Jag vill vara en motvikt

Du som är politisk bloggare - vad tillför du, egentligen? Frågan ställs av Opassande i ett viktigt inlägg (som jag hoppas många vill diskutera i bloggosfären) och Kulturbloggen har redan hunnit ge sitt svar.

För ett tag sedan skrev Johan Ulvenlöv inlägget Vilket tomrum fyller Sveriges regeringsbloggare? Ett inlägg som upprörde känslor bland högerbloggare, men de siffror han presenterade i sitt inlägg, talar sitt tydliga språk:

Tillgångar hos tanksmedjor med koppling till högern 350 miljoner
Tillgångar hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1 miljon
- - -
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till högern 70 miljoner
Omsättning hos tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 5 miljoner
- - -
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till höger 50
Antalet anställda på tankesmedjor med koppling till arbetarrörelsen 1
- - -
Antal borgerliga ledarsidor i Sverige 59
Antal socialdemokratiska ledarsidor i Sverige 13
- - -
Monetära resurser hos partierna enligt SVTs granskning
Regeringspartierna 167 miljoner
Rödgröna 89,1 miljoner

Jag är en del av ett progressivt nätverk som heter NetRoots. Vi vill vara en motvikt till högerns ekokammare och vi vill vidare sätta den politiska agendan. Tillsammans med John Avarosis skrev jag en debattartikel med rubriken Bloggarna är en maktfaktor – vad än politikerna säger. Jag tror fullt och fast på bloggen som politisk plattform. Det senaste exemplet såg vi i valrörelsen slutskede.

Medan vårt parti har startat valanalysgrupper (där ingen nätrot är representerad) har vi startat Netroots valanalyser. När vårt parti har skapat en kriskommission, bestående av 52 människor (där ingen nätrot är representerad), diskuterar vi inom vårt nätverk att skapa en skuggkommission.

Opassande skriver:

Frågan är om “politiska bloggosfären” har nåt existensberättigande alls, kan jag komma på mig själv med att tänka ibland. Politiska partier vill gärna använda oss som gratis valarbetare, det är ju klart.

Mindre klart trodde jag emellertid att det var att folk skulle ställa upp på det, så där
fick jag så jag teg. När jag ser mig omkring i sfären så är det faktiskt med lite skämmig rodnad på kinderna jag inser att flera faktiskt inte visade sig ha den ryggrad jag trott dem om.

Det är helt klart en ganska knepig balansgång. Lojalitet, grupptillhörighet, individualitet — allt ska försöka matchas, och inte sällan med ett heltidsarbete som inte har ett dugg med hobbyn “politik” att göra. Jag känner mig inte fördömande utan just generad — vi tar till lite stora ord emellanåt i sfären, jag upplever det som att vi inte riktigt lever som vi lär.

Vi leker ledare i ord men agerar följare i handling.

Visst finns det följare i handling, ja-sägare, gratis valarbetare, bloggare som klipper och klistrar in pressmeddelanden rakt av et cetera inom den politiska bloggosfären. Naturligtvis har de ett existensberättigande, precis som nätrebellerna. Vad jag, som politisk bloggare, tillför egentligen? Nu tänker jag vara kaxig: Jag är bland mångt och mycket kvinna, flata, vakt och arkeolog. Vidare är jag ingen homo politicus, utan gjorde mitt inträde i politiken så sent som 2006. Mina erfarenheter och mina perspektiv behövs i den politiska bloggosfären (och inte bara där).

[UPPDATERAT]
Erik Laakso bloggar också om Emmas inlägg, så även Hans Engnell och Anna Troberg.