Det var med sorg och saknad i sinnet, jag lade ifrån mig Drottningoffret, den sista boken i Hanne-Vibeke Holsts trilogi om de danska Socialdemokraterna, igår. För det finns för- och nackdelar med trilogier. De håller inte på i alla oändlighet och därmed urvattnas (som fantasyböcker har en tendens att göra), men efter tre böcker är det finito.-
Ni som har läst de två första böckerna i trilogin, kommer inte bli besvikna på Drottningoffret. Den har allt det som de två andra böckerna har (och lite till). Den handlar om kön, makt, politiskt spel och att kombinera privatliv med det politiska livet.
-
Elisabeth Meyer är denna gång i centrum och precis innan valrörelsen drar igång, får hon reda på att hon har en demenssjukdom som hon gör allt för att dölja, eftersom hon vill att Danmark ska få sin första, kvinnliga statsminister. Boken tar också upp rasism riktat mot muslimer, antisemitism och att vara jude.
-
Vi som är politruker, nickar igenkännande vid vissa saker och jag kan inte låta bli att dra paralleller mellan Elisabeth Meyer och Mona Sahlin.
Böckerna har som bekant filmatiserats och handlingen har försvenskats. Jag försöker slå bort bilden av Alexandra Rapaport medan jag läser boken. Min bild av Charlotte Damgaard skiljer sig nämligen radikalt från regissörens. Även Drottningoffret kommer att filmatiseras. Suzanne Reuter har en svår uppgift framför sig. Nu är nämligen Elisabeth Meyer inte längre en biroll, utan Reuter ska spela huvudrollen som den politiska drottningen Elisabeth Meyer.
-
DN, Länstidningen, GP, Kommunalarbetaren
Se även Eva Beckmans recension av boken:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar