Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra


Igår stötte jag åter på "kvinnlig" härskarteknik. Jag vet inte hur jag ska ta det, hur jag skall hantera det. Jag vet bara att jag reagerar väldigt starkt. De fem "manliga" härskarteknikerna: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam, är jag som kvinna van vid, däremot kan jag inte hantera när en kvinna gör samma sak. Det enda som ekar i mitt huvud är Madeleine Albrights numer bevingade ord "det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

För ett tag sedan var jag på ett möte. Vi var fyra kvinnor och fyra män (åtta oerhört starka viljor vill jag tillägga). Männen fick tala till punkt. Kvinnorna (och männen) nickade och höll med männen. De gav varandra feedback, stöttade varandra med mera med mera. Alla åtta slogs vi om det begränsade utrymmet (behöver jag säga att männen hade mest utrymme eller tog för sig mest?). Det jag fann skrämmande var att när jag tog till orda eller kom med förslag, så avbryter en kvinna mig. Majoriteten av de förslag jag kom med, förkastade hon. Även hon upplevde att jag avbröt henne och vi kanske är lika goda kålsupare båda två, utan att vara medvetna om vad vi höll på med?

Min oarbetade teori är att vi lever och verkar i ett patriarkat. Män har tilldelat kvinnor ett litet utrymme. I detta utrymmet slåss kvinnor för att just de skall få en bit av detta begränsade utrymme - kvinna mot kvinna. Helt fel taktik vill jag skrika! Vi kvinnor skall gå samman och tillförskansa oss ytterligare utrymme, ytterligare makt. Det kommer då att ske på bekostnad av männens utrymme, men min vision är och förblir 50-50! Det ska inte handla om män och kvinnor - det ska handla om människor!

Igår befinner jag mig civilklädd på mitt arbete (jag arbetar där som ordningsvakt). Jag befinner mig på mitt arbete för att delta i en politisk cirkel. Jag är där i egenskap av privatperson och som medlem i en politisk förening. Jag är där på min fritid. Jag är där i egenskap av Alexandra (behöver jag tydliggöra att jag inte är mitt arbete, att jag består av många delar?).

När jag står och brer min smörgås och skall hälla upp kaffe får jag höra en av kvinnorna säga högt och tydligt adresserat till mig "säkerhetsvakten kan gå och hämta henne", det var inte fråga om "Alexandra, du som är en av de få med passerkort, kan du vara snäll att hämta henne?", nej, nej... I hennes ögon är jag inte Alexandra utan "säkerhetsvakten".

Nu vill jag i detta sammanhang tydliggöra att jag inte skäms för att arbeta som ordningsvakt. Jag har en yrkesstolthet, jag vet vad som krävs för att vara en bra ordningsvakt. Jag vet vidare skillnaden på vakt, väktare, entrévärd, ordningsvakt och skyddsvakt (vilket hon uppenbarligen inte gör).

Det jag tar illa vid mig av är att vissa människor har en skev bild av det arbete jag utför och vad som krävs för att t.ex. arbeta som ordningsvakt. Jag tar illa upp att de lägger in en värdering. Jag tar illa upp att människor inte kan skilja på arbete och person. Jag tar illa upp när vaktens ord väger mindre än polisens eller juristens.

Att ge legitimitet och tyngd åt sina ord genom att hänvisa till titel, till yrke, ( ja, det beroende på yrke och titel naturligtvis), fungerar på de flesta människor.

Istället för att säga t.ex. "i egenskap av/som ordningsvakt vill jag påpeka vissa saker i ditt argument...bla bla bla" borde jag (om jag nu behöver ge tyngd åt mina ord) säga, "med mina 320 universitetspoäng..." eller "med min magisterexamen i arkeologi från Uppsala Universitet..." 320 högskolepoäng ger konstigt nog mer tyngd åt mina ord. Jag vill inte! Jag vill inte! Jag vill inte! Jag är Alexandra, jag är inte mitt yrke, jag är inte min utbildning. Jag är Alexandra. Jag består av många delar, alla dessa delar sammantagna gör mig till den jag är!

Det jag har lärt mig i mitt arbete som ordningsvakt har jag naturligtvis nytta av även privat. Jag har tillförskansat mig mycket kunskap och erfarenhet som jag har nytta av i andra sammanhang, även i sammanhang som en politisk förening. Mina år på universitet och högskola har jag nytta av såväl privat som i mina olika arbeten. Andra har andra erfarenheter, annan kompetens, annan kunskap - det är jättebra. Vi måste komplettera varandra. Olika perspektiv, olika bakgrunder - mångfald. Vi kan inte motverka varandra och vi får inte förminska varandra!

Jag har träffat på personer i mitt liv utan en endaste sketen högskolepoäng, som är mer kunniga, mer intelligenta och mer intellektuella än många av de personer jag t.ex. träffade under mina universitetsår.

"Lilla gumman, jag har jobbat med dessa frågor i år och dagar på xxx myndighet/jag har den och den utbildningen, så mina ord väger tyngre, jag vet minsann vad jag pratar om. Du däremot, lilla gumman, jobbar bara som vakt" - förminskning!

Varför behöver vissa människor betona yrke och titlar för att ge tyngd och legitimitet åt sina ord? Räcker det inte med att vara människa? Skall inte människors ord väga lika mycket (trots skilda bakgrunder)?

Hur kan vi någonsin få ett jämställt samhälle när vi motarbetar varandra i de grupper, föreningar vi verkar i? Hur kan vi kräva 50-50 av männen när vi kvinnor motarbetar och trycker ner varandra?

2 kommentarer:

Anonym sa...

liiiite överkänslig?

Erica sa...

Jag tycker du har en bra poäng med inlägget, och du ger en verkligen en tankeställare!