Multisolidaritet

För att komma någonstans är det centralt att förstå att mänskligt liv och social rättvisa alltid kräver solidaritet, men solidaritet kan inte endast gälla en fråga. Den feministiska vänsterpolitikens framtid finns i förståelsen av en progressiv mångrörelsepolitik där flera sociala rörelser bildar öppna koalitioner med varandra och på så sätt kan syresätta den parlamentariska politiken. Feminister kan inte endast inrikta sig på kön lika lite som socialister inte enbart kan fokusera på klassrelationer. Nu gäller det att inse att en bra vänsterpolitik inte fordrar enhetlighet i de politiska leden utan bör inrikta sig på multisolidaritet.

-

Ovanstående skriver Tiina Rosenberg i sitt bidrag till debattantologin Efter ett kvartssekel av nederlag. En debattantologi om arbetarrörelsen och framtiden (som jag recenserar här). Det är multisolidaritet jag tänker på när jag läser Rosenbergs recension av Sherry Wolfs bok Sexuality and Socialism: History, Politics and Theory of LGBT Liberation i Aftonbladet.

-

Rosenberg skriver i sin recension:

-

Den klassiska gaykulturen bygger på tanken om en motkultur där den knutna näven mot lila bakgrund delar ikonografisk kamptradition med andra sociala rörelser som black power, kvinnorörelsen, samt olika antikoloniala och antirasistiska rörelser.
Under 1970-talet var människor inom hbt-rörelsen också vänsterpolitiskt aktiva och förde ut budskapet till arbetarrörelsen, fackföreningar och andra sociala rörelser där ordet solidaritet var självskrivet. Identitetspolitik kallades det då, men gayrörelsen förhöll sig också till ett större politiskt sammanhang. Detta engagemang blev grunden till den lagstiftning som ett par decennier senare har förändrat livet för hbt-människor i ett antal västländer. Nu började det talas om sexuell orientering, sexuell läggning och sexuell preferens.
Gayrörelsen har navigerat mellan biologistiska och socialkonstruktionistiska förklaringar, men övergivit tanken om icke-heterosexualitet och icke-könsnormativitetet som livsstil. På livsstil, som i liberal anda anses vara ett fritt val, kan inga rättigheter baseras.

-

Sherry Wolf anser att bortträngningen av klasskampen ur hbt-rörelsen har gjort det möjligt för vänstern och högern att marschera i samma parader världen över. Klasspolitiken har offrats för ett liberalt jämlikhetstänk för att inte förstöra den goda stämningen.

-

Jag håller delvis med Rosenberg och Wolf, men vill ändock hävda att Stockholm Pride inte är klasslös. Under många år har Socialdemokraterna och LO (även andra delar av arbetarrörelsen är med) gjort gemensam sak under parollen We are family. Vi har tillsammans marscherat i paraden. Vi har haft ett gemensamt tält i parken (inklusive ett seminarietält). De föredrag och seminarier vi har hållit, har varit fackliga och politiska. För två år sedan, under Stockholm Pride, presenterade LO sin policy mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning och könsidentitet och i samma veva presenterade HBT-socialdemokrater i Stockholm sitt hbt-politiska program. Klasskampen är i hög grad aktuell även under Stockholm Pride.

Min förhoppning är att We are family utvidgas, till förmån för en progressiv mångrörelsepolitik där flera sociala rörelser bildar öppna koalitioner med varandra och på så sätt kan syresätta den parlamentariska politiken. Multisolidaritet bör och skall vara en del av hbt-rörelsen.
-
(Foto: Mattias O, Stockholm Pride)