Ann Charlott Altstadt och Åsa Linderborg är inne på samma spår i sina artiklar. Alstadt skriver:-
Klassamhällets riksregalier moroten och piskan är väl kända av alla som fått smaka på. Men det ska till en ekonomisk kris för att göra dem så synliga att makthavarna inte kan blunda längre. Ja, som vänsterskribent har jag förstås åtskilliga gånger kritiserat de orättfärdiga bonusarna, ersättningarna, arvodena och de skyhöga lönerna som elitskiktet måste få för att motiveras att gå till jobbet medan vanliga löntagare måste piskas dit. [..] Ett samhälle med två olika normsystem riskerar att falla isär. Orimliga morotsutdelningar, om de så kallas lön eller bonus, är svårmotiverade inför alla dem som har piskan som incitament.
Klassamhällets riksregalier moroten och piskan är väl kända av alla som fått smaka på. Men det ska till en ekonomisk kris för att göra dem så synliga att makthavarna inte kan blunda längre. Ja, som vänsterskribent har jag förstås åtskilliga gånger kritiserat de orättfärdiga bonusarna, ersättningarna, arvodena och de skyhöga lönerna som elitskiktet måste få för att motiveras att gå till jobbet medan vanliga löntagare måste piskas dit. [..] Ett samhälle med två olika normsystem riskerar att falla isär. Orimliga morotsutdelningar, om de så kallas lön eller bonus, är svårmotiverade inför alla dem som har piskan som incitament.
-
Linderborg skriver:
-
Avradikaliseringen måste även förklaras med att socialdemokratins ledare lever under helt andra villkor än sina medlemmar. Det är tabu att tala om löner i Sverige, eftersom vi då måste prata klass, men frågan är lika giltig som den är gammal. ”Du har blivit fet, kamrat”, skrev Ture Nerman redan på 1910-talet i en dikt som ringade in den sociala autism som oundvikligen följer på välavlönade förtroendeuppdrag. Ett intressant experiment skulle vara att under ett års tid låta fackföreningsledarna få en lön som motsvarar medelinkomsten för en LO-medlem. Argumentet att ingen vill vara LO-bas under såna villkor, tror jag inte ett dugg på. Man blir inte fackligt aktiv för att man vill tjäna pengar, utan för att man vill påverka. Då skulle fler fackligt aktiva kunna arvoderas, vilket skulle sätta fart på mycket.
-
Jag håller med Linderborg att fler fackligt aktiva skulle kunna arvoderas om fackpamparna gick ner i lön och att detta skulle "sätta fart på mycket".
-
I boken Trondheimsmodellen, skriver Aron Etzer att det Holländska socialistpartiet (SP) har ett system där företrädare för partiet inte får tjäna mer än en genomsnittlig lärarlön på sitt politiska arbete. Summor som överstiger detta går direkt till partikassan. Detta har resulterat i att SP idag är det rikaste partiet i Holland och att partiet ökat sin trovärdighet som företrädare för arbetarklassen. Det vore kanske något för mitt parti?
-
På Dagens Arena skriver Håkan A. Bengtsson:
-
En central fråga är vad fackrepresentanter ska göra i olika bolagsstyrelser. En inte oväsentlig pusselbit i sammanhanget är styrelsearvodena. Tysk fackföreningsrörelse införde redan på 1970-talet ett system som innebär att fackliga representanter avsäger sig styrelsearvoden över en viss nivå. Pengarna går till den fackliga tankesmedjan Hans Böckler Stiftung. Konstruktionen har sina poänger. Vem som är uppdragsgivaren blir tydligare. Och på köpet har facket i Tyskland ett starkt forskningsinstitut. Något fackföreningsrörelsen i Sverige saknar. En kris innebär också en möjlighet till förändring. Men det kräver ledarskap.
-
LO borde genast införa detta och Socialdemokraterna borde kanske grubbla på det där med partiskatt? Ytterligare en sak som mitt parti borde grubbla på är att införa tidsbegränsade förtroendeuppdrag. Om man har haft en riksdagsplats i 10, 15, 20 år, vad vet man då om hur det är att vara en vanlig löntagare?
