Moderaten Thomas Idergard satt i Gomorron Sveriges nyhetspanel i morse och diskuterade med Birger Schlaug och Ursula Berge om en eventuell rödgrön allians. Hur mycket det än tar emot att skriva detta, så satte Idergard huvudet på spiken när han sade att en allians mellan v, s och mp är en paradox (jag tolkade även att Berge ansåg det). -
Socialdemokraterna har länge anklagat borgarna för att inte kunna samarbete och när de väl gör det, står socialdemokraterna där med skägget i brevlådan och vet inte hur de ska kunna hantera det som "omöjligen" kunde hända. Socialdemokraterna (läs Göran Persson) har inte velat släppa in vare sig vänstern eller miljöpartiet till Rosenbad. Kommer Mona Sahlin att göra det?
-
Borgarna har pressat sossarna. De vill veta om Lars Ohly blir försvarsminister eller (än värre enligt mig) utrikesminister vid ett eventuellt rödgrönt samarbete.
-
Ohly har länge trilskats. Han vill inte vara med och leka med s och mp, men när halva mandatperioden har gått sträcker han plötsligt ut en hand. Lars Ohlys utsträckta hand är vägen till undergång för vänsterpartisterna (vilket Trottens betraktelser har skrivit mycket bra om). -
För Mona Sahlin ställer också detta till med problem. Vänsterpartiet har fungerat som en uppsamlingsplats för missnöjda på vänsterkanten. När sossarna och miljöpartiet mer och mer närmar sig mitten, känner sig en del inte hemma i dessa partier, då har vänsterpartiet varit uppsamlingsplatsen för dessa. Vid en eventuell rödgrön allians, kommer inte längre v att vara denna uppsamlingsplats.
-
Vid en eventuell rödgrön allians så närmar vi oss också tvåpartisystemet. Många väljare kommer att tycka att det är onödigt att rösta på de mindre partierna. De kommer att rösta på antingen s eller m (därför kommer vi att se fler och fler utspel från de enskilda partierna i regeringen för att de vill visa på sin särart).
-
Det är en skrämmande utveckling. Tänk om vi i slutändan får se ett samarbete mellan moderaterna och socialdemokraterna, som fallet är i Tyskland med kristdemokraterna och socialdemokraterna?! Då är det ju ingen idé att rösta anser många.
-
Lite of track från ovanstående inlägg måste jag bara skriva några avslutande rader om presidentvalet i USA:
-
Precis som Erik Laakso har jag skrivit mycket lite om presidentvalet i USA. Jag förstår inte att svenska politiker, oavsett partifärg, ska hylla än den ena än den andra kandidaten. Mona Sahlin talar sig varm om Hillary Clinton och många av mina partikamrater bär Obamaknappar. De amerikanska demokraterna är inte tillnärmelsevis socialdemokrater. -
Jag anser vidare att den svenska nyhetsbevakningen av det amerikanska presidentvalet tar allt för mycket utrymme. Visst är det viktigt att veta var presidentkandidaterna står i utrikesfrågor, handel et cetera (men från demokraterna har vi än så länge inte fått några svar. Var John McCain står vet vi ju alla).
-
Detta anser jag till syvende och sist är ytterligare ett tecken på att socialdemokraterna närmar sig allt för mycket mitten, eller mitten? Högern? Vad finns det i mitten att hämta förutom hoppjerkor till väljare?
-
Vi socialdemokrater är fortfarande det största partiet i Sverige. Vi har en bredd inom partiet som sträcker sig från vänster till höger. Vi är fortfarande ett folkrörelseparti. Om vi ska fortsätta vara det största partiet, är inte en tvåpartistat lösningen. Istället för att gå mot mitten, bör socialdemokraterna hoppa några steg tillbaka och reformera det som jag lite slarvigt kallar "de gamla socialdemokraterna". Hoppa några steg tillbaka och därefter hoppa högre och längre än motståndarna.
-
