Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett litteratur. Visa alla inlägg

[Recension] I Jämlikhetsandens kölvatten


Att recensera sin egen partiordförandes bok, utan att vara jävig, är stört omöjligt. Mona Sahlins bok Möjligheternas land är nämligen i första hand skriven för oss socialdemokrater som redan är övertygade (för att peppa oss i valrörelsen?), i andra hand för dem som är kritiska gentemot Sahlin.

Det är i mångt och mycket en harmlös bok, som inte ska reta upp fler än högerskribenter och högerpolitiker. Därför tonas mycket ner (som gnisslet med det rödgröna samarbetet, när Vänsterpartiet, i ett kort skede, lämnades utanför). Mosa Mona-kampanjen nämns inte ens.

Vi som redan är Sahlinister vet att Sahlin är den mest underskattade politikern i svensk partihistoria, men Sahlin vill övertyga andra om hennes förträfflighet som blivande statsminister. Oss behöver hon inte övertyga. Högern kan hon inte övertyga. Hon vill, medelst denna bok, övertyga tvivlarna och kritikerna. Kommer hon att lyckas?

Vi får läsa om hennes erfarenheter, meriter och bedrifter. Vi, som redan är ”insyltade”, nickar och håller med.

Att Sahlin har läst Jämlikhetsanden, George W. Reinfeldt, Åtta år med Reinfeldt, Bokslut Reinfeldt och Världens lyckligaste folk märks tydligt, inte minst genom de citat och diagram hon använder sig av.

Sahlin skriver utmärkt om den svenska modellen. Om hur regeringen Reinfeldt har riktat in sin politik på att krossa den. Byggnadsarbetaren står i centrum. Det är han som måste övertygas. Det är nämligen en hög grad LO-medlemmar som röstar höger, ibland höger om höger (läs SD). Sjuksköterskan, som numer jobbar i privat regi, ska också övertygas. Förskolläraren är nog redan övertygad. Hon har redan förlorat två kollegor till priset av 1000 kronor mer i plånboken.

Sahlin har redan de utförsäkrade på sin sida, men när hon skriver om den sjuka sjukvårdsreformen som regeringen Reinfeldt genomfört, är det för att påminna oss väljare om att högern, trots ny retorik, ägnar sig åt samma gamla högerpolitik som alltid.

Det är utmärkt att Sahlin ger ut denna bok mitt i valrörelsen. Det är lätt att underskatta Sahlin, men vi vet bättre – att aldrig underskatta henne!

Det är en riktig peppbok för medlemmar i SAP, men kan hon övertyga tvivlarna och kritikerna medelst boken? Vi på HBT-sossen har dock fått en hel bok som vi kan hämta citat ur. Vad sägs om dessa:

Det handlar om social rörlighet, möjligheten att göra en längre resa än den som ryggsäcken hemifrån packades för.

Jämlikhet och tillväxt är inte varandras motpoler, de är varandras förutsättningar. Dräför ska vi inte riva ner grunden för vår samhällsmodell.

Risken är stor att det slutar med att de skattesänkningar för vanliga löntagare som regeringen gjort så stort väsen av får betalas av löntagarna själva genom sänkta löner.

För det första har vi aldrig haft en viss skattekvot som mål. För oss socialdemokrater har skatter i sig inget egenvärde. Skatternas värde ligger i vad de betalar och hur de fördelar.

Men för att lyckas sänka lönerna måste man först bryta ner fackföreningsrörelsen. Annars kommer de att kraftfullt bekämpa låglönemarknaden. Det har facket alltid gjort. Det är den del av själva grundbulten i det fackliga arbetet. Facket är en folkrörelse, och en del av vår arbetarrörelse. Hur försvagar man en sådan rörelse? Jo, man måste attackera medlemskapet och dess värde.

ALEXANDRA EINERSTAM
ÅSA EINERSTAM

Andra som har recenserat Mona Sahlins bok är Expressen, Makthavare.se och Hallands Nyheter.
Relaterat: Recension av Wanja Lundby-Wedins bok
har också recenserat boken



[Recension] På väg mot jämlikhet

I helgen fick jag Wanja Lundby-Wedins bok På väg mot jämlikhet, som enligt Lundby-Wedin ska ses som ett avstamp. Den har inte kommit till för att profilera mig, utan för att visa hur lätt det är att tappa styråran i politiken, säger hon i en intervju. På grund av tidsbrist har jag inte hunnit läsa boken och därmed lämnar jag över recensionen av boken till min partikamrat Anders Eriksson. Recensionen är tidigare publicerad i tidningen Broderskap (nr. 49-50 2009) och jag hoppas inte att Broderskapet misstycker att jag lägger ut recensionen även här på bloggen. Här kommer i varje fall Anders Erikssons recension:
-
Känslan när jag lägger ifrån mig Wanja Lundby-Wedins bok På väg mot jämlikhet, är att jag fortfarande inte vet vad det är för bok hon skrivit. Eller varför hon skrivit den.

Som bokens titel antyder är, i alla fall delar av, den ett principiellt försvar av en politik för jämlikhet och för generell välfärd. I bokens inledande kapitel konstaterar författaren att det finns ”inget så omfördelande över livet och mellan individer som den generella välfärden”. Därefter tar hon med läsaren på en resa genom sitt eget liv och sin egen uppväxt, som hon själv kallar att hon är ett ”barn av välfärden”. Hon skriver om välfärdsbyggets och rekordårens framtids- och utvecklingsoptimism, samtidigt som hon drar paralleller till dagens utveckling inte minst under den borgerliga regeringen.

Så här långt är boken bra och intressant. Som den första kvinnan som LO:s ordförande är Wanja Lundby-Wedin historisk. Det finns ett intresse för att ta del av hur hon själv beskriver sitt liv och sin facklig-politiska karriär. Hon beskriver hur kraftfullt motståndet var i den då mansdominerade LO-ledningen mot att jämställa kön med klass och att över huvud taget säga att arbetarkvinnor hade en strukturellt annorlunda situation än arbetarmän. För att inte tala om när Lundby-Wedin och andra började lyfta andra former av diskriminering.

Men det här är inte en självbiografi, eller ens en politisk biografi. Och det är ungefär här boken börjar tappa mig. Bokens stora problem är att den spretar, att den behandlar allt för många områden utan något direkt djup. Den spänner från lokalt till europeiskt, från nationellt till globalt. Det som hade kunnat bli en intressant självbiografi, ett inlägg i diskussionen kring fackföreningsrörelsens framtid eller ett principiellt försvar av den svenska modellen, landar i att kännas som en programförklaring. Den hade lyfts av en ordentlig fundering kring varför den skrivs och vilka som ska läsa den.
-
Fler som har recenserat boken: GP, Kommunalarbetaren
AiP

Herta Müller & Henrik Lange

När jag började studera vid Uppsala Universitet, hade jag för avsikt att bli lärare i tyska och historia. Tre terminer vid den tyska instutionen (även kallad Das kleine Deutschland i nedsättande ton av studenterna) och en termin som vikarie och assistent i högstadiet satte stopp för dessa planer.
-
Jag måste bekänna att jag hyser en obesvarad kärlek för grammatik och fonetik. Det avspeglade sig även i mina studieresultat. Det var dock ett ämne jag behärskade till fullo – tysk litteraturhistoria. Jag kan inte stoltsera med 60 poäng tyska, men jag har 14 poäng tysk litteraturhistoria i bagaget. Jag läser med förkärlek tysk litteratur, även 15 år efter mina misslyckade studier i Germanistik.
-
Igår morse kunde man, via DN, rösta på den kandidat som man trodde skulle bli Nobelpristagare i litteratur. Jag röstade på Herta Müller. Inte för att hon är en av mina favoritförfattare, utan för att hennes författarskap, 20 år efter murens fall, är viktigt. Those who can’t remember the past, are condamned to repeat it. Läser eleverna på högstadiet om Ceauşescus diktatur idag?
-
Om jag inte hade pluggat tyska, hade jag, i likhet med majoriteten av världens befolkning, sagt ”vem är det?!” Svenska Akademin verkar älska att hitta de minst lästa och de mest svårtillgängliga författarna. När ska Tomas Tranströmer få nobelpriset i litteratur?!
-
Om jag lyckades pricka in årets Nobelpristagare i litteratur, så gör DN:s kulturchef, Maria Schottenius, det för andra året i rad. Till DN säger hon (med en stor nypa humor): Det är rena häxkonster. Kaffesump. Niga mot månen. Och så en del läsning.
-
Detta inlägg illusteras av en seriestrip av Henrik Lange (för fler se Aftonbladet). Jag gillar verkligen hans två böcker 80 romaner för dig som har bråttom och 96 romaner för dig som fortfarande har bråttom. Dessa två rekommenderar jag varm. De är vidare bra presentböcker. Bättre än en chokladask.
-
SR
-
Illustration: Henrik Lange/Aftonbladet

Toni Morrison

Året var 1993. Det var första året vid Uppsala Universitet och jag älskade universitetslivet, med allt vad det innebar. Det var också det året som Toni Morrison fick Nobelpriset i litteratur. Det var första gången en afroamerikansk kvinna fick ta emot detta pris. Det var första gången på mycket länge jag hade läst en författare innan hon/han fått Nobelpriset i litteratur.
-
Jag minns att hon besökte Uppsala i samband med prisutdelningen. Hon kom gåendes förbi mig ner till talarstolen i aulan i Universitetshuset. Vilken utstrålning den kvinnan hade. Hon var så oerhört vacker med sina gråa dreadlocks och när hon började läsa högt ur sin bok Jazz blev det knäpptyst i hela aulan. När hon slutade läsa, reste sig människorna upp, stampade i golvet och applåderade så att taket nästa lyfte.
-
I år går Nobelpriset till Jean-Marie Le Clézio och klubben för inbördes beundran har gjort det igen. Svenska Akademin vill skriva svenska folket på näsan. Vet ni inte vem Le Clézio är, är ni dumma i huvudet. Nej, jag vet inte vem han är.
-
Svenska Akademiens motivering: Uppbrottets, det poetiska äventyret och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen. Själva motiveringen borde få Nobelpriset.
-
Jag kan slå vad om att Tomas Tranströmer aldrig kommer att få Nobelpriset i litteratur. Svenska Akademin vill fortsätta vara klubben för inbördes beundran. Jag håller fast vid min åsikt - Right Livelihood-priset är mer intressant än Nobelpriset (läs mitt tidigare inlägg).
-
Istället för att rusa till bokhandeln och köpa några böcker av Le Clézio rekommenderar jag istället följande böcker av Toni Morrison: Beloved, Song of Solomon, Jazz, The bluest eyes och Sula.
-
DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Stationsvakt, Kulturbloggen

En bok för alla (rika)

Många av oss har något slags förhållande till En bok för alla, till och med moderaten Hans Wallmark talade sig varm om En bok för alla i den interpellationsdebatt som hölls i Riksdagen i augusti:

Låt mig därför först, herr talman, som en liten anekdotisk utvikning till Margareta Israelsson och kulturministern berätta lite grann om min egen bakgrund i förhållande till En bok för alla och läsandet. Då måste vi återvända 25–30 år tillbaka till Norrbotten och Haparanda där jag då bodde. Den bokhandel som betydde mycket för mig och många andra i Haparanda slogs igen. Den försvann, och det gjorde att under många år hade vi möjlighet att få tag på litteratur och böcker endast via Konsum. I Konsum sålde man En bok för alla. Jag tror att väldigt många i likhet med mig själv köpte En bok för alla i Konsumbutiken i Haparanda för 30 år sedan. Det var den enda möjligheten att få tag i litteratur.

Dock menar Hans Wallmark och vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att böcker har blivit lättillgängliga. Böcker går numer att köpa via internet till en relativt billig penning, så varför försvarar Margareta Israelsson och jag En bok för alla om det är en "förlegad 30-årig kulturpolitik"? Varför protesterar vi mot att den moderatstyrda regeringen tänker slopa stödet till En bok för alla?

För det handlar om kvalitet, det handlar om att stimulera läsande. Det finns fortfarande grupper, det finns fortfarande barn och ungdomar, det finns fortfarande platser i vårt avlånga land som behöver En bok för alla. Det statliga stödet gör det möjligt att ge ut kvalitetsböcker till ett lågt pris. Kvalitetsböcker som inte nödvändigtvis ligger på topp tio, eller som kanske inte alls skulle ges ut om det inte vore för det statliga stödet. 10,2 miljoner gör det möjligt för en bok für alle!

En bok för alla förknippar jag med den lyriktävling som hölls varje år på gymnasiet. Två år vann jag svensklärarnas pris för mina dikter. Priset var en bok från just detta förlag. De två böckerna (med juryns motivation limmad på insidan av bokpärmen) står sönderlästa i min bokhylla.