Samtal med djävulen

Inger Edelfeldts nya bok har kommit - Samtal med djävulen. Måste ha! Jag recenserar den här på bloggen så fort jag har slukat den.

Tidigare inlägg om Inger Edelfeldt: Namnbrunnen, Kulturfyran - boken om dig, Kulturfavoriter

Arbetaren har hunnit recensera den.

Kulturbloggen skriver om en annan Edelfeldtbok som jag har missat.

"De bröstlösa"

UPPLEVELSETURISM
-
Ares döttar var en stam av krigarkvinnor som enligt traditionen levde på den norra kusten i Mindre Asien. Amazonerna låg endast med män då de behövde barn. De brände av sitt högra bröst för kunna handskas med en båge lättare. De kämpade mot många nationer och hade nästan aldrig fred med grekerna.
-

Amazonerna är en grekisk myt, men det finns en och annan antikvetare (däribland jag), som önskar att arkeologer inom snar framtid gräver fram bevis för deras existens.

-

En mer, modern myt som nu sprids, via den kinesiska nyhetsbyrån, med blixtens hastighet över vårt jordklot, är att det existerar en stad, vid namn Chako Paul City, (沙科保) i Norrland. Staden befolkas av 25 000 lesbiska skogshuggare. Blonda amazoner vaktar stadsporten. Dessa amazoner är, i likhet med de grekiska "originalen", inte att leka med. De spöar nämligen upp alla män som försöker ta sig in.

-

Mitt råd till den norrländska turistnäringen är att genast bygga upp en stad mitt ute i skogen, döpa den till Chako Paul City och anlita några blonda tjejer (som får agera lesbiska skogshuggare) och några guider (som lotsar turisterna genom skogen till den "hemliga" staden). Därefter erbjuda turister exklusiva visningar á 2500 kronor.

-

The Local, Aftonbladet, DN/På Stan, After Ellen

Foto: The Beazley Archive

Namnbrunnen

Det finns ingen författare som kan överträffa Inger Edelfeldt när det gäller förmågan att leva sig in i människor psyken. Hennes förra bok Finns det liv på mars? var så jla bra! Edelfeldt var i högform. Den handlar om en kvinna, 40 +, som bestämt sig för att "växa upp", mer vill jag inte skriva, för jag vill att ni ska läsa den.
-
Jag kom i kontakt med Edelfeldts författarskap för första gången på 90-talet, då jag köpte Kamalas bok. Från den stunden var jag fast och har numer Inger Edelfeldt som favoritförfattare (om man mot all förmodan bara måste ange en favoritförfattare).
-
Så som jag har längtat efter en ny bok av Edelfeldt! Jag kräver inte att hon ger ut böcker, så som Ryan Adams (inte att förväxla med Bryan Adams) sprutar ut skivor, men en bok per år är väl inte för mycket begärt, när det finns sådana hängivna läsare som bara väntar och väntar och väntar på att få sluka en Edelfeldt-bok?
-
Nu har den dock äntligen kommit - Namnbrunnen. Jag köpte den igår, men har ännu inte haft tillfälle att ens läsa den första sagan, men så fort höstupptakter, seminarier, styrelsemöten, arbete, ännu fler möten et cetera har dämpat sig något, ska jag sätta mig på ett mysigt café en hel dag och sträckläsa den! Jag älskar nämligen sagor. I förhistorien hade sagoberättare hög status. Nu konkurrerar sagoberättarna med film, teve, dataspel... men är det någon som viker ut från den stora massan, så är det just Inger Edelfeldt.
-
Så här skriver Malin Ullgren i DN om Namnbrunnen:
-

Inger Edelfeldt bjuder läsarna på nyskrivna ­sagor om plikt och passion, svartsjuka och kärlek. ­Resultatet är en laddad bok om konsten att ­acceptera sig själv - betydligt mer spännande än alla självhjälpsböcker. /.../ Men förutom att det är "alltigenom välbehagligt" att försjunka i Edelfeldts språk och hennes suggestiva världar, märker jag hur spännande det är att läsa konst­sagor. Man läser som barn och vuxen på en gång. Gamla minnen av att ha blivit skrämd av sagornas svarta dramatik och den nya upplevelsen av att kunna tolka med ord blandas.