Hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiv och ödmjuka parti

I mitt inlägg igår, Limpmackor och dagordningar, skrev jag att jag återkommer med förslag på hur vi Socialdemokrater kan bli (som Kriskommissionens slutrapport uttrycker det i sin inledning) Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka parti. Det är i mångt och mycket förslag jag redan lagt fram här på bloggen, men som jag tror på fortfarande. Lite bakgrund först:

Det var Annika Högbergs inlägg som jag hakade på igår (hon har även följt upp sitt inlägg här). Där skriver hon om de många internmötena, att jämföra med de få medlemsmöten och utåtriktade aktiviteter, som hon och hennes partikamrater skulle ägna sig åt.

Använd den teknik som finns

Borde det inte vara tvärtom? Vi måste ha internmöte för att planera medlemsmöten och utåtriktade aktiviteter - eller? Måste vi verkligen det? Med den teknik som finns tillgänglig kan man väl lösa mycket via mejl, sms, telefonsamtal, chatt och facebook? Det är mitt första förslag - att använda tillgänglig teknik för att minska ner på fysiska internmöten. Ja, ett tips till politiker som använder nätverksbaserad media som bloggar, twitter och facebook: dessa verktyg är inte till för envägskommunikation. Du har en mun, men också två öron. Har du en blogg, så bör du länka till andra bloggare OCH svara på kommentarer till dina inlägg. Har du ett twitter - eller facebookkonto - ja, då bör du vara aktiv och även svara och kommentera. Har du inte tid med det? Gör som Göran Hägglund.

Och om vi ska ha internmöten...

... då skall det vara för att vi vill göra något utåtriktat och även driva politik. Skriva debattartiklar, planera aktioner, ägna oss åt idéutveckling, skriva rapporter och politiska program, planera evenemang, planera studiecirklar, bokcirklar, medlemsmöten och öppna möten.

Medlemsmöten

På det senaste medlemsmötet, som en S-förening kallade till, kom endast sex personer. Alla var från styrelsen.

För några år sedan tog Hbt-socialdemokrater i Stockholm initiativ till något som vi kallade för Politikerpub som, om jag inte missminner mig, ägde rum en gång i månaden. Vi bjöd in intressanta föreläsare OCH andra S-föreningar till en pub i Gamla stan. Krögaren gav oss tillgång till källaren. Krögaren gav oss specialpris på mat. Källaren var oftast full med människor från olika föreningar. Många drack och åt. It was a win win situation. I valrörelsen gjorde Stockholms AK något liknande i och med Himlen därtill. Stockholms arbetarekommun har fortsatt med politikerpub. De bjuder in S-föreningar till puben Hubertus med jämna mellanrum (ikväll kommer förresten partisekreterare Carin Jämtin dit). I Gubbängen anordnas något som heter Café G.

Måste medlemsmötet följa en strikt dagordning... oftast vill medlemmarna prata politik. De kan de endast göra under punkten Övriga frågor. Den är näst sist i dagordningen och när väl den punkten kommer upp på bordet, är alla så trötta att de bara vill hem och sova.

Öppna möten

Varför medlemsmöten? Varför inte lägga till en hel drös öppna möten, dit alla är välkomna och inte bara sossar? Ett sådant öppet möte ägde rum i Farsta, för några veckor sedan. Det blev mycket lyckat vill jag meddela. Det handlade nämligen om Farsta och de som bor i Farsta, oavsett om de är sossar eller inte, är faktiskt intresserade av sin närmiljö. Ta vara på det intresset! Jag har nu planer på att starta en grupp på FB (och dela ut info om denna grupp i fastighetsboxar i mitt närområde) om en Farstakampanj som jag vill dra igång, gärna med intresseorganisationer som inte nödvändigtvis behöver vara S, V och MP. Jag vill nämligen dra igång något som kallas för guerillaodling (läs inlägget Flower power för mer information).

Återigen - ta kontakt med en krögare eller caféägare (eller någon annan som har en lämplig lokal)- gör upp en deal med honom eller henne. Bjud in intressanta gäster (inte nödvändigtvis politiker) och efter ett föredrag, ett musikuppträdande eller en diktuppläsning, så drick kaffe och prata med de som är där. Lyssna på vad de har att säga, nicka inte bara och sätt inte händerna för öronen, om du hör något du inte vill höra.

Politik skall vara lustfyllt - tvinga inte medlemmar att knacka dörr och dela ut flygblad

I bland annat mina inlägg Premieras flygbladsutdelning framför nätaktivism? och (S) krossar (M) i nätaktivism skriver jag att S premierar flygblad före nätaktivism. Jag gillar inte flygbladsutdelning, vilket jag har skrivit om många gånger och för att det här inlägget inte skall bli för långt vill jag rekommendera följande inlägg som jag har skrivit:

(s) + YouTube = sant
Dörrknackning, torgmöten, telemarketing, flygblad...
Framtidens valstuga
Framtidens valstuga - en kaffebuss?
Är den klassiska valstugan föråldrad?

I ett av inläggen skriver jag:

Sluta stå vid tunnelbanans ingång och vifta med papper. Vi resenärer blir bara irriterade! I dagens samhälle vill de flesta uppsöka information på egen hand. Nej, stå hellre en bit bort med en kaffevagn. Servera kaffe (helst latte och cappuccino, rättevisemärkt naturligtvis) i coola pappersmuggar, röda och vita, med en litet s-märke och ett politiska budskap tryckt på koppen.

Det gör ont i mig som miljövän att se sopkorgar, golv och mark fulla med olästa flygblad. Därför är mitt förslag en kaffevagn (eller kaffebuss) som ambulerar mellan olika platser (där ska finnas matnyttig information (och inte nonsensfoldrar som denna) och möjlighet att köpa t-shirts, knappar et cetera). Det skall finnas ett schema så att till exempel pendlare i Farsta eller Rinkeby, vet när vi är på plats nästa gång.

Dörrknackning?

Ja, men i så fall inget mer Vad tycker du?. Kommer ni ihåg hur denna skulle vara en "isbrytare"? Ingen tjänsteman processade de svar vi fick och mejlade ut en sammanställning till de som uppgivit e-postadress. Om vi nu ska knacka dörr och fånga medelklassen i storstäderna, är väl en goodiebag (med lite smått och gott) eller en bukett blommor (och ingen halvvissen röd ros som skumpat runt med 1000 andra rosor i bakluckan på en tjänstebil) alternativ till Vad tycker du?

Valrörelse i all ära - men borde det inte vara valrörelse för S jämt?

Är det bara i valrörelsen som vi politiker blir synliga? Varje fredag flyttar Johanna Graf ut från stadshuset i Solna, till ett närliggande café där hon talar med medborgare, såväl sossar som ickesossar. På fem månader på fiket utanför stadshuset har jag lärt mig mer än på fem år därinne, skriver Graf på sin blogg. Fler politiker borde följa Grafs exempel!

Medlemsvård

När vi väl har rekryterat en medlem måste vi ägna oss åt medlemsvård. Vi kan inte lämna en ny medlem i sticket. Därför föreslår jag ett mentorsskap. Om föreningen har fått en eller flera nya medlemmar, så ska varje medlem få en mentor (det kan vara någon i styrelsen, men lika väl en erfaren partimedlem). Mentorn kan inledningsvis bjuda honom eller henne på en kopp kaffe och föra ett samtal (inte en föreläsning märkväl utan ett samtal). På första mötet är det mentorns ansvar att se till att medlemmen presenteras för andra och de andra på mötet (eller vad det nu må vara) har också ett ansvar att inte ägna sig åt klubben för inbördes beundran.

Nu börjar detta inlägg bli väldigt långt och jag vill avsluta med att fråga min partikamrater inom NetRoots om de har några förslag på hur Socialdemokraterna ska bli Sveriges mest nyfikna, öppna, progressiva och ödmjuka parti? Gärna med utgångspunkt i Annika Högbergs inlägg om allt för många interna möten.

Några av dessa nätrötter skriver idag om rivstart: Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg och Martin Moberg

[UNDER STRECKET]

För någon dag sedan skrev jag inlägget Finns det plats för kvinnor i Håkan Juholts (h)järngäng?. Idag ställer Lena Sommestad samma fråga.

Limpmackor och dagordningar

Har alla fått en dagordning? Bra! Då förklarar jag mötet öppnat. Ordförande smäller klubban (alternativt knackar med handen) i bordet och därefter avhandlas punkt för punkt medan limpmackor med ost sköljs ner med kaffe.
.
Punkt 3. Justering av föregående protokoll Punkt 4. Ekonomi Punkt 5 (a, b, c, d och e) Rapporter [....] Punkt 12. Övriga frågor Punkt 13. Mötets avslutande
.
Vid mötets öppnande är klockan mellan 18 och 19 och när mötet slutar är klockan som bäst 20 och som sämst 00:30. Otaliga möten har det blivit sedan jag gick med i Socialdemokraterna 2006. Många middagar har ersatts av limpmackor med ost. Att vara fritidspolitiker har jag skrivit om här och här. Möten, möten, möten... vi håller på att möta ihjäl oss.
.
Igår skrev Annika Högberg ett viktigt inlägg som bland annat Johan Westerholm och Staffan Lindström hakade på. Högberg skriver i sin slutkläm:

Jag får det till 14 interna möten under april, maj och juni. Då räknar jag kommunfullmäktige som internt eftersom det är en handfull tappra lyssnare där varje gång. Ofta samma personer. Medlemsmöten räknar jag till exakt två samt en utåtriktad aktivitet. Känns det inte som om vi har lite fel fokus här? Någon som känner sig sugen att engagera sig?

.
Nja... om mitt första möte med en S-föreningen hade varit Högdalen-Bandhagens S-förening, hade det nog bara blivit ett möte för mig och därefter inga fler. Jag var inbjuden på ett medlemsmöte som ägde rum i en källarlokal tillhörandes den lokala Hyresgästföreningen. Inbjuden talare var en landstingspolitiker, där var också en kille från själva styrelsen som serverade kaffe och bullar. Fem pensionärer och så jag. Nu hade jag turen att min första kontakt med en S-förening var HBT-sossarna som jag träffade i ett tält på Stockholm Pride.
.
Jag träffade förresten en kille för någon vecka sedan som berättade att han hade gått till ett medlemsmöte anordnat av hans närmaste S-förening. Ingen kom fram och hälsade på honom. När han väl tog intitiativet och närmade sig några stycken och presenterade sig, så sade de hej till honom och så återgick de till sitt samtal. Mmmm... lovely! Or not! Nej, för fan! Så här kan vi inte ha det längre. Jag kommer inom snar framtid (kanske redan idag) att skriva ett inlägg, där jag lägger fram några förslag som jag har kring möten, flygblad, dörrknackningar med mera. Därför avslutar jag detta inlägg med partiordförande Håkan Juholts hälsning till partimedlemmarna:

Hur gick det sedan?

I inlägget Nomineringstider är mörka tider, berättade jag bland annat om en ung S-kvinna som inte blev nominerad av sin S-kvinnoklubb på grund av att hon har barn. Några S-bloggare blev också upprörda över det inträffade och skrev egna inlägg, bland annat Ulrika Falk, Elizabeth Sahlén Karlsson och Karin Bergh.
-
Tjejen blev så småningom nominerad, till kommunfullmäktige men inte till riksdagen. På ett annat möte, som hon deltog på, blev hon kallad "småbarnsmamman" och en partikamrat sade till henne: "Nu har du ju varit gravid och har barn och man kan inte göra allt på en gång, så du kan eventuellt hamna på nomineringslistan, långt ner, bara för att du vill".
-
Det finns dock ljus i mörkret. Maria Östberg Svanelind, ordförande för S-kvinnor i Stockholm, mejlade mig idag och berättade att igår antog Distriktsstyrelsen följande uttalande:

Sprid gärna detta uttalande till alla S-föreningar (ja, andra föreningar också) och lägg gärna till att barn, ålder, klass, kön, funktionshinder, etnicitet, religion, könsuttryck, könsidentitet et cetera aldrig är hinder utan viktiga erfarenheter och glöm inte vad Madeleine Albright har sagt:

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Nomineringstider är mörka tider

En ung S-tjej kontaktar mig på Facebook (FB). Hon är arg! Henne S-kvinnoklubb har valt att inte nominera henne på grund av att hon har barn. Hon kan ”bli aktuell om några år, när barnen är stora”. Hon har vidare mejlat till styrelsen för kvinnoklubben där hon framför sina åsikter om det som har skett. Tror ni att hon har fått något svar? Svaret är nej. En ung S-kvinna som inte blir nominerad av hennes äldre syster ( de flesta i klubben är 20-40 år äldre än henne) – jag kan bara finna ett ord – vedervärdigt! Till på köpet har ingen S-kvinna i kvinnoklubbens styrelse svarat på hennes mejl – jag kan bara finna ett ord – respektlöst!
-
Jag blir så upprörd att jag berättar om tjejen i min statusruta på FB. 17 personer kommenterar min status och alla är lika upprörda som jag.
-
Johan Westerholm skriver på sin blogg att hans kandidatur är ifrågasatt. Viskningar i mörkret, som vill försvåra hans kandidatur, men han duckar inte utan ger svar på tal i sin blogg - What you see is what you get, skriver han. Raka rör!

-
Elizabeth Sahlén Karlsson skrev igår i sin statusruta på FB:

-
Tänk att vi har så många ivriga kandidater till nomineringar, att det ska sparkas på varandra... och vi vill styra Sverige? Man ska fan, vara modig för att låta sig nomineras, eller ens yppa att man är intresserad... och det mest fantastiska, ...bakom ett antal procent av leenden, står en strateg som när som helst säljer dig för en röst...
-
Hennes status föranledde 13 kommentarer, varav två av dessa lyder:

Hanna: Liza, när jag får höra elaka saker, som jag vet inte stämmer så brukar jag tänka att det säger mer om den som säger det än om mig. så länge man vet vad man är och vad man står för så gäller det att inte låta saker krypa in under skinnet på en..kram

-
Ulrika: Instämmer helt med vad Hanna säger! Samtidigt är det inte så lätt alla gånger. Det har ju läckt ut en del annat också som valberedningen har diskuterat om oss som valt att acceptera nominering. Det märkliga är ju att valberedningen inte kontaktat oss under sitt arbete, så att eventuella frågetecken kunnat rätas ut. Jag vet i alla fall att jag blev sårad när jag hörde att valberedningen inte tyckte att jag skulle stå på listan pga vem jag är tillsammans med. Förstår att du reagerar när du får höra dåliga argument om varför du inte skulle "passa". Det vore betydligt bättre om valberedningen kontaktade dig och diskuterade vad som hänt tidigare och hur du ser på framtiden, istället för koka sin egen soppa. Jättetråkigt Liza, men som sagt, det säger betydligt mer om dem än om dig... Kram!
-

Falangsossar är Sossar som stöder varandra, som till exempel sitter i varandras valberedningar och som viskar i mörkret (= sprider rykten). I nomineringstider förändras föreningskulturen och interndemokratin sätts ur spel. I krig och kärlek är alla metoder tillåtna, verkar devisen vara i nomineringstider.

-

Jag satt på ett nomineringsmöte här om veckan och sade minst fem gånger "Vi ska nominera alla som vill bli nominerade". På mötet fanns nämligen röster för att vi endast skulle lyfta vissa kandidater.

-

Ovanstående är endast ett fåtal exempel på det som äger rum bakom kulisserna. Fulspel vill jag kalla det och därför avskyr jag nomineringstider inom vårt parti. Borde inte vi, som parti, se bortom vänskap, maktpositioner, skitsnack et cetera och se vad som är bäst för partiet? Det kanske är dags att vissa inom partiet träder tillbaka till förmån för andra? Om många i partiet, beter sig som skitstövlar i nomineringstider, kan någon ge mig en enda anledning till varför vi ska ha regeringsmakten om vi behandlar varandra på detta vedervärdiga sätt?