I lördags klockan 21:15 ringde min mammas granne mig och berättade att de just hittat henne. Hon hade då legat sedan i torsdags. Hon fick förmodligen sitt slaganfall vid 12-tiden på dagen. Det här ett samtal som jag inte önskar någon. Jag jobbade nämligen, men tack vare förstående kollegor kunde jag ta tåget till Västerås klockan 23:37. Min hustru följde med mig. Utan henne tror jag att jag har brutit ihop betydligt tidigare.Vi tog taxi till akuten i Västerås och där kom hon hon - utrullandes från röntgen - helt grå i ansiktet. Min bror var också där. Hon var så illa däran, men med ett sluddrande tal sade hon att det var rart att vi var där, sedan sjönk hon in i medvetslösheten. Läkaren tog min bror och mig till ett rum och berättade hur illa det var. Det var inte "bara" en stroke. Det var en massiv hjärninfarkt som drabbat henne. Hela höger sida av hjärnan var kaputt. Samtidigt var läkaren förvånad att hon överlevt detta i över två dygn, liggandes utan någon som helst möjlighet att kalla på hjälp.
Och jag har gråtit floder... när läkaren ringde i förrgår och berättade att de tagit bort droppet och hon nog inte skulle överleva detta, var jag inställd på att hon skulle dö. Dock vill jag (som den politiker jag är) slå ett slag för aktiv dödshjälp. Varför är det ok att sluta med dropp och därmed svälta ihjäl en patient, men inte ok att ge henne en överdos med t.ex. morfin?
Igår åkte jag och Åsa till Västerås igen. Tror ni inte att min mamma hade piggnat till. Piggnat till kanske är ett starkt ord, men hon var vid medvetande. Hon hade försökt torka sig, när sjukvårdspersonalen hade tvättat av henne på morgonen. Läkaren beslutade att sätta in dropp igen.
När min mamma såg mig och Åsa så tårades hennes ögon och hon såg så fruktansvärt ledsen ut. Det här är inte vad hon önskade. Att bli en grönsak. Hon vill dö, men hon vill leva. Förstår ni vad jag menar? Hon vill dö. Hon vill leva. Och jag är så jävla kluven.
Och jag förbannar det här landet just nu för att vi inte har aktiv dödshjälp, för om hon överlever denna massiva hjärninfarkt, kommer hon att göra det med bestående men. Hon kommer i bästa fall att sitta i rullstol, hon kommer aldrig att kunna tala, jo kanske... men då med sluddrigt tal.
Låt mig berätta om min mamma innan hon fick denna hjärninfarkt: Hon bor i en tvåa i det radhusliknande området Dalhem i Sala. Hon har inte hemhjälp. Hon åker bil. Hon tvättar, hon städar, hon lagar mat, hon läser böcker, löser korsord, bakar... I våras tog hon bilen till Tyskland (tur och retur) och hälsade på sin kusin Rut. Visst har hon tacklat av en smula - hon är ju 80 år - men hon är förvånansvärt pigg för sin ålder. Den enda medicin hon äter är orudis.
Och visst hade tid varit avgörande vid slaganfallet. Visst finns det en massa "om"... om bara grannarna hade kikat in redan på torsdagen... et cetera. Mammas grannar har dåligt samvete, jag har dåligt samvete... jag försökte nämligen ringa henne såväl fredag (då flera gånger) som lördag runt lunch. I lördags sade jag till Åsa: "hon har säkert gått och dött, eftersom katten har dött".
Nu befinner jag mig i Stockholm. Vi åker till sjukhuset först på lördag och jag orkar inte gråta längre och jag orkar inte tänka längre. Det enda jag kan tänka på är min mamma. Det är fler kortfilmer som spelar upp sig i mitt huvud: hur hon ligger där i lägenheten utan att kunna göra något, hur hon nu ligger i salen på sjukhuset med endast sina tankar...
Just nu är jag ett vrak.
3 kommentarer:
jag har asperger och tenderar att prata tekniskt i sådana här situationer, annars blockeras jag alldeles av känslorna.
men jag slås av att det dåliga samvetet du nämner är något ni måste känna eftersom samhället är som det är. många, både unga och gamla, lever ensamma. jag tycker ofta det är lönt att tänka tillbaka på vad somliga kallar "primitiva" samhällen. vissa indianstammar till exempel. där man inte levde ensam på det där viset.
jag vill väl säga att vi människor är sociala varelser som agerar utifrån hur samhället är. i varje samhälle etableras dominerande funktionssätt osv. jag tycker inte grannarna och du ska behöva känna dåligt samhälle. MEN att ni gör det visar att någonting med samhället är i konflikt med LIVET. vad är livet? ja, det vet vi inte riktigt. men när vi känner som ni gör, ja, då vill det mystiska livet säga oss något.
försök ta det på det viset, skulle jag vilja säga. försök ta det som att det mystiska livet säger något till grannarna och du. såsom det säger något till så många människor varje dag.
"livet är en process" kanske någon har sagt - visst är det det, och där ingår "dåligt samvete" och annat. men kanske försöker livet också att säga oss något, även till oss som lever i dagens moderna, "vetenskapliga" samhällen? även om det kan tyckas ovetenskapligt att säga så.
sedan i fråga om dödshjälp vet jag inte. du slår huvudet på spiken, jag blev himla berörd av vad du skriver. kände i min tur för att skriva. återigen undrar jag hur man kunde hantera detta i vissa indianstammar till exempel. ibland är vi så vilsna i våra moderna samhällen. och vi vet ju faktiskt inte allt om hur man gjorde i till exempel vissa indianstammar heller.
kanske handlar det i slutändan om att man måste lita på sin egen förmåga att hitta styrka och förståelse i livets mystik? att det inte finns något vetenskapligt svar, att man måste lita på hur man känner, känna på hur man känner, försöka låta ett svar komma till en över tid från livets mystik...
om någon ber om dödshjälp och man inte hyser något tvivel om att det är rätt. om att det är det rätta. att det känns rätt. om det är en sorts ömsesidig, kraftfull övertygelse, en länk, två personer i en så att säga, och att det bottnar i ett sorts paradoxalt livets svar. ja, då är det nog rätt, men det ska alltså vara så djupt som det överhuvudtaget kan bli. hur formar man detta till byråkratiska mallar att följa på sjukhuset?
min farmor kan inte sägas ha haft den stora livslusten mot slutet av sitt liv. men hon levde det till slutet.
det du beskriver låter som något helt annat. det låter inte som om hon skulle klara sig utan dagens moderna samhälle.
jag förstår att du associerar henne med aktivitet. jag kan förstå en som råkat ut för det hon verkar ha råkat ut för och som meddelar att hon inte vill leva mer, att hon vill ha dödshjälp. sedan tycker jag inte det är nog i sig. flera faktorer behöver gå ihop för att motivera dödshjälp. ibland kan det handla om att man måste låta en person fortsätta leva även om denne ber om dödshjälp och är i en situation de flesta av oss inte kan föreställa oss, eftersom man måste låta tiden gå, man måste låta personen vänja sig i den grad det går, det måste vara ställt utom allt tvivel att dödshjälp är det riktiga. sedan finns det förstås tillfällen där det bara handlar om att hålla någon vid liv som inte har något medvetande, inte någon hjärnaktivitet, en grönsak som det ibland sägs, som det är ställt utom allt tvivel att denne aldrig skulle kunna komma ur detta.
jag känner er inte, men vi känner alla livet och dess mystik, vi är alla del av livet, och som en del av livet önskar jag er - din mor, grannarna och du, andra delar av livet - allt gott.
någonstans känns det som att livet säger att det ordnar sig.
Tack för din kommentar M.E.
Känner inte dig, men jag känner för dig i detta nu. För vad det är värt så skickar jag en cyberkram och hoppas att kunna ge dig lite kraft att orka vidare. För vidare måste man!
Skicka en kommentar