Brain drain

Strax innan Socialdemokraternas förtroenderåd i december 2011, var vi cirka 60 opinionsbildare som blev bjudna på lunch av Håkan Juholt och Tommy Waidelich. Platsen var Folkhemmet, Sveavägen 68 och det fanns gott om tid för frågor och några av oss passade på att ställa riktigt obekväma frågor till de båda herrarna.

Jag minns inte vilken fråga det var, men när Juholt svarade att S lider av brain drain, insåg jag att Socialdemokraternas partiordförande var väl medveten om, åtminstone en faktor, som förklarar S-krisen.

Opinionsbildare från såväl höger som vänster har påtalat denna brain drain fler gånger. Senast idag skriver Olle Zachrison om detta i SvD. Han skriver bland annat:

Socialdemokraternas kris är så mycket djupare än Håkan Juholts. När ett tidigare maktparti inte längre prenumererar på regeringsinnehavet minskar dess attraktionskraft för talanger. Om valet står mellan en underbetald ökenvandring i opposition och ett välavlönat jobb i en het sektor, då är det lätt att spola partiboken.

Även Peter Santesson delar denna analys:

Socialdemokraterna som statsbärande parti var tidigare en självförstärkande process. Det långa maktinnehavet gjorde partiet till en attraktiv språngbräda för unga talanger. Från mina egna studieår minns jag kamrater som var minst lika marknadsliberalt sinnade som jag, men som ändå bar partibok och odlade band till rörelsen. Det var bra för karriären och renderade jobb i regeringskansliet och Bryssel. Att vara medlem i Socialdemokraterna sa mer om ens ambitioner än ens ideologiska hemvist. Följaktligen fick partiet ett fint inflöde av kompetent folk som kunde användas till att ytterligare befästa den maktposition som gav partiet sin dragningskraft.

När Socialdemokraterna innehade makten använde partiet regeringsmaskineriets stora resurser för att sätta avtryck i samhällsdebatten. Nu är det istället Moderaterna som har tillgång till dessa resurser. Efter två förlorade val, mindre pengar i partikassan och i opposition har SAP:s attraktionskraft minskat avsevärt.

Efter valförlusten 2006 var det ett mindre lämmeltåg som lämnade Socialdemokraterna till förmån för kapitalet. Dessa personer är nämligen inte intresserade av att jobba partipolitiskt, när partiet befinner sig i opposition. De vill blott och bart jobba för S, när S innehar regeringsmakten. När Socialdemokraterna åter intar Rosenbad, är jag övertygad om att några av dessa återvänder. Jag hoppas att de inte tas emot med öppna armar, eftersom jag är av åsikten "i nöd och lust".

2010 såg jag samma fenomen upprepa sig. Det fanns nämligen några "uthålliga" som var övertygade om att alliansens valvinst 2006 endast var en parentes i svensk politisk historia, men när det visade sig att så inte var fallet, övergav även dessa tjänstemän skeppet.

I och med minskade ekonomiska resurser, har partiet vidare erbjudit tjänstemän avgångsvederlag om de säger upp sig. De tjänstemän som nappat, är de som vet att de är attraktiva även utanför partiet. De kunniga och kompetenta har sagt tack och adjö (och det är dessa som partiet verkligen behöver just nu). Kvar är tjänstemän som befinner sig på ålderns höst, medelmåttor (som åtminstone bär på insikten att de inte kan få jobb någon annanstans) och några SSU-are som inte kan tänka sig jobba för kapitalet.

Även Juholt skyller på minskade resurser. Vad dock Zachrison, Santesson och Juholt missar i den gemensamma analysen är att det de facto finns människor som mycket väl kan tänka sig jobba för S även när partiet befinner sig i opposition. Dessa människor accepterar även en mindre lön än vad tidigare, politiska tjänstemän gjorde. Några av dessa går under benämningen "kärleksfulla kritiker", andra är sådana som aldrig kommer fram eftersom vissa vägrar att flytta på sig.

Det finns en väg ut ur detta. Det gäller bara för Håkan Juholt, Carin Jämtin et alia att våga tänka utanför lådan. En socialdemokratisk nystart kräver lateralt tänkande. Det behövs inga stora resurser för förnyelse. Vad som behövs är mod och vilja (och kompetens).

Bild: Copyblogger

[UNDER STRECKET]
Lästips: Martin Mobergs inlägg och Peter Högbergs två inlägg Sossar och Vänster i otakt med det mesta...
och När Vänstern glömde Marx för konservatismen...