Anställningsnummer 2997

Jag har till och från jobbat i bevakningsbranschen i 10 år. År 2000 fanns det jobb i överflöd. Det var inte ovanligt att jag jobbade 220 timmar en månad. Större delen av dessa 10 år har jag dock varit heltidsanställd. En heltidsanställning är guld värd i denna bransch.

Många av mina kollegor jobbar just som behovare eller har en ”fast rad”, vilket innebär att de är garanterade ett visst antal timmar i månaden. 100-timmarsanställning finns. De som jobbar 100 timmar i månaden (eller mindre), jagar naturligtvis fler timmar. Några av mina kollegor, som är anställda på 100 timmar, jobbar oftast en heltid i månaden (eller ännu mer), ändock får de ingen heltidsanställning. Behovare är billigare än heltidsanställda (och har heller inte samma rättigheter som en heltidsanställd).

Många av mina yngre kollegor är nöjda med sin situation. Om man, som behovare, jobbar 220 timmar i månaden (+ ”svart i dörren”) får en 20-åring ganska mycket i plånboken. Förstår de inte vikten av en heltidsanställning? Få av dessa är med i facket eller betalar in till a-kassan (ännu färre engagerar sig fackligt). Många röstar på Moderaterna (och jag förstår inte varför).

Väldigt få vet vilka rättigheter de har som arbetstagare. Facket som organiserar väktare, Transport, lider av moment 22. Många av mina kollegor tycker att facket är svagt och inte hjälper medlemmen när denna behöver hjälp (därför vill de inte vara med). Inte ens jag föregår med gott exempel och är med i Transport (jag är numer ”felorganiserad” i Handels). Att vara facklig innebär i bevakningsbranschen att väktaren är ”besvärlig”. Han eller hon ses inte med blida ögon av cheferna/ledningen och det kan vidare försvåra för arbetstagaren att få en schysst anställning.

I över ett års tid har även jag jobbat endast 50 procent och fått känna på hur det är att jaga timmar. När planeringen ringer och erbjuder extratimmar, är det sällan någon säger nej, hur få timmar det än rör sig om. Ringer de och erbjuder mig ett jobb från klockan 18:30-21:00 på torsdag säger jag glatt ja. Om man, mot förmodan, säger nej, finns risken att telefonsamtalen från planeringen upphör.

Personer som aldrig har jobbat i bevakningsbranschen har, av naturliga orsaker, svårt att sätta sig in i hur det är att arbeta som vakt. Vi talar ofta om långa pass. Det klassiska väktarpasset är 7-19, det finns arbetspass som är upp till 14 timmar långa. Många jobbar skift.

Det är ett uniformsyrke, vilket innebär att mycket har bevakningsbranschen hämtat från det militära. För några veckor sedan fick vi till exempel en bevakningsorder som listade de hemsidor vi fick gå ut på när vi är i företagets tjänst. Om vi råkar hamna på ”fel” sida, skall en väktarrapport skickas till företaget. Om någon blir påkommen att surfa på ”fel” sidor ”vidtages disciplinära åtgärder”.

På vissa objekt (läs arbetsställe) har väktaren inte möjlighet att gå på toaletten när denna vill. Att ta emot samtal och ringa samtal är begränsat. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag åt lunch med en kompis. Att gå iväg till en restaurang kräver noggrann planering. På många objekt är lunchrasten 30 minuter lång (eller snarare kort). Där jag nu jobbar, har jag ”lyxen” att ha en hel timme, men vad göra på denna timme? Jag hinner inte byta om till civila kläder, ta mig till en lunchrestaurang, stå och köa för att få min mat, äta den och därefter byta tillbaka till uniform. När jag får min lunch, beror på var jag jobbar. På ett ställe får jag min lunchrast redan 10:40 och på ett annat ställe får jag den 14:00.

Om jag har arbetstid 07-17 i en reception, innebär det att jag skall vara ombytt och klar innan 07:00. Receptionen öppnar prick 07:00 och därför skall även datorer med besökssystem, budhanteringsprogram, bokningsprogram et cetera vara igång. Klockan 17 stänger receptionen, men jag måste då återigen använda obetald tid till att stänga av datorer med mera. Jag får inte heller betalt när jag måste till bevakningsföretagets kontor för att lämna in utslitna uniformspersedlar och hämta nya.

Det som så fint kallas personalvård existerar knappt inom bevakningsbranschen. Jag är inte Alexandra. Jag är mitt anställningsnummer. Jag har lite (läs inget) inflytande på min arbetssituation.

Trots lagar om arbetsrätt, arbetsmiljö, medbestämmandelag, LAS … så är bevakningsbranschen rena rama vilda västern. Det går att trixa med timmar, det går, som arbetsgivare, att komma undan lagar om arbetsmiljö. Om en väktare är ”obekväm” går det alltid att placera väktaren på ”straffkommendering”, en kommendering som i nio fall av 10 leder till att väktaren säger upp sig frivilligt.

Under tiden som jag skrev detta inlägg, gick jag till Arbetsförmedlingens hemsida och såg en rekryteringsfilm för just yrket väktare. En film där jag innehar huvudrollen. Jag log när jag såg filmen. Vad ung och naiv jag var då. Jag hade just avancerat till gruppledare och min driftchef sade att nästa steg på karriärstegen var platschef.

Så mycket vatten som har flutit under broarna sedan filmen spelades in för nio år sedan. Mycket har hänt, mycket har förändrats. Min karriär inom bevakningsbranschen fick ett abrupt slut på grund av en sjukskrivning, jag bytte objekt, jag bytte bevakningsföretag, min chef placerade mig på en straffkommendering (jag vägrade sluta frivilligt och han gav då upp och placerade mig på ett bra objekt), jag sade upp mig från min heltid, för att kunna jobba deltid som ombudskvinna på S-kvinnor och trodde jag skulle kunna göra karriär inom Socialdemokraterna (men det gick ju si så där). Nu är jag anställd på halvtid, med anställningsnummer 2997.

Jag kan skriva ännu mer om hur det är att jobba i bevakningsbranschen, men jag avslutar här med dikten Jag är människa av Jenny Wrangborg:

jag är också människa
jag behöver mat på bordet
ett jobb att gå till
värdighet
jag är inte osynlig

jag är också människa
jag går sönder om ni skickar mig i krig
jag förmultnar om ni lämnar mig i en skyttegrav
jag är känsligt gods
jag är människa mina ben värker efter elva timmar mellan kassan och
kallskänken
huvudvärken skriker efter en hel dag i ett bastuvarmt kök
människan i mig säger att det är orimligt
att tjäna pengar åt någon annan
jag är ingen maskin

jag är inte osynlig
jag är han som tar emot dina pengar på bensinmacken
hon som bygger bilen som du kör, människan som ni skickar i krig
hon som förmultnar i er skyttegrav

jag är inte osynlig
jag lagar maten till era fina middagar
delar ut er post
tar hand om era föräldrar
jag är så nära

jag är känsligt gods
det gör ont när jag trillar från byggställningar
halkar på oljiga golv
lyfter de gamla
min kropp saknar reservdelar
för jag är ingen maskin
ni kan inte köpa en ny för ni kan inte köpa mig
.
människan i mig säger att ni inte kan ta mitt mervärde
för inget är mer värt än människan
ni kan inte kalla in mig på kontoret och byta ut mig till en
snabbare modell
för jag är ingen maskin
.
jag är människa
jag är så nära

Läs även HBT-sossens inlägg Ett parti som saboterar för arbetarna är inget arbetarparti .
Rapporten som jag hänvisar till i inlägget finns nu att läsa i sin helhet på Arbetarrörelsens Tankesmedja.