Konsensus

Igår sade en bekant till mig: Jag såg på facebook att du är kompis med Sofia Arkelsten. Hur kan du vara kompis med Sofia Arkelsten?! För att jag kan skilja mellan person och politik(er). Arkelsten må vara moderat, men varför skulle det hindra oss från att vara vänner på fb och twitter? Varför skulle det hindra oss från att ta ett glas vin ihop under Almedalsveckan? Vad tråkigt det skulle vara om min bekantskapskrets bara bestod av sossar. Ja, jag har partivänner som bara umgås med sossar. Vad resulterar det i? Enfald istället för mångfald enligt mig.

Jag såg Agenda (120401) där före detta arbetslivsministern, Hans Karlsson, berättar hur svårt det är att gå direkt från facket till politiken. I den fackliga världen handlar det om att parterna skall enas. I politiken är det tvärtom. Där handlar det inte om att komma överens utan snarare utmåla den politiska motståndaren som ond och/eller dum. I politiken gäller det att tydliggöra skillnaderna. Även medierna gör sitt bästa för att tydliggöra skillnaderna.

Johanna Graf har ett rykande färskt exempel, där en folkpartist inte ens hälsar det nyvalda oppositionsrådet välkommen, utan genast börjar svartmåla honom.

I och med den bild som politiker och media skapat - de stora skillnaderna partierna emellan - inte överensstämmer med verkligheten (åtminstone inte alltid), blir medborgare besvikna när två eller flera politiska motståndare enas i en fråga. Även om det är brukligt i utskotten att enas över blockgränserna under devisen "bäst för Sverige", är det sällan det förmedlas till medborgarna. Riksdagsledamöterna själva, gör sitt bästa för att visa på skillnaderna. Istället för att rösta på en motion man gillar, skriver man en egen. Hur skulle det se ut om centerpartister röstade igenom en socialdemokratisk motion?!

Idag skriver Göran Greider om S/M-partiet i Metro. Ett majoritetsparti bestående av socialdemokrater och moderater som är eniga i frågan om vapenhandel och militära insatser. I Greiders värld är Moderaterna onda (i fallet Socialdemokraterna, är det blott och bart högerflygeln som är ond). Det gör ont i Greiders politiska själ när två politiska motståndare är eniga.

Ja, jag brukar också tydliggöra skillnaderna på min blogg. Skillnaderna blir aldrig så tydliga som i en valrörelse. Jag har dock tänkt mycket på vad Karlsson sade i Agenda. Det kanske är dags att politiker börjar snegla på den fackliga världen. Kanske är det just konsensus som politiker bör sträva efter? Eller? Det skulle onekligen bli tråkigt.

[UNDER STRECKET]

Just nu skrattar jag åt motståndare som ger varandra "goda" råd. Röda berget et. al. vill bryta blockpolitiken och högerns ekokammare vill att Socialdemokraterna splittras och blir två partier. Nej, de har ingen baktanke alls med sina råd. Låt mig därför påminna om att när en motståndare ger "goda" råd, gör man oftast tvärtom. I samma stund som SvD ville att Mikael Damberg skulle bli partiledare efter Mona Sahlin, var det de facto kört för Damberg.