Tillbaka till studierna

Det var på 1990-talet jag läste största delen av de högskolepoäng jag har i min portfölj. 1998 läste jag vidare ett forskarförberedande år, men olägligt kom Carl Tham-reformen och saboterade mina planer att doktorera. Jag började då arbeta som museilärare vid De kungliga hovstaterna. Det var ett fantastiskt, roligt jobb och jag hade underbara kollegor, men lönen var under all kritik och vi jagade ständigt timmar. Vi oroade oss ofta för hur vi skulle ha råd med mat och hyra.

En av vakterna, som jobbade i Skattkammaren, föreslog att jag skulle börja jobba extra som väktare på kvällarna. Han lade in ett gott ord för mig på Falck security (som bevakningsföretaget hette i början av 2000-talet) och efter väktarutbildning började jag således jobba extra som väktare.

Jag insåg snabbt att jag tjänade mer som väktare än som arkeolog/museilärare och började därför jobba heltid som väktare. Jag avancerade snabbt inom företaget och jobbade också några år som gruppledare.

Det här väktarjobbet skulle ju bara vara "i väntan på ett annat jobb" och jag har förvisso tagit tjänstledigt och deltagit i arkeologiska utgrävningar i Tyskland samt gått ner till halvtid för att ägna den andra halvtiden åt att jobba som ombudskvinna för S-kvinnor i Stockholms stad. Anställningen på S-kvinnor upphörde tyvärr 2009 och plötsligt stod jag där och tiggde och bad min chef på bevakningsföretaget att ge mig en heltidsanställning igen men si det gick då rakt inte.

Att jobba med politik och samhälle var oerhört givande och jag har sökt ett antal jobb inom Socialdemokraterna, men för varje ansökan jag skickar in, får jag ett autosvar. Det är bara att bita i det sura äpplet. S vill inte ha mig i nuläget.

Nu är det 2012. Jag jobbar fortfarande deltid och jagar desperat timmar. Jag gillar mitt jobb som väktare. Jag sitter mestadels i lugna receptioner där jag kan skriva, läsa, lyssna på radio och titta på SVT Play. Ja, det händer att jag även måste göra skäl för min lön, men på 10 timmars arbetsdag, kanske jag "jobbjobbar" sammanlagt fem av dessa.

Att jobba deltid blir ohållbart i längden. Jag har vidare blivit förälder i år och att vända på varje öre och oroa sig hela månaden för familjens ekonomi är inte särdeles roligt.

Jag vill göra mig anställningsbar! Därför sökte jag en distansutbildning tidigare i år och kom in!
Jag ska läsa kursen Samhällelig riskhantering. 

Även om kursen är på distans, krävs det att man befinner sig fysiskt i Karlstad i genomsnitt en till två gånger per termin. Därför är jag överlycklig över att jag har partivänner i Karlstad som upplåter sängplats till mig de gånger jag är där.

Och visst är det nervöst. Det är några år sedan jag satt i skolbänken. Att plugga på distans kräver disciplin. Jag vet. Jag har ju försökt plugga en och annan kurs på distans och inte avslutat dem. Men tänk om det här är den utbildning som gör att jag i framtiden får jobba med samhällsfrågor?

Håll tummarna för mig!

Kultur & politik

Jag fick ett brev
Ett riktigt brev med frimärken
Ett vykort ifrån längesen
Då framtiden var vår

Och som du skrev
Om din spaning efter friheten
Ord bevingade som fjärilen
Och jag tror att jag förstår

Kent, Duett

Igår läste jag Jerker Virdborgs mejlväxling med Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt, där de diskuterar allt mellan himmel och jord. Ni som ännu inte har läst denna ordväxling - gör det!

Varför är glappet mellan kultur och politik så stort i Sverige?

I september skrev Juholt på Sydsvenskans kulturdel. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under sina 40 första dagar som partiledare för SAP använde han kulturen som främsta vapen. Även innan han blev partiledare har kulturen innehaft en framträdande roll i Juholts (politiska) liv.

Såväl Juholt och jag brinner för kultur. När Socialdemokraterna presenterade sin skuggbudget i höstas, blev jag därför förvånad över att kulturlyftet inte var större. Mina förväntningar, efter att ha hört Juholt lyfta kulturen så ofta, var nämligen skyhöga. När jag, i början av december, åt lunch med Håkan Juholt och Tommy Waidelich (och 50 andra opinionsbildare) passade jag på att fråga Juholt varför inte kulturen fått en mer framträdande roll i budgetmotionen. Prioriteringar, svarade Juholt. Dock lovade han att det i nästa skuggbudget kommer att finnas ett kulturförslag som "rockar".

I mitt inlägg Högern - kulturens kreationister är min slutkläm:

I Norge blev kulturpolitiken en valfråga. Varken S, MP eller V lyckades med den bedriften i valrörelsen 2010. När jag i dagens SvD läser att den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus i sin budget för staden 2012, drar in minst fem miljoner kronor på nya museiavgifter, blir jag förbannad med inte förvånad. Den här bilden säger mer än tusen ord. Högerns syn på kultur skiljer sig radikalt från min. För mig är kultur något större än ett bihang till skatte- och jobbpolitiken.Vi Socialdemokrater ska göra kulturen, inte bara till en valfråga, utan till en fråga som finns i politikens centrum. Den ska vara högt upp på den politiska agendan.

Kulturløftet - om Norge kan, så kan vi!

Läs även Sara Gunneruds inlägg Lite mer Tranströmer i politiken (om jag inte missminner mig, citerade Juholt just Tranströmer från talarstolen i riksdagen under partiledardebatten i oktober).

Andra som skriver om Virdborgs och Juholts mejlväxling: The Campaign Dossier, Peter Högberg, Martin Moberg

"Våra band till andra människor är allt vi har"

Att skriva på kultursidor kräver en helt annan
stilistisk nivå än
att skriva på debattsidor.
Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri till Journalisten.

Igår läste jag Håkan Juholts inlägg om samtidens olycksbarn på kultursidorna i Sydsvenskan. Socialdemokraternas partiordförande tog avstamp i Malmö Operas uppsättning av Les Misérables. Det är en fantastisk text och jag uppmanar till läsning av den.

Juholt har förmågan att ta avstamp i kulturen när han formulerar en berättelse om dagens samhälle. Det kan till exempel vara en teaterpjäs, en bok, en dikt, ett musikstycke eller ett konstverk. Det är, i mina ögon, en styrka hos en svensk politiker att använda sig av kultur för att gestalta, förklara och förstärka det som sägas skall.

För mig är en av kultursidans viktigaste funktioner att vara en arena för idédebatt för intellektuella i Sverige, säger Chukri till Journalisten. Hon pekar på Storbritannien där politiker ofta gör skarpa kulturanalyser, men att det i Sverige råder det motsatta förhållandet. Jag önskade att fler politiker nyttjade kultursidorna till idédebatt.

”Les Misérables” utspelar sig i ett landskap där nästan allt är
till salu och människovärdet tillfaller den som är i stånd att köpa. I en scen,
på värdshuset är allt förvandlat till tilläggstjänster. Vill du ha ett rum, en
potta eller en säng kostar det extra. Ingenting ingår. Till slut är även
människan till salu. Medborgarna är förvandlade till konkurrenter och
motståndare.
Håkan Juholt

Är Reinfeldt välkommen att höra av sig?, frågar Journalisten Chukri. Hon svarar: Om han vill göra en samtidsanalys utifrån Camilla Läckbergs böcker är han varmt, varmt välkommen. Eller en musikanalys av Da Buzz eller Abba. Många på twitter gnuggade händerna av förtjusning igår eftersom de ansåg att det var en regelrätt dissning då Reinfeldt aldrig vågar sticka ut hakan utan snarare har en strategi att vara mer mainstream än majoriten av svenskarna. Dock håller jag jag inte riktigt med "twännerna", eftersom jag har läst Jenny Tunedals recension av Läckbergs senaste bok Änglamakerskan i Aftonbladet. En recension som statsminister Reinfeldt mycket väl hade kunnat skriva om han inte var så livrädd för kultursidorna.

Och apropå kultur, har jag läst fantastiska recensioner av Dorothee Elmigers bok Inbjudan till de våghalsiga. En recensent i DN skriver: Hon når bortom det akademiska och politiska samtalets gränser. Eftersom min tyska håller på att rosta ihop, beställde jag boken på originalspråk och kanske, kanske kanske kommer jag att använda samma grepp som Juholt, när/om jag recenserar den.

På samma tema: Resumé, Kulturbloggen, Ett hjärta rött, Martin Moberg, Johan Westerholm och till syvende och sist gammelmoderaten Maria Hagbom som hånar såväl Juholt som kultur (härligt att det fortfarande finns mörkblå, klassiska moderater som Hagbom).

Tidigare inlägg: Musikreferenser i politiken

Människan före marknaden

If we lose the railways we shall not just have lost a valuable practical asset whose replacement or recovery would be intolerably expensive. We shall have acknowledged that we have forgotten how to live collectively. If we throw away the railway stations and the lines leading to them—as we began to do in the 1950s and 1960s—we shall be throwing away our memory of how to live the confident civic life. It is not by chance that Margaret Thatcher—who famously declared that “there is no such thing as Society. There are individual men and women, and there are families”—made a point of never traveling by train. If we cannot spend our collective resources on trains and travel contentedly in them it is not because we have joined gated communities and need nothing but private cars to move between them. It will be because we have become gated individuals who don’t know how to share public space to common advantage. The implications of such a loss would far transcend the demise of one system of transport among others. It would mean we had done with modern life.
Tony Judt

Jag vill varmt rekommendera debattartikeln ”S måste hitta en riktning för samhällsomvandlingen". Det är många som har delat den på twitter och facebook. Nedan finns ett axplock av bloggare som skrivit om den:

Ett hjärta rött - Våga analysera (M)arknadsexperimentet
Storstad - Marknad vs demokrati
Anna Ardin - Dags att låta tusen hjärnor tänka inom (S)
Lena Sommestad - För att förändra måste vi förstå
Livskraft och politik - Marknad eller politik – kanske svaret är både ock?
Röda Berget - Utmaningen för Juholt är att ställa rätt frågor

[Recension] Vem bryr sig?

Anna Sjödin och Thomas Hartman har skrivit en angelägen bok om människor som hamnat mellan stolar, om människor i periferin, om människor som skaver mot normen, om människor som malts sönder av byråkratins kvarnar, om undantag som vi vet finns, men ofta väljer att blunda för. Boken Vem bryr sig? (Hjalmarson & Högberg) är skriven med stor empati och framför allt -den berör.

Kapitlet Anna och rättvisan, handlar om just Anna Sjödin och där kan jag tycka att de borde valt en annan politiker som utsatts för ett mediedrev. Varför inte Tiina Rosenberg? I förordet berättar Sjödin och Hartman varför de valt att publicera kapitlet om Sjödin och det är ju författarna förunnat att oemotsagda berätta i sin bok om det som hände den kvällen på Crazy Horse (och det som därefter följde).

När det begav sig, jobbade jag som ordningsvakt i Riksdagen och jag minns att jag och Hartman hade både en och två och tre diskussioner om det inträffade.

Det kapitel som dröjer sig kvar är dock Gerd och äldreomsorgen. Jag blev så oerhört ledsen och arg när jag läste det. Att just det kapitlet dröjer sig kvar, kanske har att göra med att min mamma är född 1931. Hon börjar bli till åren och jag vill att hon (när det är dags) hamnar på ett äldreboende, där de äldre får dricka vin till den hemlagade maten (eller á la carte - modell Köpenhamn), ta sig en konjak på kvällen, får vakna när som helst, gå och lägga sig när som helst, ha med sig sina husdjur och aktiveras.

Visst skyller de två S-märkta författarna i mångt och mycket eländet på borgarna, men Socialdemokraterna får också sig en släng med sleven ibland. För visst har borgarna förstört mycket, men det fanns problem även innan Reinfeldt & Co. tog makten. Jag tänker till exempel på psykreformen och bristerna i äldreomsorgen.

Boken bör, enligt mig, läsas av alla som är intresserade av politik och samhälle, oavsett politisk färg.

Vem bryr sig? (hemsida)

Andra som skriver om boken är bland annat SvD Expressen Dagens Arbete Erik Laakso ETC Piteå-Tidningen Sydsvenskan Karin Bergh

Hjärtat sitter till vänster

Man borde också ställa sig frågorna – vad är det för vits med att vinna, om man samtidigt förlorar sitt röda hjärta och sin själ? Eller – vad är det för vits med att sälja sin själ, när man ändå inte vinner? Ett hjärta rött skriver om de tyska Socialdemokraterna (SPD).

-

För övrigt anser jag att det är dags för en rödgrön regering i Sverige (och att Mona Sahlin har "vad de andra saknar")!