Politiker eller populist?

Gästbloggare: Botoxbaby

En reflektion jag gjort under min konferensvistelse är att det finns två sorters sätt att make a point. Antingen så hävdar du att du har rätt och försöker på alla sätt att bevisa det för din omvärld. Eller också ser du först till att få folk att lyssna på dig och därefter berättar du hur verkligenheten ser ut, om de lyssnar behöver du inte ens vara särskilt övertygande.

Det har funnits tydliga exempel på bägge varianterna under konferensen. Låt oss kalla dessa personer Mats och Martin. Martin är en otroligt kunnig person, han är sannolikt den i Sverige som är mest kompetent inom sitt område. Han är seriös, driven och sugen på att få visa på hur duktig han är.

Vid middagen satt vi och diskuterade ett ämne. Martin kunde inte låta bli att vid flera tillfällen tala om för oss andra hur det egentligen förhöll sig med de saker vi diskuterade. Han läxade inte upp oss egentligen, men han kunde helt enkelt inte låta bli att berätta att han hade rätt.

Mats är intresserad, ganska smart och trevlig. Han är inte bäst i Sverige inom sitt gebit, som också råkar vara Martins område, men ganska skicklig. Mats däremot gillar att prata med människor, vill gärna höra hur andra tänker och lyssnar gärna på alternativa lösningar till problem som han sannolikt redan löst. När någon vid middagsbordet sa något ganska korkat om det ämne som både Martin och Mats behärskar, berättade genast Martin hur det egentligen var och hur fel vederbörande hade. Mats däremot frågade ”hur tänker du nu? Berätta för mig hur du kom fram till det?”

Gissa vilken av herrarna som är mest omtyckt. Vem som lättast får det eftertraktade jobbet där man ska kunna sakområdet, men också bidra till utveckling?

Jag hade för några år sedan en diskussion med en nära släkting till mig som skulle gå på anställningsintervju efter att ha ledsnat på sitt jobb. Min förmaning till honom var ”försök bara att få dem att gilla dig, saknar du viss kompetens så kommer de att utbilda dig. Men om de inte gillar dig, kommer din kompetens inte att spela någon roll” Denne släkting brydde sig inte om mitt råd, var ganska arrogant (för han var ju helt enkelt bäst!) och blev mäkta förvånad när han inte fick jobbet.

Så förhåller det sig till viss del även i vänkretsen, det är viktigt att låta andra få ta plats. Även om du vet att du har rätt, rätt övertygelse, rätt åskådning eller rätt lösning så spelar det ingen roll om du inte blir omtyckt. Om du är omtyckt, kan du däremot alltid argumentera för din sak och dina vänner lyssnar på dig.

Våra politiker ägnar sig också väldigt mycket åt att ha rätt. Det spelar inte alltid så stor roll hur skicklig man är, om inte medborgarna gillar dig. Göran Persson må ha varit en skicklig politiker (eller inte, vad vet jag) men eftersom han också var en arrogant jävla pamp så fick han aldrig chansen att inför mig bevisa sin poäng.

Medan jag skriver det här tänker jag å andra sidan att det här nog är ett korkat råd åt våra politiker. För den politiska översättningen av att vara omtyckt är populist, och populist vill ingen vara. Hm.

Ja, vad vill jag egentligen säga? Jo, kanske att oavsett hur smart man är, kan det ibland vara smartare att hålla käften och försöka låta andra komma till tals. Och att nyfikenhet på hur andra resonerar är väldigt attraktivt.