Min bisexualitet är politisk!

Hur ska vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dom vi älskar?

-
Den frågan ställer sig Maria Sveland i sin bok Bitterfittan. Det är många böcker som behandlar jämställdhet. Böcker som Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek - En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par, den nyutkomna antologin Könskrig - Hur vi delas upp och hur vi hör ihop, Mian Lodalens och Anna-Klara Bratts bok Könsbalans - så jobbar du jämställt. Därtill en rad artiklar och föreläsningar som tar upp jämställdhet.
-
Jag har kommit fram till att min bisexualitet i högsta grad är politisk (det personliga är polititiskt). Min sexualitet har varierat, den gör det fortfarande och den kommer att forsätta att vara föränderlig.
-

Innan jag var 25 år definerade jag mig själv som heterosexuell. Nej, nu blev det fel, jag definierade mig inte överhuvudtaget. Min sexualitet var normen och inget jag behövde reflektera över. Jag och de andra i denna småstad, som kan heta Åmål, Vänersborg eller Sala, vi bara bara var. De som inte var "normala" låtsades vara "normala" och stack till en storstad så fort gymnasiet var avklarat. Att vara med killar, att ligga med killar - det fanns inget annat.
-
Jag började plugga i Uppsala efter gymnasiet och om det inte vore för Gullög Nordquist, huvudföreläsare på kursen Tidiga Kulturer, hade jag förmodligen fortfarande "bara varit". Det var hon som gav mig "genusmappen" och därmed öppnade porten till genusvetenskap. Jag var student, pluggade genus och blev aktiv feminist. Dock fortfarande heterosexuell feminist. Jag hade pojkvän.
-
Det tog slut med pojkvännen och jag fortsatte att läsa genusvetenskap inom arkeologin (och fortsatte dejta killar och ligga med killar). Jag blev en av institutionens genusexperter och skickades att föreläsa på en konferens vid namn Rosa moln och blå dunster. Där fick den heterosexuella feministen Alexandra en rejäl chock. Flator och bögar föreläste om "queer". Jag var helt sönderstressad. När en tjej frågade om jag ville följa med på Bitch, fick jag panik. Väl tillbaka i Uppsala och den trygga universitetsvärlden, berättade jag för en kompis hur jag, feministen, hade fått panik. Hon föreslog ett studiebesök på studenternas gaypub (FUGS). En ny värld öppnades och det tog inte lång tid innan jag förälskade mig i en tjej. Wow, jättebra! Bisexuell definerade jag mig som. Jag tänder inte på kön, utan på människor sade jag. Plötsligt blev inte bara min egen sexualitet viktig utan även andra människors. Var den där tjejen flata? Undra om hon är bi? Han är bög. Hon måste vara hetero. Hon är nog smygflata...
-
Därefter kom en period då jag upptäckte att när jag sade att jag hade flickvän, så fokuserades det bara på sängkammaren. Hur gör ni tjejer egentligen? Suck. Jag ville inte enbart vara min sexuella läggning, jag ville vara Alexandra. Hon som består av många delar. Jag slutade kalla mig bisexuell och använde ordet "queer" istället, vilket var en smula besvärligare, då det krävdes en betydligt längre förklaring än att rätt och slätt säga "bi".
-
På senare år har jag engagerat mig partipolitiskt. Den teoretiserande genusvetenskapen från universitetet har ersatts med hur vi i praktiken skall få ett mer jämställt samhälle.
-
Rätten till heltid, delad föräldraförsäkring, hårdare lagstiftning, fackligt arbete... men när hela samhället är genomsyrat av könsmaktstrukturer? Strukturer som skapas redan på dagis vid 2-3 års ålder? Strukturer som följer oss, inte bara på arbetsmarknaden, utan ända in i hemmet, ända in i sängkammaren - hur skall vi då gå tillväga, när lagstiftning och fackligt arbete inte hjälper?!
-
Genuspedagogik, i dagis, förskola, skola! En jämställd förskola är en viktig grund. Dock är ojämställdheten ett faktum år 2007, även om Sverige är världens mest jämställda land för tredje året rad (Aftonbladet).
-
Jag attraheras fortfarande av män, jag har sex med män (rättare sagt hade, i och med att jag nu lever i ett monogamt, samkönat förhållande), men är det något jag i nuläget inte kan tänka mig ha (och aktivt väljer bort), så är det ett förhållande med en man. Jag vill ha ett jämställt förhållande och i det förhållande vill jag även knulla jämställt.
-
En kille/man kan säga att han är jämställd/feminist. Han kan vara så jävla medveten och verkligen jobba med att förhålla sig till mig jämställt. Han kan tvätta, diska, städa... men omedvetet eller medvetet så förhåller vi oss till varandra på ett specifikt sätt. Vi är vår kultur, vi är vår uppväxt. Vi kanske upplever att vårt förhållande är jämställt, men i verkligheten är det kanske inte det, snarare tvärtom. Jag vill vidare inte att en man skall "anstränga" sig för att vara och bete sig jämställt, det skall komma naturligt. Hur kan jämställdhet komma naturligt, när vi är fostrade i den kultur som år 2007 fortfarande uppfostrar tjejer och killar olika, som har olika förväntningar på kön?
-
Ta bara LO-kvinnor som värdesätter andras jobb mer än sina egna jobb. Som anser att snickare, rörmokare et cetera, skall ha mer betalt, trots att dessa kvinnor ägnar sig åt tunga lyft i vården, tar hand om våra barn och våra äldre. När inte ens kvinnorna kan säga "goddamn, nu vill jag ha lika mycket betalt för att byta blöjor som du får för att spika!"
-
Jag vill vara tillsammans med en person som jag är jämbördig med, där ömsesidigheten finns. Gärna en person med värderingar som står till vänster, som befinner sig i samma arbetarklass som jag (men som i likhet med mig ändock har en akademisk bakgrund), som har liknande intressen och som är feminist.
-
År 2007 är hon en kvinna. Min bisexualitet är politisk. Det personliga är politiskt. Allt är politik. Jag hoppas att jämställdhetsarbetet fortsätter även när borgarna för en politik som är allt annat än jämställd, jag hoppas att kvinnor och män i framtidens Sverige har halva makten och hela lönen, där jämställdheten har kommit så långt så att den har blivit norm!