" runt omkring: träffa vänner, dricka öl, prata, skratta. Gemenskapen. Jag minns ett och annat OS, när jag gick i grundskolan. Då var uppehållsrummet var packat med elever och lärare som såg på den lilla teven som fanns där. Jag minns en utgrävning i Tyskland, där vi arkeologer representerade ett stort antal länder. På kvällarna satt vi vid långbordet och hejade på våra respektive lag. Jag har aldrig varit så patriotisk som när jag jobbade i Tyskland. Plötsligt var jag bara tvungen att äta Kalles kaviar på knäckebrödsmacka var och varannan dag (något som jag aldrig gör när jag är hemma i Sverige). Nåväl.. tillbaka till facebook, vänner, bekanta och morgondagens match.
Eftersom min tidigare inbjudan på facebook inte föll väl ut, bestämde jag mig i helgen för att skapa ett event: Colombia-Sverige (VM Damer). Eftersom jag bara har en liten tjocktv, så förlade jag eventet till det nyöppnade O'Learys i Farsta. Sportbaren har gigantiska tv-apparater, ett stort utbud av fatöl och kan dessutom sluka betydligt fler personer än det Einerstamska hemmet. Jag beslutade mig för ett öppet event som alla, inte enbart mina facebookkompisar, kan se och anmäla sig. Jag tog även det säkra före det osäkra och bjöd in några gäster. Jag begränsade urvalet till Stockholm, kvinnor, min styrelse och partikamrater i Farsta.
Nu är det måndag och klockan är tio. Av de 104 personer som jag har bjudit in till eventet, har en skrivit "kanske", nio har tackat nej (varav fem av dessa skrivit på eventväggen att de inte kan komma, men gärna en annan gång) och 93 har (ännu) inte svarat. I skrivandets stund är jag den enda som har skrivit att jag kommer, vilket inte är konstigt, då det är mitt eget påfund.
Den dåliga svarsfrekvensen tillsammans med min tidigare inbjudan på facebook fick mig att tänka på Jessica Ritzéns artikel Skål på er, Facebookvänner i ett februarinummer av Stockholm City. Ritzén skriver:
Stockholm har just passerat en miljon Facebookanvändare.Så hur svårt kan det vara att samla en skara Facebook-kompisar till afterwork på Tranan?
Är det mig det är fel på? Mina kompisar? Facebook? Eller Stockholm?
Drygt hälften av mina 370 Facebookpolare bor på kvartersavstånd. Med några timmars varsel bjöd jag in samtliga på after work en måndagkväll.
Två dök upp.
Den kanadensiske författaren Hal Niedzviecki gjorde ett liknande experiment och bjöd in 700 Facebook-kompisar i Toronto. Trots att 75 personer anmälde sig var det bara en som kom.
Han lärde sig the hard way, precis som jag, att ”komma” betyder ”kanske” och att ”kanske komma” betyder ”troligen inte”.
Vad betyder i så fall att man inte svarar överhuvudtaget?
Läs gärna artikeln i sin helhet. Jag finner den högintressant. I likhet med Ritzén kommer jag att bli glad om en eller två av de inbjudna dyker upp på O'Learys i morgon. Jag kommer i varje fall att se matchen på storbildsteve och dricka en Staropramen på fat. Det kan till och med hända att jag börjar slänga käft med någon av de andra gästerna.
