En biståndspolitik värd namnet

Jag har ju (nästintill) lovat att inte gnälla på Moderaterna och deras politik, utan endast skriva om vad vi vill göra nu när det är valrörelse. Men, hallå? Nu talar vi om vår biståndsminister som i princip vill avskaffa såväl bistånd som sin ministerpost.

Nu har jag gnällt färdigt och här kommer vad vi inom det rödgröna samarbetet vill göra:

• Prioritera fattigdomsbekämpning.
• Prioritera arbetet med att uppfylla millenniemålen.
• Avsätta minst en procent av BNI till bistånd.
• Utvärdera hela biståndsramen, inklusive avräkningar, för att se hur dessa medels användning svarar upp mot målsättningarna som gäller för Sveriges utvecklingssamarbete.
• Ha en målsättning om att avräkningarna ska minska och att verka för att DAC:s regelverk tydliggörs.
• Klimatsäkra biståndet och för att stärka finansieringen av klimatåtgärder i fattiga länder vill vi anslå 250 miljoner kronor 2012.
• Fortsätta utveckla en sammanhållen politik för hållbar global utveckling och verka för att också EU går i denna riktning.
• Utarbeta en strategi för det multilaterala biståndet som står i samklang med våra mål för övrigt bistånd. Genusperspektivet ska ges speciell vikt.
• Öka andelen av biståndet till SRHR med en inriktning mot 10 procent.
• Arbeta för att EU-biståndet i högre utsträckning fokuseras på fattigdomsbekämpning.
• Prioritera arbetet som görs av olika aktörer i utvecklingssamarbetet som det civila samhällets organisationer.
• Öka SADEV:s kapacitet för granskning av biståndets resultat och effektivitet.

Läs hela biståndsöverenskommelsen här.

Ministrar som inte vill ta ansvar?

(Klicka på bilden så blir den större)

-
Dagens Metro uppmärksammar på sidan två att i den Moderatstyrda regeringen har vi ministrar som inte vill ta ansvar, i varje fall enligt statsvetaren Henrik Oscarsson. En annan statsvetaren, Stig-Björn Lunggren, säger till Metro:
-
Det kan vara ett uttryck för hur borgerliga politiker ser på politiken: att den egentligen inte kan åstadkomma så mycket. Eller så är det oro för att alliansen är på väg att misslyckas.
-
Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) tror inte på bistånd.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) vill att kommuner och landsting ska ta över statliga kulturuppgifter.
Sven Otto Littorin (M) bekymras mindre av ungdomsarbetslösheten än andra bedömare. Littorin har tidigare visat att ansvar inte är hans starka sida.
Integrationsminister Nyamko Sabuni (FP) har sagt till TT att det inte är bristen på integration, utan arbetslösheten som är problemet. Sabuni är även jämställdhetsminister, men vill inte kalla sig feminist.

Internationell solidaritet

Vi vill alla utrota fattigdomen i världen, men hur skall vi gå tillväga för att göra det? Är det medelst bistånd i form av pengar som är lösningen?

-

Nej, anser jag. För i vissa länder kan pengar motverka demokratiseringsprocessen. Vi strör biståndsmiljoner hit och dit, utan tanke på konsekvenserna och ibland till ingen nytta.

-

Vi vill ju göra gott, men ibland blir det så fel. Se till exempel på Uganda. Uppdrag granskning gjorde ett reportage om Uganda och visade tydligt att våra biståndspengar finansierar krig, korruption och diktatur. En sådan biståndspolitik står inte jag bakom.
-

Vi måste bli effektivare i vår strävan att utrota fattigdomen och hjälpa länder med demokratiseringsprocessen. En kombination av insatser från i-länder (i samverkan, inte bara med varandra, utan också med de u-länder som berörs).

-

Vi måste sätta oss in i kultur, historia, traditioner, landets politik et cetera innan vi överhuvudtaget börjar tänka på bistånd. Varje insats, varje bistånd måste skräddarsys för respektive land.

-

Jag vill ha en biståndspolitik som utrotar fattigdom, hjälper till i demokratiseringsprocessen, bryter ner föråldrade, patriarkaliska strukturer, betonar mänskliga rättigheter och ger människor hoppet åter.

-

Biståndsminister Gunilla Carlsson vill reducera biståndsländerna från 70 till 33 länder. Hon säger bland annat så här i DN:

-

De frågor vi ställt är bland annat: Hur omfattande är fattigdomen och var är behoven störst? Går utvecklingen i rätt riktning när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati? Om inte, har vi möjlighet att påverka den? Hur kan Sverige bidra? Finns andra givare som har bättre förutsättningar att göra nytta?

-

Mest bistånd kommer att gå till de fattigaste länderna, men det finns också fattiga länder som vi drar oss ur, där andra kan bidra bättre. Vi kommer att stödja länder som inlett en demokratisering och värnar de mänskliga rättigheterna, men vi kommer också att stödja länder där förutsättningarna är extra svåra men där vårt stöd kan göra skillnad.

-

Det är vackra ord och jag hoppas att hon följer dem. Jag vet inte om det här är rätt väg att gå beträffande en förbättrad biståndspolitik, men jag hoppas.

-

Jag hoppas vidare att regeringen förstår vikten av internationell solidaritet. Jag vill inte gå så långt som Hillevi Larsson när hon i sin blogg skriver:

-

Det är nog heller ingen slump att just länder som Vietnam och Nicaragua helt går miste om svenskt bistånd i framtiden. Det går inte att bortse från att den historiska bakgrunden kan ha haft betydelse för högerregeringens beslut.

-

Visst vill den nya regeringen sätta sin prägel på biståndspolitiken och göra en tydlig markering gentemot den tidigare regeringens biståndspolitik och visst kommer en mindre del av budgeten gå till bistånd, men vi hoppas väl alla, oavsett partifärg, att Gunilla Carlsson och regeringen lyckas med sin biståndspolitik.

-

Det handlar till syvende om sist om människor och om det innebär att regeringens biståndspolitik eventuellt kommer att bli effektivare än vår egen, är det bara att gratulera. Nu får vi avvakta och se hur den nya biståndspolitiken faller ut. Om resultaten är negativa, hoppas jag att Gunilla Carlsson tänker om. Mina skattepengar får nämligen gärna gå till bistånd. En bra biståndspolitik, oavsett budget och partifärg, är väl vad vi alla eftersträvar?

Mer läsning: SvD

Blogg: Frihet, Fildelning och Feminism